Både utom och inom kyrkan finns människor som utsatts för sexuella övergrepp eller andra livstrauman. Anne Holmdahl har i sitt arbete mött både offer och förövare. Här berättar hon om det och om en läsvärd bok på temat som hon översatt.
I mitten av oktober förra året bad skådespelerskan Alyssa Milano alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden ”me too”. Vid samma tidpunkt kom socionomen Anne Holmdahls översättning av en bok av den amerikanske teologen och psykologen Dan Allender som på svenska fick titeln ”Nytt livsmod: vägen tillbaka efter sexuella övergrepp och livstrauman”.
– Jag läste boken på engelska och upplevde den oerhört aktuell och angelägen, berättar Anne där vi sitter i hennes och maken Johans hem i Göteborg. Min farhåga att den skulle upplevas för smal för de kristna förlagen fick mig att besluta mig för att översätta den och ge ut den själv.
Det är inte första gången Anne Holmdahl ser ett behov och väljer att svara på det med konkreta initiativ. Under tolv år arbetade hon som flygvärdinna och ägnade då stora delar av sin fritid till att vara med och starta upp verksamheter som Kristna själavårdsinstitutet (KRIS), och Minna-mottagningen. Jag förstår att hon är svårstoppad när hon väl bestämt sig för något.
– För mig är den här boken närmast ett skrik till pastorer och präster om att kliva ner i djupet och förstå vart vi är på väg. Jag kände att jag bara måste översätta den.
Berör oss alla
Anne Holmdahl är utbildad socionom och har bland annat hunnit arbeta som kurator, som lärare i socialmedicin och som chef för brottsofferjouren i Göteborg, ett uppdrag för vilket hon 2009 belönades med Göteborgs stads förtjänsttecken. Hon har i flera av sina anställningar mött både offer och förövare för olika former av övergrepp. Men hon berättar att hon också själv fått erfara vad det gör med en människa då hon utsatts för en maktmänniska, hur allvarligt det skadar tilliten.
Som en röd tråd genom Annes arbetsliv går samtalet. Hon har fått se så mycket hända med människor när de blivit lyssnade till och tagna på allvar. Sedan 1989 erbjuder hon samtalsterapi, under senare år under företagsnamnet ”Damernas samtalsbyrå”.
– Folk lyfter lite på ögonbrynen när de ser det namnet. Vissa undrar om det är begränsat till kvinnor men så är det inte alls, säger hon. Jag har flera manliga klienter och arbetar gärna också med par.
Vi samtalar vidare om ”Me too” och sexuella övergrepp och hon är inte sen med svaret på min fråga om vilka detta ämne berör.
– De berör oss alla utan undantag – män som kvinnor. Avklädande blickar, att bli tagen på, men också nedsättande såväl som insmickrande ord om vårt utseende – allt sådant sätter sig som ett klisterminne. Det är inte bara de som utsatts för grova kränkningar som minns. Det sitter kvar i oss alla, vare sig det skett under vår skoltid eller vid andra tillfällen, och frågan är vad det gör med oss.
Vi pratar om hur det blivit så här och konstaterar att för oss kristna är människans syndfullhet en grundläggande förklaring. Anne refererar till Johannes ord i sitt evangelium om hur Jesus inte anförtrodde sig åt människor eftersom han visste vad som fanns i dem (Joh. 2:24). Vi är alla brustna och bär på ondska.
– Människan är skapad för enhet och sex är en stark symbol för hennes väsen, för varför hon är här. Det är den djupaste och yttersta föreningen en människa får uppleva i jordisk bemärkelse. Sex drivs av en sund, inneboende längtan, men den längtan kan utnyttjas, säger Anne.
Hon tycker också det är tydligt att det finns saker som gjort att sexuell ondska på ett särskilt sätt varit svår att stävja under det senaste halvseklet.
– I och med den sexuella frigörelsen blev det accepterat med tillfälliga sexuella förbindelser. Att ha dålig sex, sex som man kanske inte ens minns dagen efter, anses i dag helt okej. Senaste åren har den utbredda pornografin ytterligare förstärkt denna ytliga syn på sex. Jag tänker att detta, i kombination med att män har 30–50 procent mer muskelmassa än kvinnor, i hög grad bidragit till den kultur vi nu ser.
Att kyrkan länge haft en annan etik betyder inte att den varit förskonad från sexuella övergrepp, berättar hon.
– ”Me Too” satte ljus på en kultur som tyvärr också finns i våra kyrkor. Den katolska kyrkan har varit under lupp, men vad händer på ungdomsläger och i vardagen i våra egna församlingar? Jag har mött offren och förstått varför de drar sig så för att berätta. En kvinna som blir förgripen på eller inledd i en sexuell relation med sin pastor eller präst vet att om hon avslöjar honom riskerar han att förlora sin familj och i en del fall att hamna i fängelse. Hon kan ha alla möjliga andra betänkligheter: ”Hur går det för församlingen?”; ”Vad tänker de som inte är kristna …?” En pastorsfru som blir sviken kan på motsvarande sätt känna sig pressad att vara vän, visa upp en fin sida, inte berätta för någon om mannens vänsterprasslande för att inte allt ska rasa.
Övergrepp sårar djupt
Vi kommer in på ett av de teman som Dan Allender berör i boken som Anne översatt, nämligen hur offren blir märkta av de övergrepp de utsätts för.
– Vi behöver få möjlighet att prata om våra sår, se vilka spår de satt på våra hjärnor. Vi behöver också få möjlighet att prata om hur det påverkat synen på oss själva, och hur vår värdighet kan upprättas, kommenterar Anne.
Hon säger att skammen både får oss att tystna och att ta på oss skuld.
