Hur togs reformationen emot av folket i Sverige?

NÄR MARTIN LUTHER 1517 sammanställde och möjligen spikade upp 95 teser mot avlaten ville han i första hand få till stånd en akademisk disputation. Men den reform som han efterhand kom att förespråka var inte avsedd att enbart vara en inom­akademisk angelägenhet. För Luther var det tvärtom viktigt att de teoretiska landvinningar som åstadkoms vid de teologiska fakulteterna skulle ge tydliga återverkningar även i folkets fromhetsliv. Till de mest nydanande inslagen i Luthers verksamhet var att han – till sina fienders ofta stora irritation – publicerade böcker på folkspråken så att även folk som inte kunde läsa latin blev insatta i tidens viktigaste stridsfrågor. Luthers böcker blev den tidens ”bestsellers”.¹

Reformkritik

När Martin Luthers och de andra evangeliska teologernas idéer fick förankring hos svenska teologer och inom det svenska furstehuset var det naturligt att också folket på ett tidigt stadium blev delaktigt i dessa reformidéer. Den lutherska förkunnelsen var till en början begränsad till städer som Strängnäs och Stockholm och det var också där som de reformatoriska förändringarna i gudstjänstfirandet inleddes. Redan under senare delen av 1520-talet kunde man på Sveriges landsbygd med oro konstatera att borgarna i huvudstaden såväl börjat förakta helgonen som fira mässan på svenska. Likaså såg man med fasa på hur kloster som funnits i landet i närmare fyrahundra år höll på att upplösas.

Denna oro inför de hastiga förändringar som här och var i riket genomfördes tog sig våldsamma uttryck under både uppror och andra händelser. I Dalarna grep både bergsmän och allmoge sina armborst och hotade att säga upp sin trohet mot kungen om han inte tog avstånd från ”lutheriet” och år 1529 lät småländska och västgötska bönder förena sig med självaste skarabiskopen Magnus Haraldsson i ett uppror mot kungen. Upproret slutade i en förlikning: kungen lovade att aldrig stödja någon kättersk lära. Att kungen inte ansåg att den lutherska läran var kättersk höll han tills vidare tyst om.²

Under 1530-talet fortsatte missnöjesyttringarna. Kyrkoherdar som försökt att införa mässan på svenska i olika landsbygdskyrkor kunde närmast hotas till livet av en irriterad allmoge. Under Dackeupproret 1542 konstaterade smålänningarna att det på grund av konfiskationerna av kyrksilver snart ”var lika skönt att vandra i en öde skog som i en kyrka”. Mässan, menade de, hade efter att den till stora delar översatts till svenska blivit så simpel att nästan vem som helst kunde fira den. Snart kunde till och med ”ett barn vid en dyngvagn vissla fram mässan”.

Skolreformens bakgrund

Både Gustav Vasa och de ledande teologerna i Sverige var väl medvetna om att det på den svenska landsbygden fanns en stark förkärlek för fädernas traditionella tro och kyrkliga sedvänjor. Gustav Vasas taktik blev att inte tydligt ta ställning för någon specifik konfession.³ Han uppmanade dessutom vid flera tillfällen Laurentius Petri, den förste lutherske ärkebiskopen i Sverige, att inte genomföra några ”hastiga reformationer” utan se till att folket först fick den kunskap de behövde om den nya tron. Gustaf Vasa påminde ärkebiskopen om att Jesus ägnade sig åt förkunnelse innan han instiftade mässan. Så skulle också prästerna söka övertyga folket om de reformatoriska idéerna innan mässan började förändras på ett alltför radikalt sätt.

Härigenom inleddes vår svenska historias största skolreform. Genom både predikan och på sikt katekesinlärning, psalmsång, konst och teater skulle folket fostras till en bättre gudskunskap och till att bli bättre medborgare i det nya svenska rike som inom några decennier skulle bli en av Europas stormakter.⁴

I många avseenden får vi nog säga att denna fostran var framgångsrik. Redan under Johan III:s regim (1568–1592) ser vi hur vanligt folk försvarade den lutherska läran gentemot den katolicerande kyrkopolitik som han förde. På sikt skulle svenskarna, genom den skolreform som reformationen alltså innebar, bli ett av de mest läskunniga folken i Europa. I denna process intog inte minst kvinnorna en framträdande roll. Läskunskaperna tillägnades i hemmen varför de flesta som kunde läsa under 1600-talet hade lärt sig det av sin mor.

Från och med senare delen av 1500-talet identifierade sig troligen majoriteten av de svenska invånarna som evangeliska trosutövare. De praktiska fromhetsuttrycken tog sig dock en mängd olika uttrycksformer. Fram till år 1700 kunde stiften tillämpa olika kyrkohandböcker, katekeser och psalmböcker.

Traditionella seder lever kvar

Det faktum att folket i Sverige efterhand accepterade den lutherska tron som sin egen hindrade inte att de också fortsatte att hysa en förkärlek för traditionella seder och bruk inom kyrkolivet. Mot slutet av 1500-talet försvarades elevationen, det vill säga bruket att lyfta upp det invigda brödet och vinet inför församlingen som föremål för tillbedjan. Denna praxis var med stor iver föreskriven i de första upplagorna av mässan på svenska. Likaså krävde sockenbor under 1600-talet att få fortsätta vörda helgonskulpturer och göra vallfärder till heliga källor. Sådant var visserligen inte överensstämmande med normativ luthersk teologi men kunde tolereras så länge folk i andra avseenden skötte sin fromhet på ett riktigt sätt. Mer intolerant blev det under 1700-talet genom upplysningens och pietismens idéer. Medeltida muralmålningar kalkades då på många håll över och helgonsskulpturer gömdes undan på kyrkornas vindsvåningar.⁵

Något som är värt att reflektera över utifrån vår egen tids kyrkliga förändringsprocesser är den anda av förhandling som vilar över reformationens införande i Sverige. Förändringen kom knappast underifrån men inte heller rörde det sig om någon entydig ”top-bottom”-process. Folket ställde vissa krav på den teologiska expertisen, krav som i många fall bejakades. Under alla omständigheter lade detta samspel grunden för en kyrkotradition som har varit bestående in i modern tid.

Martin Berntson,
docent och universitetslektor, Göteborg

---

1. En av de bästa Lutherböckerna som utkommit under senare år är Andrew Pettegree, Brand Luther. 1517, printing, and the making of the Reformation. New York: Penguin Press, 2015.
2. Om detta försvar av de traditionella kyrkliga ordningarna, se Martin Berntson, Mässan och armborstet. Uppror och reformation i Sverige 1525–1544. Skellefteå: Artos förlag, 2010.
3. Först 1593, alltså drygt 30 år efter Gustaf Vasas död, accepterar vi i Sverige Den Augsburgska bekännelsen.
4. För den som vill fördjupa sig finns en populärvetenskaplig bok i ämnet: Martin Berntson, Kättarland. En bok om reformationen i Sverige. Skellefteå: Artos & Norma förlag, 2017.
5. Se Terese Zachrisson, Mellan fromhet och vidskepelse. Materialitet och religiositet i det efterreformatoriska Sverige. Göteborg: Institutionen för historiska studier, 2017.