Under försommaren arrangerade ELM sin årskonferens i Örkelljunga i nordvästra Skåne. Det blev fantastiska dagar där uppmuntran från Guds Ord varvades med goda samtal om rörelsens kallelse och framtid.
”Min identitet i Kristus” var temat på ELMs konferens som i månadsskiftet maj–juni ägde rum i Örkelljunga. Det blev ett årsmöte där Jesus och hans nåd blev stor för oss, ett nytt missionsfält utvaldes och både internationella gäster fick breddat våra horisonter.
Årskonferensen inleddes i Ekets missionshus på torsdagskvällen där Henrik Nilsson hälsade oss alla välkomna.
Jakob Schastén ledde oss genom solosång in i helgens tema innan det var tid för konferenshelgens huvudtalare, Sverre Bøe, att presentera sig. Sverre är missionsbarn, född i Japan, och verksam som professor i Nya testamentets exegetik på Fjellhaug skoler i Oslo. Han gästade konferensen tillsammans med sin fru Heidi.
Tid att fira missionens arbete
Sverre Bøe utgick i sin inledande undervisning från Efesierbrevet 1:3–14 och talade om hur Gud har utvalt oss i Kristus.
– Vi är Guds plan A, inte plan B eller C. Vi finns med i Guds eviga vilja, i hans beslut. Det mest sanna om 2018, det som starkast kännetecknar dessa dagar, är att det är en nådens tid, sa han.
Dock uppfattade inte Sverre Guds utväljande som en favorisering. Den är en gåva, men också en uppgift.
– Jesus sonade hela världens synder, därför har ingen människa mindre rätt att ärva Guds frid än vad vi har.
Han gjorde en referens till Sakarja 3:1–4 och konstaterade att vi inte är ensamma när vi i stillhet söker Guds ansikte. Den onde står bredvid och får oss bort från friden och koncentrationen på samtalet med Gud genom att påminna oss om allt vi borde och måste göra. Sakarja beskriver hur den onde pekar på våra kläder och med all rätt hävdar att vi inte passar för audiens inför kungarnas kung.
– Men då tar himlens Gud ordet: ”Ta av honom de orena kläderna” – missgärningarna, befaller han. Sedan klär han sin egen son i de kläderna, ja han lägger hela världens orena kläder på honom. Jesus blir den störste av alla syndare.
Men det stannar inte där, fortsatte Sverre Bøe. Herren befaller att vi ska kläs i högtidskläder, lika rena som änglarna i himlen, lika rena som Kristus.
– Ingen på hela jorden skulle hävda att du eller jag är fläckfria. Förutom Gud. Det är bara han som ser så på oss. Det är bara i hans spegel vi är heliga. För genom tron träder vi in i Kristus, i något utanför oss själva.
Genom tron får vi också ta emot Guds helige Ande.
– Anden är min GPS till himlen, min vägledare, fostrare, hjälpare, sa Sverre.
Kvällen bjöd också på en hälsning från Joseph Ochola Omoro, biskop i evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK). Han uttryckte tacksamhet till ELM som för 70 år sedan sände ut Martin Lundström som missionär. Gud välsignade hans insats och evangeliet har sedan fortsatt att ha framgång så att kyrkan i dag har cirka 200 000 medlemmar, 150 pastorer och 6 stift.
Biskop Ochola reflekterade också över evangelisten Johannes skildring av kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliets fjärde kapitel.
– När vi läser om denna kvinnan ser vi Guds kärlek till människorna. Han kommer för att rädda henne, och han öser också ut sin kärlek över sitt folk. När vi tänker på synder, svagheter, smuts vill vi gömma oss från Gud, men Guds kärlek är så stor och vid att även i dessa lägen kommer den till oss med förlåtelse genom Kristus verk.
Biskop Joseph Ochola noterade också skildringens missionstema:
– Jesus utväljer kvinnan och sänder henne med sitt Ord. Förundrad och glad gav hon sig iväg för att bjuda in andra att ta emot Jesus och förlåtelsen. Det är så kyrkan fortsätter att leva vidare, det är så vi lever som Guds barn. Vi delar Jesus frid och kärlek och genom evangeliet kommer människor till tro.
Biskop Ochola uppmanade oss slutligen att fira missionens framgångar.
