Putin och patriarken

Efter Rysslands invasion av Ukraina undrar många: Hur kan den rysk-ortodoxa kyrkan stödja president Putin och kriget? Varför är man så undfallande gentemot makten?

Det var många som hoppades att patriarken av Moskva, Kirill, vid detta avgörande historiska ögonblick skulle ta mod till sig och protestera. Besvikelsen blev stor när det snart visade sig att han faktiskt står bakom kriget. I Ukraina har flera ortodoxa uttryckt det som att Kirills svek kändes som en upprepning av Kains mord på Abel.

Drömmen om ett tredje Rom

Kirill har bidragit till det ideologiska tänkandet bakom invasionen. Om Putin återkommit till sin syn att Ryssland och Ukraina hör ihop på grund av deras gemensamma historiska arv från tsar- och sovjettiden, har patriarken framfört att de två länderna båda är del av ”den ryska världen” – ett kulturområde som förenas av en gemensam ortodox tro och en gemensam bakgrund i det medeltida Kievriket som gick under på 1200-talet.

Nära sammankopplat med detta är den gamla ryska övertygelsen om Ryssland som ett tredje Rom, en tanke som under tsartiden användes för att legitimera imperiebyggandet. Om det första Rom föll för barbarerna på 400-talet, och det andra Rom – Konstantinopel – föll för turkarna på 1400-talet, så blev därefter Moskva, som den kvarvarande ortodoxa stormakten, romarrikets rättmätige arvtagare. Liknande tankar fanns förr även i väst, som det heliga tysk-romerska riket. Men om väst lämnat detta tänkande bakom sig har imperietanken levt kvar i öst.

Det var först efter Rysslands erövring av dagens Ukraina på 1600-talet som man blev ett imperium. Rysslands idé om storhet är alltså intimt sammanlänkat med Ukrainas öde. I detta finns även en kyrklig dimension. Det medeltida Kievriket, som är både Rysslands och Ukrainas ursprung, kristnades på 900-talet från Konstantinopel. Staden Kiev var central i den processen, och har således fått en särskild status för de kristna i de två länderna.

När Moskva efterträdde Konstantinopel

Länge var det moderkyrkan i Konstantinopel som styrde över kyrkan i Kievriket. Enligt Ryssland ska dock moderkyrkan ha överlåtit detta ansvar till Moskva på 1600-talet. Men det är en stympad historieskrivning. Förvisso fick Moskva ett ansvar för att viga Kievs biskopar. Det var en praktisk lösning, i synnerhet efter att Kiev blev en del av det ryska riket – medan Konstantinopel låg under ottomansk överhöghet. Men formellt lydde Kiev fortfarande under Konstantinopel, inte Moskva. Moskva kom dock snart att bryta avtalet genom att helt absorbera kyrkan i Kiev. Därmed uppstod ett status quo som kom att vara i flera sekler.

Först under 1900-talet gjordes försök att återupprätta den ukrainska kyrkans oberoende från Moskva. Efter ryska revolutionen skapades både en självständig och en semi-självständig kyrka, men båda kom efter andra världskriget att tvångsåterförenas med Moskva.

Ukrainas tre ortodoxa kyrkor

När kommunismen föll och Ukraina blev ett självständigt land gjordes nya försök. Ukraina kom därefter att ha tre ortodoxa kyrkor: två självständiga kyrkor samt en semi-självständig knuten till Moskva. Det är den senare som i dagligt tal brukar kallas för ”Moskva­patriarkatet” i Ukraina.

Så kunde situationen ha fortsatt – om det inte vore för Rysslands invasion av Donbas 2014. Om patriarken av Konstantinopel tidigare hade tolererat Moskvas kyrkliga anspråk på Ukraina insåg man nu att det var ohållbart. Patriarken återkallade beslutet från 1600-talet på vilket Moskva byggde sina anspråk och sammankallade ett försoningsmöte för de olika ukrainska kyrkorna med syftet att skapa en enad och fullt självständig ukrainsk-ortodox kyrka. 2018 samlades deras representanter. Av de tre kyrkorna gick två av dem med helt och hållet, men endast en liten minoritet från den tredje gruppen – Moskvapatriarkatet.

Institutionellt sett har den senare en starkare ställning. En majoritet av landets församlingar, kloster, biskopar och präster tillhör Moskvapatriarkatet. Men en majoritet av befolkningen har tytt sig till den självständiga kyrkan. Fler och fler inom Moskvapatriarkatet har dock börjat markera avstånd mot Ryssland, och från den självständiga kyrkan finns en stående inbjudan till villkorslösa samtal om förening. Precis som den självständiga kyrkan så har Moskvapatriarkatets ledning i Ukraina också ställt sig otvetydigt på Ukrainas sida i kriget, även om det också finns representanter som stödjer Ryssland.

För den ryska kyrkans finns det också en makt­aspekt inblandad. En tredjedel av dess församlingar finns i Ukraina. Den ukrainska befolkningen är dessutom betydligt mer kyrkligt aktiv än i Ryssland. Om den ryska kyrkan förlorar kontrollen över den ukrainska ortodoxin skulle det innebära ett stort ekonomiskt bortfall och försvaga patriarkens ställning.

Det finns andra aspekter som också är värda att beakta. Det är till exempel fastställt att den nuvarande patriarken av Moskva var KGB-agent under den sovjetiska tiden, även om han inte lär ha hört till de ideologiskt övertygade. Mycket tyder också på att han under sin tid som biskop gradvis har korrumperats av närheten till den politiska makten.

En underdånig kyrka?

För att förstå varför den ryska kyrkan är så undfallande gentemot makten bör man också komma ihåg dess moderna historia. Går man längre bak i historien finns flera exempel på när kyrkan förde en självständig linje gentemot makten. Men under kommunismen kom kyrkan att infiltreras av KGB samtidigt som man led av en fasansfull förföljelse. Kyrkan var nära att utplånas. Hundratusentals, om inte miljoner, lekmän, nunnor, munkar, diakoner, präster och biskopar avrättades eller dog i Gulag. Av de 290 biskopar som kyrkan hade innan Stalins stora terror på 30-talet var endast 8 kvar i friheten när terrorn var över. Av de övriga 282 biskoparna var det endast två som överlevda Gulag. Skräcken för den totalitära makten och en inre försvagning till följd av statlig infiltration har bidragit till dagens underdåniga ryska kyrka.

Samtidigt är det viktigt att minnas att det även inom Moskvapatriarkatet och ryska kyrkan finns dissidenter som gör motstånd och vittnar om vad den ryska kyrkan skulle kunna vara. Präster och diakoner som förkastar kriget och fortsätter vädja till patriarken att vända om. Kyrkan är större än dess ledarskap och den ryska kyrkans underdånighet är inte ödesbestämd.

En dag är förhoppningsvis kyrkan i Ukraina enad, och kanske har då den ryska kyrkan hittat tillbaka till en bättre version av sig själv. Något att stilla bedja om. 

Thomas Hermansson
ledarskribent på Barometern-OT, Kalmar

Foto: Christian Wiediger