Svenska flaggan rymmer ett kors och fortfarande kan man se vackra kyrkobyggnader runtom i Sverige, vilka vittnar om hur det svenska folket under tusen år räknades som ett kristet folk. Men sekulariseringen har i dag nått både folket och kyrkan, och framtiden är oviss. Hur blev Sverige kristet, och hur har avkristnandet sett ut i folk och kyrka?
Datumet för det vi kallar Sveriges kristnande rör på sig. Nya fynd gör att vi hela tiden får omvärdera dels hur Sverige blev ett kristet land, och dels när detta skedde. Åtminstone när de första kristna församlingarna i vårt land bildades.
Under 1000-talet restes de flesta av våra runstenar, varav majoriteten uppvisar kristna symboler eller böner. Antagligen ville de som reste stenarna bekänna sin nyfunna tro för världen, förmodligen i spåren av Olof Skötkonungs dop. Men långt tidigare fanns kristna församlingar i vårt land!
För cirka 15 år sedan började man gräva i Varnhem. I klosterruinens närhet fanns en gammal järnåldersgård, kallad Kata gård, efter husfrun som levde där i början av 1000-talet. Den kristna närvaron är dock ännu äldre, vid gården finns kristna gravar från 900-talets början. Under andra halvan av 900-talet byggdes en träkyrka, som ersattes av en stenkyrka några årtionden senare.
Enskilda kristna, snarare än utsända missionärer
Ansgars mission i Birka kring år 830 bar inte mycket frukt. När missionären 20 år senare återvände fanns församlingen inte kvar, utan fick återupprättas. När ärkebiskop Unni av Hamburg besökte Birka några generationer senare år 935, var församlingen återigen upplöst.
Men samtidigt hade det alltså etablerats en kristen gemenskap kring Kata gård, på slättlandet i Västergötland. Vid kyrkan finns ett par tusen kristna gravar, där man hade slutat bränna de dödas kroppar, och begravt dem vända mot öster, redo att möta den uppståndne Kristus.
Där har också hittats romerska och engelska mynt, vilket kan betyda att den kristna tron nått människorna kring Varnhem på det sätt som det numera talas allt mer om: kristna köpmän som kom till Norden från utlandet. En annan väg för spridningen av evangeliet till Norden skulle kunna vara alla de nordmän som vistades eller tjänstgjorde i Konstantinopel. Det var vikingakrigare, som förundrats över den överväldigande liturgin i Hagia Sofia, där det på en balustrad hittats klottrade runor.
Gårdskyrkor
De kyrkor som under sen järnålder och tidig medeltid byggdes i det som sedan blev Sverige var ofta gårdskyrkor. Antagligen är det därför det ett par mil söder om Varnhem ligger flera medeltidskyrkor med bara några enstaka kilometer emellan.
Att enskilda människor har övertygats och upplåtit sina resurser verkar alltså ha varit avgörande för tillkomsten av stabila församlingar. Och kontakten med kristna från andra länder, och den kristna kultursfären längre söderut, verkar i sin tur ha varit avgörande för att människor vanns för den kristna tron.
Folkfromhet
Under medeltiden utvecklades gudstjänstliv och folkfromhet. På många sätt i en positiv riktning, men också med avarter. Vissa tankar är vackra, som den om att det låg en särskild välsignelse i att få evangeliet läst över sig, vilket föranledde en extra evangelieläsning vid mässans slut. Ända till mitten av 1800-talet lästes fortfarande Johannesprologen som extra evangelietext på juldagen!
Andra tankar var rent dumma. Till exempel den att mässan var tvungen att tas om, i fall ljusen på altaret skulle råka slockna för en vindpust. Oavsett vilka fromma tankar eller vidskepelser som florerade så visar de på att det för sockenfolket (gårdskyrkorna hade nu börjat integreras i ett sockensystem) var väldigt viktigt såväl att som hur det firades gudstjänst i kyrkan. Det svenska folket var ett kristet folk, med stolt identitet i sockenkyrkans mässa.
Upplysning och folkväckelser
Den sjungna mässan med alla sina vackra liturgiska inslag, som en gång övervunnit även de mest hårdnackade vikingars hedendom, började under 1700-talet försvinna. En tilltagande förnuftstro trumfade mystisk gudstro, och såväl gudstjänstliturgi som predikningar utarmades på sitt goda, kristna innehåll.
