Att återspegla Guds skönhet

– Jag vill att min konst ska få påminna människor om allt det vackra som fortfarande finns kvar och som vittnar om en god Gud, säger Marianne Rygh på sitt varma och resonerande sätt.

Vi sitter och samtalar i hennes och hennes mans hus i Gilleleje i Nordsjälland. Hit flyttade hon för 20 år sedan efter att ha varit verksam som konstnär i Norge. Där hade hon, förutom att måla, varit illustratör för NRKs största magasin samt illustrerat böcker och undervisat en del på folkhögskolor och andra institut.

Marianne är avslappnad och har lätt att finna orden när hon reflekterar över sitt konstnärskap och över vägen till en kristen tro. Hon berättar att hennes pappa var troende, men på ett ganska lågmält sätt. Sin kristna tro hittade hon fram till själv, genom att redan som femåring söka upp söndagsskolan i både den norska folkkyrkan och i den lokala pingstkyrkan. Så småningom kom konfirmationstiden och möjligheten att hitta in i en ungdomsgrupp och göra ett val för livet.

– Jag har efter det levt ett lite krokigt liv och trons väg har inte varit spikrak, men den har alltid funnits där som ett fundament. Den har med åren blivit mer och mer kristuscentrerad. I dag är den en verklig kärleksrelation. Kristus är min stora kärlek, säger hon.

Konst och kultur i hemmet

Mariannes barndomshem präglades av kultur och bildning. Hennes mamma var en lysande pianist och tolkade inte minst Chopins kompositioner. För barnen lästes litteraturens klassiker så snart de var mogna att förstå dem. Mariannes farbror som var professor i industriell design var gift med den framstående konstnären Aase Texmon Rygh.

– Själv har jag alltid tecknat, berättar Marianne. Som tioåringar bestämde jag och min bästa kompis oss för att vi en dag skulle söka in på Bergens kunst og håndverksskole. Tio år senare satt vi på tåget från Oslo mot Bergen.

– Nu blir du antingen narkoman eller socialist och jag vet inte vad som är värst, sa pappa när jag berättade att jag kommit in, säger Marianne och skrattar. Men han motsatte sig inte mitt val. Jag fick gå min väg.

Sina fyra år på konstfack genomförde Marianne i en tid då all icke-politisk konst betraktades som reaktionär. De var några kristna på skolan som inte delade den synen och som sökte uppmuntra varandra. Men hon sökte sig också till en miljö som var influerad av Jesusrörelsen.

– I dag kan jag ibland sakna den där ivern att dela tron och hjälpa folk, vi drevs av en stor idealism som fick oss att arrangera gospelkvällar och hjälpa män­niskor som fastnat i alkohol. Tron har med åren fått ett annat språk, mer intensivt och fördjupande. Den har en annan inlevelse och är i dag utåtvänd på ett mer stillsamt sätt.

Hon berättar om den kör hon leder och dirigerar i Græsted, ett av grannpastoraten till Gilleleje, där hälften är kyrkligt engagerade och hälften inte.

– Jag vittnar inte som dirigent men sångerna vittnar. Gud verkar genom trivseln och den goda atmo­sfären i kören och genom konserterna då människor får ta emot evangeliet i musikens och sångens form.

Målade Jesus liv

När Marianne flyttade till Danmark kände hon sig färdig med att måla bibliska motiv. Hon hade illu­strerat åtskilliga kristna böcker och upplevde branschen klichéartad. Hennes avsikt var att framöver fokusera på att måla landskap i akryl. Men Gud ville något annat.

– En natt vaknade jag av att en röst uppmanade mig att måla Jesus liv, att måla ett av evangelierna, berättar Marianne. Jag sa först nej men fick då se två målerier för mina ögon som inte var utförda på det sätt jag annars skapade.

Marianne tog rösten på orden. Hon läste igenom evangelierna och landade till sist i Lukasevangeliet som hon upplevde mest visuellt. Bebådelsen och Jesus föräldrars möte med Simeon i templet blev hennes första målerier, utförda med det konstnärliga uttryck hon sett i drömmen och som var delvis nytt för henne. Detta målande har hon sedan fortsatt med i tjugo år.

