”Den ringa begynnelsens dag” – pionjärarbete i Addis Abeba 1921

På eftermiddagen den 14 mars 1921 steg bland andra följande fem personer av tåget från Djibouti, vilket nyss anlänt till ”Le Gare”, järnvägsstationen i Addis Abeba:

Karl Nyström (1866–1946), en mycket erfaren missionär som arbetat under många år, både i Eritrea och Norra Etiopien. Karl Nyström var på väg till Addis Abeba för underhandlingar med myndigheterna om den missionsstation i Adwa som BV tvingats lämna då han och hans familj utvisades från Etiopien 1919. Karl Nyström återvände till Eritrea i maj 1921.

Josef Svensson (1888–1969). Han antogs som missionselev av BV redan 1912. Efter ett års medicinsk utbildning vid Livingstone College i London avskildes han som missionär och kom till Eritrea i slutet av 1914 där han arbetade under ungefär ett års tid. Josef Svensson kom att arbeta i Addis Abeba under många år.

Anton Jönsson (1892–1968) som tog folkskollärarexamen 1917. Han kallades till missionär 1919 och fick därefter möjligheten att studera tropisk medicin vid Livingstone College i London. Anton Jönsson inledde sin tid på fältet med att arbeta i Addis Abeba. På våren 1923 flyttade han till Harrar.

Twolde-Berhan Medhen (ca 1890–1936) som började delta aktivt i BVs missionsarbete i Eritrea redan 1912. Han behärskade svenska som han lärt sig som skyddsling hos Augusta Henrikssons. (Augusta Henriksson (1867–1927) kom till Eritrea som EFS:s missionär redan 1900. Hon blev BVs missionär 1912.) Karl Nyström hade tagit med sig Twolde-Berhan Medhen för att denne skulle bli de nya missionärernas tolk och medhjälpare.

Tedla Afley (ca 1885–1934) Han var en evangelist som sedan flera år varit knuten till BVs arbete i Eritrea och som gjort evangelisationsresor söderut in i det självständiga Etiopien. Det är troligt att Karl Nyström tagit med honom med tanke på framtida evangelisationsarbete i centrala och södra Etiopien. Tedla Afley återvände till Eritrea i maj 1921. Han återvände till Etiopien tillsammans med sin familj ungefär ett år senare och placerades som evangelist i Harrar.

Från primitiv hydda till missionsstation

Josefs och Antons första bostad i Addis Abeba blev en primitiv hydda i dåligt skick. Trots de knappa förutsättningarna påbörjade man omedelbart sjukvårdsarbete och man gick in för att lära det officiella språket, amhariska. De båda missionärerna försökte också få inblick i det etiopiska samhället. Dessvärre drabbades Josef Svensson av en svår och långvarig influensa.  Den bristfälliga bostaden bidrog troligen till detta.

De båda missionärerna insåg redan från början att de måste få en bättre bostad och bättre arbetsvillkor. I september 1921 blev detta önskemål uppfyllt. I västra utkanten av Addis Abeba, i stadsdelen Gullale, kunde man sedan hyra en ”station” omfattande ett stort hus i europeisk stil, ytterligare ett hus med tre stora rum samt en liten hydda. Förutsättningar fanns därmed för att knyta fler medarbetare till arbetet, utvidga sjukvårdsarbetet, påbörja skolarbete samt påbörja arbetet med att bygga upp en gudstjänstfirande församling.

Fler medarbetare

Flera nya missionärer anlände åren 1921–1925 för arbete i Addis Abeba.

Anna Holmberg (1881–1949) anlände i december 1921. Hon hade flera års erfarenhet från missionsarbete i Eritrea, först inom EFS och senare inom BV. Hon var utbildad syslöjdslärare. Anna Holmberg förflyttades till Eritrea i slutet av 1923. Tillsammans med Anna Holmberg kom Petrea Paulsson (1898–1951). Hon var folkskollärare.

Anna-Lena Jönsson (1890–1972) anlände till fältet i februari 1923. Även hon var folkskollärare. Hon hade tidigare arbetat som BVs missionär i Eritrea under en period av ca tre år.