– Vi får fira arbetet som Gud utfört och tänka på hur Gud i sin nåd har sänt tjänare för att förkunna evangeliet.
Mötesledaren Sofia Nilsson avrundade kvällen med att påminna om det som sagts – att Gud inte har några favoriter. Eller som det kanske ännu riktigare skulle uttryckas: Vi är alla Guds favoritbarn. Sedan sjöng vi ”Blessed assurance” och även våra internationella gäster kunde stämma in.
Guds heliga ögonstenar
Fredagen inleddes med välkomsthälsning i samlingssalen på Missionsgården Strandhem medan de sista besökarna försökte hitta en plats. Daniel Engelbrekt läste några verser ur psalm 119 i Psaltaren.
– Guds ord gör enkla människor visa, människor som inte är experter. Psalmisten ”flämtar efter Herrens ord”, som ger tro, perspektiv och harmoni och som gör att saker fungerar utan att vi har kontrollen. Låt oss inte bli försagda av allt det vi inte kan utan vända oss till honom som gett oss instruktionerna för livet, sa Engelbrekt.
På Daniels inledning följde bibelundervisning av Sverre Bøe på temat ”Guds ögonsten”. Han utgick från psalm 139 i Psaltaren och visade på hur Guds blick på oss både är uppfodrande och tröstande.
– Det finns å ena sidan många situationer då vi behöver uppmanas att leva inför Guds rannsakande blick och vara varsamma med vad vi ser, gör, lyssnar till. Vi behöver å andra sidan också låta överbevisningen om att det finns en Gud där ute som håller av oss få flöda in i vårt hjärta.
Sverre Bøe refererade till Lukasevangeliet 12:7:
– Vi är Guds ögonsten, den pupill som ingen får komma åt. Inte ens den som står framför spegeln i timmar varje dag har koll på antalet hårstrån på sitt huvud, men det har Gud. I Psalm 139 beskrivs hur han även sammanvävt våra njurar.
Han uppmanade oss att be till Herren om allt. Att människor inte känner Gud gör inte att han ignorerar våra böner om hälsa och bostad.
– Vi har aldrig använt upp vår taltid med Gud som man kan göra med en korttelefon. Hos honom finns obegränsade resurser och han är engagerad.
Från Guds kärlek till dem han skapat gick Sverre Bøe vidare till att tala om frälsningen.
– Vi behöver inte charma in oss hos Gud för han säger till var och en av oss: ”Först skapade jag dig, sedan köpte jag dig, nu är du väl min? Nu vill du väl dela evigheten med mig?”
Efter Sverre Bøes undervisning fortsatte Daniel Ringdahl att utlägga Första Petrusbrevet 4:1–19, en av de texter som han också kommenterat i sin bok, ”Inte rädda – men beredda”.
Daniel Ringdahl frågade varför vi uppfattar heligheten som ett hot? Det Gud vill för oss är ju det allra, allra bästa.
– Det är, tvärtom, orättfärdigheten som är enformig och förtryckande, sa han med en referens till en lärd författare.
Samtidigt gör heligheten att den ohelige exkluderas.
– Det är svårt för oss att föreställa oss en människa som är allt igenom god och kärleksfull, sa Daniel. Det är både fantastiskt och skrämmande. Vi kan likna det vid solen. Solen värmer, ger liv, får hela Sverige att leva upp med uteserveringar och liv i parkerna. Men ju närmre solen vi kommer desto farligare blir det. Den förtär oss.
Lösningen för oss som inte är heliga ligger i att få ta emot Jesus försonande renhet.
– Jesus renhet överförs till oss, sa Daniel. Han har framburit ett evigt offer och vi kan nu frimodigt, utan minsta rädsla, närma oss Gud. Solen kan inte längre skada oss, för att anknyta till den bilden. Gud säger: ”Jag är alldeles nöjd med dig för jag ser dig som ren, som helig.”
Vi får, som heliga i Kristus, samarbeta med Anden och låta honom leda oss till det som är gott och rätt. Men det som är rätt är inte alltid det som är lätt.
– Lidande har följt kyrkan genom hela dess historia. I lidandet är Guds närhet som närmast – härlighetens Ande vilar över oss. Drar vi oss undan lidandet och därför går miste om något av den?, frågade Daniel Ringdahl eftertänksamt.