– Jag har målat igenom evangelierna, målat berättelsen om Jesus, säger Marianne. Min röda tråd har varit hans möte med människor. Jesus möter män­niskor med kärlek, och det vare sig de har haft fem män eller är landsförrädande tulltjänstemän. Jag vill visa på en Jesus som har plats för syndare.

När jag träffar Marianne har hon beslutat att göra ett uppehåll i målandet av evangelierna, hon vill inte att det ska gå rutin i det. Nu i maj har hon en utställning av landskapsmålningar i Norge.

– Om syftet med kyrkokonsten varit att dela evan­geliet är min önskan med landskapsmålningarna att få förmedla det vackra i skapelsen. Vi bombarderas varje dag av all världens elände och allt vi människor förstör. Det blir för mycket för oss. Många av oss känner vanmakt och förtvivlan. Själv kan jag slå upp tidningen på morgonen och drabbas av sorg över den värld vi lever i. För mig får konsten gärna lyfta upp, peka på något gott och hoppingivande.

På samma sätt tänker hon om de sånger hon väljer till kyrkokören.

– Sångerna ska ge livsmod, snarare än tynga ner. De ska bära ett vittnesbörd om honom som är ljuset.

Fördjupning och disciplin

Vi sitter i Marianne Ryghs kök där hon dukat fram te och nybakat dinkelbröd. Hon säger att hon trivs med livet och jag tror henne. Senaste glädjekällan är att spela cello, något hon återupptagit efter många års paus.

Marianne berättar att hon inleder varje morgon med att läsa Bibeln och andlig litteratur. Svenska författare som Magnus Malm och Peter Halldorf återfinns bland dem hon gärna låter sig rustas av.

– Jag vill bäras av sådant som ger mig något positivt i livet, som bekräftar en god, uppbygglig livssyn.

Efter sin andliga morgonläsning går hon upp till sin ateljé, sätter på klassisk musik och börjar blanda färger.

– Jag väntar aldrig på inspirationen. Visst rymmer ett konstnärskap känslor och visst har man tider av flow, men vilja och fördjupning är lika avgörande. Man måste ha disciplin.

Utöver det nämner hon grundarbetet med konsten som helt avgörande. Som med så mycket annat är också ett konstnärskap en viss procents talang och en stor del övning och hårt arbete.

– När jag undervisar elever låter jag dem alltid börja med att teckna. Även den som ska bli abstrakt målare behöver lära sig geometri, balans och konstruktion. De får teckna och öva tills de förmår att måla så att det liknar hur människor verkligen ser ut.

Hon berättar om en teckning hon sett av Vincent van Gogh när han var strax under 30 år. Proportionerna är inte alls väl utförda. Fem år senare tecknar han fantastiskt. Han har börjat se med höger hjärnhalva, på ett sätt som man normalt inte ser. I den hjärnhalvan sitter rummet, bilddjupen och intuitionen. När det tar över ser man på ett annat sätt. I vänster hjärnhalva sitter analysförmågan och språket.

– Därför får mina elever inte prata när de tecknar. Det måste vara helt tyst. Vid ett tillfälle kom en klass förbi utanför dörren och stojade och skrek. Ingen av mina elever noterade det. Då tänkte jag: ”Nu jobbar höger hjärnhalva.”

Med tiden växer förmågan fram att skifta mellan hjärnhalvorna, berättar Marianne. Man kan skapa och sedan träda tillbaka och analysera.

Vi kommer att samtala om bilden av en konstnär och jag frågar henne om beskrivningen av konstnären som sensitiv, originell, bohemisk och på gränsen till depressiv är en fördom eller om hon delar den erfarenheten.

– Jag känner konstnärer som kämpar med psykiskt lidande och som också har en gränslöshet i sitt skapande. I gengäld ser de något som vi andra ofta inte ser. De går utanför barriärerna och vågar uttrycka en annan verklighet. På så sätt berikar deras konst, skärper vår blick för verkligheten.

Själv vill hon beskriva sitt gränsöverskridande mer andligt.