Simon Röstin (1898–1982) anlände under slutet av 1923. Under sin studietid vid universitet i Lund hade han bland annat studerat klassiska språk, latin och grekiska.

Josef Svensson och Anton Jönsson fick snart kontakt med många människor i Addis Abeba. Några av kontakterna fördjupades och befästes och ledde till att BV erhöll etiopiska medarbetare som fick stor betydelse för det framtida arbetet. Här skall en medarbetare framhållas:

Araja Selassie Verreta (ca 1883–1971) kom redan under 1921 i kontakt med Anton Jönsson och Josef Svensson. Han sökte upp dem för att få hjälp med sina ögon. Det andliga behov han hade gjorde att kontakten med BVs mission fördjupades. Hans teologiska insikt, hans inblick i den etiopiska kulturen samt hans kontakt med landets regent, ras Tafari, fick stor betydelse för BVs arbete i Etiopien.

Ytterligare en medarbetare med bakgrund i Eritrea blev viktig för arbetet i Addis Abeba. Det var Kifle-Egzy Yihdeggo (1892–1980) som arbetat som lärare på BVs missionsstation Debaroa. Under 1922 eller 1923 förflyttades han till Addis Abeba.

Läkedom för sjuka

Sjukvårdsarbetet gav god kontakt med befolkningen i Addis Abeba. Det bedrevs den första tiden under primitiva förhållanden. Dessa blev dock betydligt bättre när missionsarbetet flyttade till den förhyrda stationen.

Den medicinska kompetens som fanns inom BVs missionärskår blev till stor hjälp för många människor i Addis Abeba. Den var också viktig i samband med de epidemier som hemsökte huvudstaden under 1920-talets första hälft. Våren 1922 härjade en svår influensaepidemi. Under 1925 var det en smittkoppsepidemi som gick fram. Pojkar och flickor vid internaten samt missionär Petrea Paulsson drabbades av sjukdomen. Samtliga tillfrisknade.

Flickskola får oväntat stöd

Behovet av grundläggande skolundervisning var stort i Addis Abeba i början av 1920-talet. I oktober/november 1921 påbörjade man skolarbete i liten skala. Till att börja med hade man ett tjugotal elever, varav elva erhöll logi på tomten. Skolan man startade blev alltså en internatskola vilket den förblev under många år. Skolan och internatet växte och utvecklades snabbt. Eleverna vid skolan kom att representera olika samhällsklasser, ha olika etniska bakgrunder samt ha högst varierande ålder. På schemat fanns självfallet kristendom men också ämnen som amhariska, engelska, franska, räkning och historia. Jämte amhariska var engelska undervisningsspråk.

Tanken på att starta en flickskola med tillhörande flickinternat väcktes tidigt hos Anna Holmberg och Petrea Paulsson. Dels blev de kontaktade av enskilda flickor som önskade undervisning, dels noterade de att vid söndagspredikningarna lyste kvinnor i stort sett med sin frånvaro. De insåg att om man skulle nå kvinnorna måste man påbörja ett arbete med den specifika målsättningen att nå flickor och yngre kvinnor. Anna Holmberg och Petrea Paulsson fick oväntat möjlighet att lägga fram tanken om en flickskola för landets regent ras Tafari och hans gemål, woizero Menen. Båda stödde tanken på flickskola med flickinternat och engagerade sig senare starkt för denna sak.

Anna-Lena Jönsson, som kom till fältet i februari 1923, fick som främsta uppgift att få igång en flickskola. Hon bliv den drivande i arbetet och utsågs något senare till föreståndare för flickskolan. Flickskolan startade höstterminen 1923 med 22 flickor. Dessa utgjorde en mycket brokig skara, åldersmässigt och med hänsyn till social bakgrund och etnicitet. BVs flickskola var den första evangeliska flickskolan i Etiopien.