Förmiddagen avslutades med att Danvas Nyakundi, evangelist i en församling och ledare för barnhemmet Bethesda Children´s Ministry i Nakuru, Kenya, gav en hälsning från barnhemmet och berättade om arbetet där. Rubriken för anförandet var ”Guds utsträckta hand”.
– På Bethesda har vi upplevt att Guds hand räcktes ut genom er i Sverige. Och den sträcks längre och längre ut. Allt som allt är det i dag 117 barn på barnhemmet. En del bor där och andra kommer dit på dagarna för förskola eller skolgång och för att få mat. Vi arbetar i dag både förebyggande och rehabiliterande, berättade Nyakundi.
Han var mycket ärlig i hela sin framställning, både med vad som brister, vilken kompetens som behöver förbättras och vilka behov de ser framöver.
– Ni i ELM är föräldrar till Bethesda Children´s Ministry. Med föräldrar delar man problem även sedan man blivit vuxen själv. ”Old is gold” – så ser vi på er.
Vi hade, som Danvas Nyakundi noterade, inte bara fått kenyanska gäster utan också kenyanskt väder under en längre period när årsmötet hölls och många ägnade eftermiddagen åt att promenera, bada, göra utflykter och på annat sätt njuta av sommaren. Det hade förberetts en reflektionsrunda med tankeväckande frågor att fundera över.
Glädje över förlåtelsen
Förlåten och fri var temat för fredagskvällens samling på Solängskolan, ledd av Rakel Smetana. Tre generationer av familjen Imberg sjöng afrikanska sånger och Sverre Bøe undervisade utifrån Kolosserbrevet 1:13–23 och förklarade varför vi människor beskrivs så negativt som med orden ”vredens barn”.
– Vi kan inte tjäna två herrar, svänga till höger med en skida, vänster med den andra. Vi måste välja. Men ingen av oss gör det valet helhjärtat.
Sverre Bøe refererade till transferfönstret som under en period under varje fotbollssäsong är öppet och gör det möjligt för klubbarna att köpa nya spelare.
– Nu är det nådens dag. Transferfönstret är öppet. Men bara en är rik nog till att köpa dig till Guds lag för priset är högre än för både Messi och Ronaldo. Jesus har köpt oss med sitt liv. Nu ställs frågan till oss om vi vill signera, byta klubb, ta ett beslut. Tar vi emot evangeliet är vi inte längre vredens barn.
Sverre Bøe uppmanade oss att aldrig sluta förundras över evangeliet.
– Blir du glad över att höra att du är förlåten? Som 120-åring ville Mose få fortsätta få tränga in i budskapet om hans nåd. Herre Gud, du har börjat att låta din tjänare se din storhet och din starka hand … (5 Mos. 3:24). Budskapet om att vi är älskade, köpta, förlåtna är kanske inte nytt för oss längre, men det finns inte heller något bättre budskap.
Och detta budskap måste världen få höra.
– Lika mycket som mitt liv präglas av skuldfrihet mot Gud präglas det av skyldigheter mot andra. Vi har skyldigheten att ge världen ett bättre hopp, ett hopp om evigt liv och skuldfrihet. Släpp in smärtan, dina skyldigheter inför de som inte känner Sonen, uppmanade Sverre Bøe, men se också att du delar denna börda med Gud själv, med Jesus som grät över de som vände sig bort från Herren.
På Sverres förkunnelse följde videohälsningar från de utsända missionärerna i Peru och en stark uppmaning från Rakel Smetana:
– Vi måste ner på knä och be för att missionsarbetet i Peru ska kunna fortsätta. Be om fler villiga missionärer.
Fredrik Smetana gjorde en appell för mission i Sverige:
– Vi lever, jobbar, går i skola i ett missionsland där vi kan språket, möter människor, har kyrkor, biblar, sångböcker. Nu behöver vi få tillbaka den kreativitet som genom åren kännetecknat ELM. Fler måste få höra evangeliet.
Han uppmanade oss att hålla två bollar i luften samtidigt.