– Offren är ofta rädda att avslöjas därför att de tror att en del av skulden är deras egen. Att bevara skammen blir ett sätt att bevara kontrollen. Så länge de inte avslöjar sig är det ingen som vet vad som hänt och händer i dem.
Baksidan av detta är att den som bevarar sina hemligheter för sig själv inte kan bli fri. Man kan bara bearbeta det man erkänner och det är en stor hjälp att också tala med någon om det. Anne ser det som en styrka när klienten kan prata med sin partner eller en närstående och de kan gråta ihop över det som drabbat. Men även som terapeut har hon en viktig roll.
– Som terapeut försöker jag bygga upp ett förtroende som gör att klienten kan lita på mig och öppna dörren till det hemska. Miljön behöver vara snäll. Klienten ska veta att jag som terapeut stannar kvar och lyssnar vad han eller hon än berättar.
För offrets del är det viktigt att se på sig själv med försonande ögon och inte ta på sig falsk skuld.
– Han eller hon måste sluta slå på sig själv genom att säga: ”Sådant händer”; ”Jag får skylla mig själv”; ”Hur dum kunde jag vara …?”
Efter en tid i samtal kan ett offer nå den punkt där han eller hon är redo att förlåta sin förövare. Den förlåtelsen handlar inte om att förminska det som hänt, men att söka undvika att man fastnar i hat och bitterhet. Förlåtelse och försoning är två olika saker men i enstaka fall kan till och med ett möte mellan dem äga rum i någon annans närvaro och en form för försoning ske, berättar Anne. Men så är det inte alltid.
– Ofta får klienten säga: ”Gud, detta är för stort för mig, jag förstår inte vad jag ska göra men jag överlåter det som skett åt dig och är trygg med det. Jag vill inte att detta ska styra mitt liv utan att det som är friskt ska få styra mitt liv.” Klienten kan sedan få sätta ord på vad den varit med om, vad det gjort med honom eller henne och med dess relationer. Det är viktigt att få prata om hur man nu vill leva sitt liv och hur man vill förändra sina relationer.
Att upprätta tilliten
Men hur ska vi då hantera vår brustna tillit, frågar jag Anne. Hon förstår min fråga och bekräftar också min tanke om att man på något sätt måste skydda sig. ”Klädsam försiktighet” är det uttryck hon använder.
– Vi lever i spänningsfältet mellan att inte längre vara i paradiset och ännu inte i himlen. Här finns smärta och ondska. Därför behöver ett offer använda sina känselspröt för att läsa av situationer, dra nytta av det de lärt från tidigare erfarenheter så att det kan minimera risken att på nytt falla offer.
Samtidigt menar Anne att offret försiktigt behöver börja öppna upp, öva tilliten, medveten om att allt inte alltid går som man tänkt sig.
– Trots att vår längtan kan komma att utnyttjas på nytt är det ett mål att våga visa sig och sin kärlek på nytt. Vi är skapade för att avspegla Guds kärlek och vi måste ge för att kunna få.
Att förankra en människas identitet i Guds kärlek är en huvuduppgift för själavården, något Anne Holmdahl formulerar väl:
– Helgelse är att mer och mer överlåta sig åt Herren. Jag märker hur ofta jag samtalar med klienter om hans nåd. Vi är inte fullkomliga i den här världen och andra är det inte heller. Vi behöver få bottna i att nåden lyfter oss och bär oss trots allt som misslyckas för oss.
Så talar hon om nyfikenheten som en hjälp att våga närma sig livet på nytt.
– Försiktig nyfikenhet är ett fantastiskt verktyg. Det vänder uppmärksamheten från oss själva och närmar sig andra på ett snällt sätt. ”Jag är intresserad av dig och din berättelse.”
Ett omsorgsfullt sexliv
Jag frågar Anne hur den ska tänka som är förövare, som känner skuld över hur han eller hon behandlat andra och inte respekterat deras gränser.
– I terapin ställer jag enkla men avgörande frågor: ”Hur vill du att ditt liv ska vara och vad vill du att det ska ge dig?”; ”Varför?”; ”Är det något du kan göra för att uppnå det …”.
Hon menar att alla, såväl förövare som alla andra, hade varit betjänta av att se hur manligt och kvinnligt utgör två olika kulturer. Hjärnforskning stöder att mäns och kvinnors hjärnor inte är likadana. Bland allt det som formar vår identitet och våra relationsmönster får detta inte ignoreras. I utgångsläget tänker, känner och upplever män och kvinnor olika. Hjärnforskaren Markus Heilig beskriver respektive ’kopplingsscheman’ i boken ”Han, hon och hjärnan”, berättar Anne.
– Att bättre förstå hur både man själv och flertalet personer av det motsatta könet i hög grad fungerar kan ge en ny respekt för andra och även större förståelse för sig själv.
Anne Holmdahl menar också att många par behöver ge sitt sexliv en annan prioritet.
– Det är något som Gud gett oss som en gåva, men vem har lust med sex när man samtidigt tävlar med andra om vem som kan sova minst och hinna mest på dagarna?
Till att prioritera sin sexuella relation hör att ta sig tid att prata med varandra om sex.
– Det är viktigt att prata om hur man vill ha det. Rädsla kommer lätt in i våra relationer, och medvetet eller omedvetet kan vi förnedra eller förringa varandra. Det är då viktigt att bryta vallen, att samtala tillsammans, inte i en anda av jag mot dig.
Hon avslutar med en uppmaning om att söka bli mer sexuellt upplysta, inte minst om varandras behov i våra äktenskap.
– Sex är en överlåtelse som bygger på tillit och bekräftelse. Därför ska man inte gissa utan våga fråga vad som är gott för den andre och sträva efter att visa omsorg och mjukhet. Sex behöver kommunicera att man bryr sig om varandra.
Markus Hector,
präst, Bornholm