Välbesökta gudstjänster i primitiv lokal

Kärnpunkten i det andliga arbetet blev redan från början enkla söndagsgudstjänster med predikan som det viktigaste inslaget. Intresset från omgivningens sida var uppenbarligen ganska stort. Gudstjänsterna hölls i en enkel sal utan inglasade fönster och utan innertak. Salen var i regel fullsatt vilket innebar ca 125 åhörare. I denna skara ingick eleverna, tillhörande både pojk- och flickinternatet, vilket innebar att inslaget av barn och ungdomar var stort. Mycket få kvinnor deltog i gudstjänsterna. Den manliga delen av deltagarna innehöll en stamtrupp som var återkommande vid gudstjänsterna.

Predikanter vid gudstjänsterna var Josef Svensson, Anton Jönsson (innan han förflyttades till Harrar), Twolde-Berhan Medhen, Kefle-Egzy Yihdeggo och Simon Röstin. Twolde-Berhan Medhen tjänstgjorde vid behov som tolk.

Motstånd, förföljelser och farhågor

BVs medarbetare i Addis Abeba fick god kontakt med människor i Addis Abeba, både genom gudstjänsterna och genom samtal. Några präster/diakoner tillhörande den ortodoxa kyrkan fick nya teologiska insikter genom detta, insikter som man förde vidare i olika sammanhang. Detta ledde i något eller några fall till att personer sattes i fängelse och till att den ortodoxa kyrkans motstånd och misstänksamhet mot BVs arbete ökade.

Situationen tillspetsades under hösten 1922. Fyra präster/diakoner blev anklagade för att besöka gudstjänsterna på BVs station. Ett rykte som sa att missionen skulle förbjudas att offentligt predika Guds ord samt att undervisa i skolan cirkulerade i staden. Det ryktades också att de som besökte gudstjänsterna skulle fängslas. Genom ett flygblad preciserades anklagelserna mot missionen och de evangeliskt kristna. Det blev en orolig tid, både för missionärerna och för de etiopiska medarbetarna. Många enskilda, evangeliska kristna drabbades hårt. På våren 1923 förefaller situationen ha återgått till i stort sett det normala och de värsta farhågorna har stillats.

Traktater och böcker ges ut

Missionärerna identifierade tidigt behovet av god, kristen litteratur på amhariska.  Man bestämde sig därför att till amhariska översätta ett stycke ur Pietisten för att få fram en traktat  för spridning. Översättningsarbetet bedrevs under regntiden 1923. Det utfördes av främst Josef Svensson, Twolde-Berhan Medhen, Anna-Lena Jönsson och Araja Selassie Verreta.

Ett viktigt litteraturprojekt genomfördes 1924 i samarbete med EFS. Projektet gick ut på att revidera och utöka den amhariska sångboken Sebhat Le Amlak. I arbetet deltog även Simon Röstin.

Nästa större översättningsprojekt som genomfördes under 1925, var en nyöversättning från svenska till amhariska av Luthers lilla katekes. Syftet var att få fram en lärobok för kristendomsundervisningen. Flera missionärer deltog i detta arbete, bland andra Simon Röstin. Även i detta arbete hade Twolde-Berhan Medhen och Araja Selassie Verreta betydelsefulla roller.

Pionjärarbete med stor betydelse för framtiden

Pionjärarbetet i Addis Abeba kompletterades 1922 med pionjärarbete i Harrar och Dire-Dawa i östra Etiopien. 1930 påbörjades arbete i Arsi-provinsen i södra Etiopien.

BVs arbete i Etiopien under åren 1921–1935 utvecklades snabbt och angav på flera sätt inriktningen för det framtida missionsarbetet i landet. Därmed fick det en avgörande betydelse.  †

Bengt Hjort,
Halmstad

1. Då under namnet BV (Bibeltrogna Vänner).
2. I samband med att en ny konstitution antogs fick kyrkan namnet Ethiopian Evangelical Lutheran Church. Tidigare hade kyrkan benämnts Lutheran Church in Ethiopia. EELC har förnärvarande sex synoder: Addis Abeba, Hararghe, Arsi, Wollaita, Dauro och Hadiya.