– Vi behöver vidare och vi behöver jobba där vi är. En ny plats kan vara en ny ort, men också din soffa där hemma. Har du kaffe och tid har du en perfekt start. Är du i Kristus har du ett fantastiskt budskap att dela. Bjud in, prata med grannar.
Fredrik Smetana uppfattar mission i Sverige som en ödesfråga.
– Finns inte ELM i Sverige finns det inte heller i andra länder. Målet är inte att ELM ska bli stort, ska vi bli stora ska vi bli det för andras skull, de onådda.
Enighet om nytt missionsfält
Lördagen kom och tid för årsmötesförhandlingar i Solängskolans matsal. Erik Andersson undervisade utifrån Galaterbrevet 2:16–20 och hans undervisning inringades traditionsenligt av ”väckelsen nationalsång” eller ”den kristna marseljäsen” som den också kallats, ”Med Gud och hans vänskap”.
”Hur förklaras en människa rättfärdig?”, var Eriks inledande fråga. Han hade inget nytt svar på frågan utan höll sig till Bibelns häpnadsväckande budskap.
– Jesus vann rättfärdigheten genom att oskyldig bära de skyldigas skuld. När du säger: ”Det hänger på mig” säger evangeliet: ”Det hänger på korset.”
Om det inte var så skulle vi alla gå förlorade.
– Skulle hela världens domare kunna vända sig till dig och säga: ”Hos dig finner jag inget svek, inget att hålla emot dig”? Nej, ingen av oss skulle klara den besiktningen. Din nervösa väntan skulle bli som när du körde in med din femton år gamla Nissan Micra på bilprovningen och hörde besiktningsmannens hammare gå rakt igenom rosten …
Jesus stod inte i syndens tjänst när han betjänade syndare för han smittades inte av den.
– Kristus kan möta syndare utan att synden kommer åt honom. Han kan stå i ljusets tjänst mitt i mörkret. Och där betjänar han oss, oss syndare. Där förvandlas vi genom hans seger och får en ny identitet i Kristus.
Erik Andersson fortsatte på samma tema:
– Kristus står i nådens tjänst varje dag, varje natt, varje morgon och varje kväll. Hans rättfärdighet är din när du lever, när du faller, när du lyckas, när du dör.
Med en emfas som nog närmast påminde om Paulus egen varnade Erik för att börja sitt eget bygge, att vända tillbaka till laggärningar. Om vi börjar lita på och lägga kraften i vårt liv på det som inte är nåd riskerar vi väldigt mycket.
– Det är inte ditt vänliga sätt som gör dig välkommen till missionshuset. Det är inte ditt starka engagemang i kommunpolitiken som ger dig en självklar plats runt fikabordet efter predikan. Det är inte dina välartade barn som gör att du vågar visa dig här i dag. Våga se din bänkgranne som misslyckad orolig, kämpande, som syndare, men en av Gud älskad, upprättad och förlåten syndare. Låt oss be om nåden att få vara kyrka som Kristus vill – en salig blandning av förlåtna syndare.
Som förlåtna får vi sedan leva ut det som vi fått av nåd. Om vi ger en pojke en fotboll i present vill vi att han använder den, delar den med andra. Givaren blir glad när hans present kommer till nytta.
– Det bästa du kan göra är att varje morgon och varje afton påminna dig om att lever av Guds nåd – det ger rätt perspektiv på både dina synder och misslyckanden och på dina lyckade handlingar och det goda du gjort, sa Erik.
Han visade på det befriande i Paulus ord: ”Nu lever inte längre jag”.
– Det är slut med mig, mitt och mina, i stället välkomnar vi universums centrum – Kristus. Han lever i mig och jag slipper arvsyndens robotliv. Livet i Kristus är frihetens liv.
Efter Eriks väckande undervisning förklarade Henrik Nilsson, ELMs ordförande, årsmötet öppnat. Till ordförande valdes Christer Unosson och till sekreterare Per Henriksson. Såväl presidium, som senare styrelsekandidater, delgavs av valberedningen genom trevliga små presentationer.