– Guds rike är inte begränsat till tid och rum. Det rymmer en gränslöshet, en oscillation.

Men hon berättar också att hon hämmas av känslan av att vara ytlig.

– I konstkretsar uppfattas jag ofta som lite för normal, inte som särskilt djup. Trots att jag har sex års utbildning och mycket erfarenhet känner jag ofta att jag borde ha fördjupat mig mer.

Att den bilden inte är sann har jag vid det här laget i vårt samtal förstått för länge sedan. Marianne rör sig fritt mellan att kommentera den konstnärliga processen till att referera till den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs litterära verk. Till vardags trivs hon med att träffa och lära av såväl kristna som icke-kristna, rika som fattiga. Faktiskt vet hon någonstans själv med sig att hon är allt annat än ytlig.

– Jag är egentligen reflekterande, jag har bara haft svårt att tro på mina inre djup och fastnat i bilden av mig som ytliga, lilla Marianne. Under hela min uppväxt kände jag mig som en grå mus och hade inte så positiv självbild. Men egentligen tror jag inte att man kan arbeta med konst utan inre djup och utan att fördjupa sig på olika plan. Man behöver förhålla sig till livet, ta det in över sig, känna det. Klichéer utan tyngd kan inte rädda världen.

Mariannes bild av sig själv som utåtvänd och glad vill hon ändå behålla och hon härleder den i hög grad till att hon alltid känt sig älskad.

– Av föräldrar och människor i min närhet. Så småningom fick jag också bottna i Kristus kärlek, säger hon.

Hon säger att hon gärna fortsätter att arbeta med bilden av sig själv. Hon vill däremot aldrig göra om sig själv.

– Den som ska utöva konstnärskap måste vara ärlig, vara den som han eller hon är. Det är avgörande att man finner sitt eget uttryck, sitt eget jag i det man gör. Det går inte att efterlikna andra eller bli som andra.

Skönheten som vägen till Gud

Jag berättar för Marianne Rygh om hur den romersk-katolske skribenten John Sjögren senaste året fått uppmärksamhet för det sätt på vilket han lyft fram skönheten som en väg till gudstro. Formen är det första som möter oss, vi ser innan vi förstår och går vidare till reflektion, resonerar han. Konsten kan få människor att se skönheten, börja längta efter att leva i harmoni och i enlighet med den.

– Jag kunde inte vara mer enig, säger Marianne. Skönhet gör något med sinnet, psyket, gudsbilden. Det sköna vittnar om Guds skaparverk och väsen.

Hon ger också ett exempel på hur kyrkokonst konkret kan få användas evangeliserande. Under många år har hon varit fast utställare på Emmaus galleri og kursuscenter. Dit har ett par kommit under åren och köpt sex av hennes tavlor. De hänger i deras vardagsrum och när de får gäster händer det att de berättar om motiven. Det är inte svårt att få dem att lyssna intresserat när de först slagits av skönheten.

– När man sålt en tavla har man släppt den. Den lever sitt eget liv hos någon annan och får över åren en verkningshistoria. Så är det med mycket av det vi gör. Vi gör det lilla vi kan och ser inte resultatet. Gud får ta hand om växten.

Full av intryck börjar jag göra mig klar att promenera bort mot Gilleleje station. Marianne Rygh ska snart ge sig av för att öva gregoriansk sång.

– Jag är så tacksam över den skatt som finns i kyrkans historia, säger hon. Att kunna sitta i ett församlingsråd i en luthersk folkkyrka och samtidigt få vara med i en grupp som sjunger gregoriansk sång från medeltiden är för mig ett sätt att uttrycka min kärlek till det fina i hela Kristus kyrka. ”Se hur de älskar varandra”, sa man om de första kristna, inte ”se hur de hatar varandra”. Vi har verkligen anledning att älska alla de skatter som Gud gett till oss i kyrkans olika traditioner och kulturer.

Vilken fin inställning, tänker jag, och viktig påminnelse. Genom människors konst får vi ana vår skapares härlighet. Det har jag också den här förmiddagen fått göra genom Mariannes livsberättelse och konstnärskap.

Markus Hector
Malmö