På många håll reagerade man negativt på detta; svärmerier och extatiska rörelser uppstod. Självutnämnda profeter förutspådde världens snara undergång, människor föll ihop i konvulsioner och märkvärdiga predikanter framträdde.
Men även goda väckelserörelser dök upp. Likt tidig medeltid kom inspiration söderifrån och på 1740-talet bröt herrnhutismen igenom i Sverige. Ett viktigt nav för denna väckelse bar spår av gårdskyrka. På många håll hade nämligen adelsmän rätten att utse kyrkoherdar. Allerums kyrka fick, genom herrskapet von Conow på Kulla Gunnarstorps slott, en herrnhutiskt sinnad präst, John Sundius, vilken blev betydelsefull för kyrkoväckelsen.1
Lågkyrkliga och frikyrkliga
Utarmningen av gudstjänsten fick sin kulmen i 1811 års kyrkohandbok, som blev dödsstöten för den liturgi som många generationer svenskar hållit kär. Präglad av upplysning och förnuft skulle allt vackert och mystiskt rensas ut. Gudstjänsten minimerades liturgiskt, oftast hölls endast predikogudstjänst. Trots de lutherska bekännelseskrifternas lovordande av mässa alla sön- och helgdagar blev det bara en ordets gudstjänst.
Ur denna utarmade predikogudstjänst bröt sig diverse rörelser, som började hålla egna, mer eller mindre gudstjänstlika, sammankomster. Kyrkan, som bygdens folk slutit upp kring i över ett halvt årtusende, tappade många kristna till andra sammanslutningar. På så vis försvagades kyrkans ställning hos det svenska folket – samtidigt som många individer också vanns för Kristus genom de nya gemenskaperna.
Den politiska folkkyrkan
1900-talet kom att bli folkkyrkans århundrade. ”I höjden räddar’n vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa” sjöng man vid det stora regeringspartiets kongresser. En fortsättning på upplysningens förnuftstankar och människofokus. Bort från det andliga, till det materiella. Kyrkan blev verksamhetsfokuserad och politiskt organiserad, med kommunalfullmäktige som modell.
Den kyrka som alltid varit folkets kyrka, och som byggts församling för församling, skulle nu vara ett ’salighetsverk’ i den sekulära statens tjänst. Folkkyrkan blev en kyrka för folket, men inte nödvändigtvis den lokala församlingens kyrka.
Folket lämnar folkkyrkan
År 1958 kom det politiskt korrekta, men teologiskt inkorrekta, beslutet att viga kvinnor till prästämbetet. En ren jämställdhetsfråga, enligt många. Den första kvinnan som till följd av detta beslut prästvigdes, Margit Sahlin, var dock själv medveten om att det var en fråga om bibelsyn, och att man nu kunde omtolka Bibelns ord i enlighet med tidsandan.
Flertalet beslut har kommit i dess följd. Ett dramatiskt sådant kom vid kyrkomötet 2009, då äktenskapet omtolkades efter tidsandan, och kyrkan började viga homosexuella par. Otänkbart utifrån Bibelns ord, vilket även många av förespråkarna erkände, men en omtolkning i enlighet med tidsandan. Men trots alla dessa anpassningar har Svenska kyrkan haft väldiga utträden. Medlemsmässigt befinner man sig i långsamt fritt fall. Vissa talar om kyrkans sista generation. Folkkyrkan har tappat folket.
Men före går Herren
Men hur går det då med vad Luther kallar ”den osynliga kyrkan”? ”Dess hopp och dess härlighet världen ej ser”, skriver Rosenius. 2 Hur skall den gudstjänstfirande församlingen möta framtiden med ett sekulariserat folk och en till stora delar avfallen kyrka?
Gud har inte uppenbarat framtiden, men säkert är att Kristus kommer att gå före sitt folk även i fortsättningen, främst ”går Herren med segerns banér”. Han som har all makt i himlen och på jorden lämnar inte sitt folk, han har makt att ge både hopp och framtidstro.
Kanske är det i gårdskyrkan framtiden finns? Att kyrkor eller missioner söderifrån ger impulser till församlingar som startas kring en eller flera familjer? Det har fungerat förut. †
Adam Davidsson
lärare, Åstorp
Fotnoter:
- Om denna nordvästskånska väckelse, i vilken ELM Syd har sina rötter, skrev Börje Karlsson i Begrunda N:o 1, 2013.
- Lova Herren 242:2