Det blev ett långt årsmöte för de närvarade 127 ombuden från 27 olika missionsföreningar. Mycket information skulle ges, stora beslut tas, och det behövde ges tid för ombuden att delge sina tankar, sina önskningar och sin oro. Det största beslutet som togs var att, i linje med årsmötesbeslut från 2012, starta upp missionsarbete på ett nytt fält. Man har tidigare prövat möjligheterna i Indien men efter många års bön, reflektion och efterforskningar nått fram till att vår kallelse är att nå muslimer i Främre Asien. Bland de argument som vägde över för satsningen återfanns, förutom det gedigna förarbetet, att uppdraget vi fått är att nå alla folk. Så resonerade vi när vi för 70 år sedan gick in i Kenya och bröt ny mark och det har vi aldrig ångrat.
– Det är modigt att ta detta steg, men också läskigt, sa ett av ombuden och satte nog ord på vad vi alla kände. Det är nytt och det kostar både ekonomiskt och resursmässigt. Men jag tror att uppstart av arbete där kan skapa engagemang för mission här. Mission i Sverige behöver inte stå emot arbete i utlandet. Tvärtom kan det uppmuntra oss att se människor i vår närhet.
En annan talesperson betonade att det helt avgörande är om detta är Guds kallelse.
– Detta är inte vårt arbete, vår mission. Det är Guds mission. Han kommer att utrusta oss för den.
Vi stillade oss en stund i bön innan beslutet fattades. Det blev ett enhälligt ja från de församlade, följt av en fanfar.
ELMs ekonomiska situation väckte oro. Likviditeten är god men 2017 minskade den på grund av ett underskott på två miljoner. Jämfört med tidigare år var de inkomna testamentsmedlen ungefär så mycket lägre. Fortsatta nysatsningar kräver ökat givande.
– Vi bör vara oroliga över den ekonomiska utvecklingen, sa styrelsens ekonomiske talesperson Peter Henrysson.
Men årsmötet antog styrelsens verksamhetsplan. Någonstans hade de väl en tro på att det egentligen inte är medlemmarnas ekonomiska begränsning som är rörelsens största utmaning. Nu måste alla be och arbeta för ökat givande och för andlig växt.
– Hur blir våra föreningar växtplatser för kristusmänniskor? Hans kärlek behöver fylla oss så vi blir fri från oss själva och från våra pengar. Allt har jag fått av Herren för att få förmånen att ge tillbaka till honom, sa en av de församlade.
En känslig punkt var styrelsens förslag att halvera bidraget till kyrkans centrala administration i den evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien. Det kändes drastiskt och riskerade tjänstemäns försörjning, något som väckte märkbart obehag hos inte minst tidigare etiopienmissionärer. Det blev ändå beslutat så av missionsstrategiska skäl. Det är nu tid för kyrkan i Etiopien att se till att pengarna kommer underifrån, från församlingarna, och inte utifrån, löd motiveringen.
Två motioner hade kommit in. Den ena föreslog att ELM ska heta ELM utan efterledet ”Bibeltrogna vänner”. Tiden för det steget visade sig inte vara mogen och motionen avslogs. Dock togs beslutet att konsekvent framöver söka använda förkortningen ELM. Den andra inkomna motionen, att publicera Till Livs artiklar som ljudfiler på nätet, avslogs också, och ska utredas vidare.
Till styrelsen valdes som ordinarie ledamöter Gunnel Gustafsson, Vittsjö, Rebecka Göransson, Kristianstad, Jan Ulrik Smetana, Vännäs. Som ersättare återvaldes Jens Lunnergård, Sollentuna, Staffan Unosson, Djurås, och Markus Preston, Stockholm. Pernilla Arvidsson och Andreas Hector hade avsagt sig omval och avtackades av ordföranden. Även Sven-Inge Svensson avtackades som revisor efter 25 års förtjänstfull insats. Nästa årsmöte planeras äga rum i Hässleholm i månadsskiftet maj-juni 2019.
Festkväll med Skavlan och sång
På Missionsgården Strandhem var det fint dukat när Märtha Fjällström och Regina Nilsson hälsade oss välkomna till årskonferensens festkväll. Det hade lagats fantastisk mat och vi fick äta i lugn och ro innan Jonny Bjuremo tilldelades rollen som Skavlan och intervjuade helgens gäster från Eritrea och Kenya. Som vid flera andra tillfällen under helgen bistod Karin Gunnarsson Ekström med formidabel tolkning till svenska.
Mycket intressant blev berättat för oss. Simon Gebrekristos nämnde om problemen med att få goda teologer som lärare på deras teologiska utbildning på Beleza. De arbetar med det men vet också var makten att ordna det i slutändan ligger.
– Vi tillber den allsmäktige Guden om det. Stå med oss i det. Det kommer att hända snart, sa Gebrekristos.
Han gladdes oerhört denna kväll över att ha fått möta sin tidigare lärare på Asmaras lärarseminarium, Irene Olsson, bland gästerna på festen, och även fått träffa Elsie Bengtsson.
Vi fick också höra att den kenyanske biskopen Joseph Ochola Omoro tidigare bott i Norge. Han gav oss glimtar av hur steg för steg mot försoning och enhet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya nu tas.
Under eftermiddagen hade kyrkoledarna från den kenyanska respektive eritreanska kyrkan samtalat om den lutherska identiteten och hur den hotas av privata radiokanaler där förkunnare påstår sig vara profeter eller apostlar. De hade också haft tid att samtala om på vilket sätt de kenyanska teologiska utbildningarna skulle kunna stödja, och kanske även erbjudas, studenter i Eritrea.
På denna programpunkt följde ”Så ska det låta” med sånger från sångböckerna Lova Herren och Den nya sången. Det var mycket engagerande och trevligt. Henrik Nilsson avtackade helgens talare och Henrik Åström avslutade kvällen med en andakt utifrån Andra Korintierbrevet 10:14–21. Han visade på hur det som drev Paulus var att förkunna budskapet så som han hade fått ta emot det. Kristus kärlek drev honom, inte en ängslig önskan om att företräda kristendomen på ett gott sätt.
– Vi är sändebud. Det har vi inte kvalificerat oss för, det blev vi samma stund som vi tog emot evangeliet, sa Henrik Åström.
”Dödsdöpta”
Årskonferensens sista dag, söndagen, inleddes med högmässa på Solängsskolan, ledd av Lars-Åke Nilsson. Arrangörskören från Eket sjöng några sånger innan Sofia Ödman introducerade temat för söndagsskolan: Skattjakt! Sverre Bøe predikade över dagens episteltext, Romarbrevet 6:3–11 där Paulus kämpar med frågeställningen: ”Om vi lever i nåden är vi väl fria att fortsätta synda?” Aposteln knyter sitt svar till det att bli döpt.
– I mitt dop blev jag ’dödsdöpt’. Jag blev korsfäst med Kristus och om du ser något som lever är det Kristus som lever i mig.
Sverre noterade hur Paulus konstruerade några nya ord: ’medkorsfäst’;’medbegravd’. Genom dopet dog vi tillsammans med honom och blev uppväckta till evigt liv.
Men vem bestämmer då i detta nya liv?
– Egot vill fortfarande bestämma men det ska det inte få. Jesus talade om att bära sitt kors, förneka sig själv och följa honom. Om jag följer honom går min väg till döden.
– En kristen är inte fri till att synda, men fri från att synda.
Sverre Bøe noterade att det kristna dopet är något mycket större än en bekännelsehandling. Det är en Guds gåva, en nådens port.
– Gud gör miraklet att han uppväcker till ett nytt liv. Vi börjar uppfatta det som den största lycka att få lära känna Guds vilja.
Dynamiskt identitetssamtal
Temat för eftermiddagens samling var ”Min identitet som ELMare”. Petter Kollberg hälsade en panel välkommen som bestod av Arthur Einarsson, Henrik Åström, Emma Birgersson, Erik Andersson och Frida Palm.
Den inledande frågan handlade om varför de är ELM:are. Flera av dem nämnde att de mött andra kristna rörelser som gett perspektiv på ELM och fått dem att se värdet av den traditionen. Att ELM har en hög syn på Bibeln, tydlig missionsinriktning och en god gemenskap nämndes också av flera av dem.
– En frigörande ton i förkunnelsen, en klar åtskillnad mellan lag och evangelium, att hela familjen inkluderas och att den yttre missionen tas på allvar är skäl för mig att stanna i ELM, sa Henrik Åström.
– Det naturliga svaret är att jag var ju uppvuxen i ELM, sa Frida Palm. Men att jag har blivit kvar beror på många olika saker som förkunnelse, lovsång, gemenskap. Det handlar om tillit, Gud vet vad som är bäst för mig och har lett mig till att vara verksam här. Jag fick inse att det är i ELM Gud vill ha mig.
Arthur Einarsson vittnade om en frigörande predikan under hans tonårstid som fick honom att förstå att vi är rättfärdiga bara på grund av tron på Jesus.
En annan sak som diskuterades var att många inom ELM tidigt får uppgifter och växer in i ett ansvar.
– Vi får tänka på att det inte är så farligt att göra fel och vi gör ju fel varje dag. Att våga ge förtroenden är viktigt, sa Erik Andersson, och de andra nickade instämmande.
Arthur Einarsson tvekade inte när han fick frågan om han var en stolt ELMare, visst var han det! De andra instämde, men några av dem uttryckte också att det fanns flera utmaningar att arbeta med.
– En utmaning är att prioritera rätt i en värld där människor inte känner Kristus. Det som burit oss genom åren måste förkunnas vidare, sa Emma Birgersson.
Henrik Åström efterfrågade högre i tak.
– Det är en tuff utmaning att hantera olika uppfattningar inom gemenskapen där jag är verksam. Jag skulle önska lite högre i tak generellt, sa han.
Erik Andersson uttryckte optimism om framtiden.
– Något i oss behöver bli väckt. Beslutet om att gå till ett nytt fält och om vi lyckas väcka våra hjärtan att vi ska nå ut till dessa människor har ELM en ljus framtid.
Emma Birgersson ville, likt flera av de andra, fokusera på Jesus.
– Låt Kristi kärlek driva oss! Han älskar oss, vår granne och hela världen.
Två nya predikanter
Anders Ek och Linus Månsson hade av ELM kallats till att bli predikanter och välsignades för sin uppgift. Vid förbönen medverkade missionsledaren och delar av styrelsen. ”Röster från Hässleholm” under ledning av Karna Arvidsson, en tillfällig kör ihopsatt för dagen, sjöng tre sånger som kommer att komma i ELMs nya sångbok som beräknas att vara klar om två år.
Daniel Ringdahl predikade sedan om en kristens medborgarskap utifrån Första Petrusbrevet 2:4–10.
– Petrus använder uttryck som tidigare bara tillämpats på Guds egendomsfolk, Israel. Den som blir en medborgare i Kristus rike blir en levande sten, kallad att vara trogen mot kungen i riket – honom själv. När vi kommer till Kristus som är den levande stenen blir vi själva levande stenar. Vi får del av Jesu eviga liv.
Daniel Ringdahl såg också ett missionsperspektiv i Petrus undervisning:
– Petrus kallar oss Guds eget folk. Inbjudan till Guds rike går till hela mänskligheten. Han vill skapa en ny mänsklighet, förnyad av Guds Ande. Resurserna är inte begränsade, var och en får inte mindre när det blir fler. Alla får allt!
Vad ska medborgarna då göra?, frågade Daniel.
– De ska förkunna evangelieum. Var och en är kallad att vara präst i den bemärkelsen att bära fram det Jesus har gjort för oss.
Efter två sånger till av kören avslutade ELMs ordförande Henrik Nilsson årskonferensen.
– Kristus har förenat sig själv med oss, sa han. Mitt pass säger vem jag är och vilket land jag tillhör men det verkligt stora är den identitet jag har i honom.
Henrik uppmanade till förbön för ELM och riktade sedan sitt varma tack till ELM Eket och alla andra som hade jobbat med detta utmärka arrangemang. Han tackade också de som ordnat Barnens konferens och för de goda kollekterna.
I det tacket kunde alla vi som besökte årskonferensen bara instämma. Som vanligt vid ett årsmöte skänkte väl de flesta av oss också en tacksamhetens tanke till ELMs styrelse som gör en stor ideell insats och som på ett så ödmjukt och trosvisst sätt stakar ut rörelsens riktning.
Markus Hector, markus.hector@tillliv.se
Stefan Nyholm, stefan.nyholm@tillliv.se
Under årskonferensen sändes de flesta programpunkterna direkt på internet och det går att lyssna i efterhand på http://www.elmbv.se/ak18.