Busstorget i Dire Dawa, Etiopien. Ett liv och ett kiv och en rörelse utan like trots den obarmhärtiga solen och den kvävande hettan. Fullproppade minibussar som kommer och går, långa höftskynkesomsvepta somalier, brokigt färggranna oromokvinnor, ungdomar i solglasögon och amerikanska jeansjackor, en och annan slips- och kostymklädd (!) affärsman, mängder av fruktförsäljare, tiggare, gatubarn, åsnor, kameler och enstaka beslöjade aderekvinnor som av en eller annan anledning haft ärende in till handelsmetropolen.
VAR HAR DU HÅLLIT HUS?
Sitter i den gamla skrangliga sjuttiotals-Toyotan, en av dessa otaliga blåvita minibussar, som dag ut och dag in går i skytteltrafik mellan Dire Dawa och Harrar – där den krokiga och smala vägen med oräkneliga lagade och olagade hål i asfalten vindlar sig genom bergen. Bredvid mig sitter ”vår man i Dire Dawa”, evangelisten (numera prästen) och församlingsledaren Daniel Wolde Kidan, ivrigt samspråkande med en tuggummituggande yngling som just avslutat sina gymnasiestudier och nu inte vet vad han ska satsa på i framtiden.
– Det är länge sen jag såg dig i kyrkan. Var har du hållit hus egentligen? frågar Daniel på sitt rättframma sätt. Så kommer samtalet in på hur viktigt det är att ha en levande relation till Jesus Kristus – Frälsaren. Av någon anledning tystnar de sex-sju övriga medpassagerarna som pratat om ditt och datt på amharinja, oromiffa eller somalispråket och spetsar öronen. Den unge mannen är helt överens med Daniel – det finns inget viktigare än att tro på Gud och den han har sänt, Jesus Kristus, och att tillhöra den levande församlingen.
ATT HA SIN SAK UPPGJORD
Den khat-tuggande chauffören rusar motorn för att påkalla ytterligare potentiella resenärers uppmärksamhet. Det fattas två för att bussen skall bli full och kunna avgå efter den halvtimmeslånga väntan. Ett par oromokvinnor som ska till Dengego vill kliva på, men blir refuserade när ”konduktören” – en trashank på kanske sexton år – ser hur mycket gods de har: ett par säckar mjöl, plåtdunkar med olja eller smör och så ett antal livs levande höns. I stället dyker en jäktad affärsman upp i sällskap med den obligatoriska attachéportföljen och en yngre parant kvinna med målade naglar och stora örhängen. Paret klämmer in sig, den gamla plåtdörren skjuts igen med ett brak, samtidigt som det från flera munnar ropas: – Abo, nu kör vi! Abo, kom då äntligen loss!
Den gamla motorn rusas ännu mer och frustar lite motspänstigt, chauffören skyfflar in ett par nya gröna blad i munnen, ropar tillmälen och okvädingsord till höger och vänster, och vi letar oss tutande ut genom Dire Dawas gränder till den gamla klassiska vägen mot Harrar. Daniel verkar ana vad som komma skall. Han klappar chauffören milt men bestämt på axeln och ger honom följande råd: – Tänk nu på att vi inte alla är beredda att lämna detta livet! Man måste ha sin sak uppgjord med Gud innan – annars slutar det illa!
VAD GAGNAR DET EN MÄNNISKA OM HON VINNER HELA VÄRLDEN?
Uppmaningen har dålig eller ingen verkan alls på föraren – som sätter upp högsta speed så fort vi lämnat tull- och poliskontrollen i utkanten av staden bakom oss. Men det är inte hastigheten – som i själva verket är ganska blygsam, i varje fall i uppförsbackarna – som går mig på nerverna utan vansinnesomkörningarna i krypfart utan den allra minsta sikt! Flera gånger håller det på att sluta mycket illa – speciellt när vi i hårnålskurvorna möter andra minibus(s)ar med samma gårdet- så-går-det-attityd som vår egen. På ett ställe ser vi t.o.m. resterna av en kraschad buss som kört av vägen och störtat ett femtiotal meter nedför ett stup.
Ingen tycks ta den minsta notis om den – bara jag. För att skingra de obehagliga tankarna och rädslan, försöker jag lyssna till affärsmannen och Daniel som nu kommit i riktigt samspråk med varandra.
– Jaså, det är du som är rektor för Kristusskolan i Dire Dawa numera. Jag känner faktiskt ganska många som gick där på qes Getanes och ato Asfaws tid! Flera har det gått mycket bra för här i livet sedan. Hoppas att ni fortsätter på samma vis.
Under det att ett i alla bemärkelser öppet och ärligt andligt samtal utspänner sig, (minns framför allt att Daniel citerar Jesu ord i Matt. 16:26: ”Och vad gagnar det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?”) och samtidigt som vi svävat i livsfara upprepade gånger, har vi passerat såväl Dengego som Alemaya, och är nu inne på slutsträckan.
KRISTUS ÄR ALLAS FRÄLSARE
I den lilla muslimbyn Awodai, ett khat-odlingens Mecka, tillåter man ytterligare ett par oromokvinnor att stiga på. Ett färskt khat-knippe räcks in genom ett av de många öppna fönstren och når slutligen sin destination: vår förare. Denne samt en del av passagerarna stoppar i sig de narkotiska bladen och med glödande ögon och ljusgrön fradga kring munnen sätter chauffören så allra högsta fart mot Harrar. Eftersom vägen nu är ganska rak och den hela tiden går lite svagt nedför, kommer det gamla busskrället upp i en oroväckande hög hastighet. Vägen är dessvärre fortfarande mycket smal och dålig, och trafiken, bestående av såväl fordon som fotgängare och lastdjur, synnerligen intensiv – och det är nu jag blir verkligt rädd, ja så rädd och skraj att jag på fullaste allvar måste ropa till Gud att han ska låta det hela gå väl. Daniel vädjar ytterligare en gång högt och ljudligt till vår ”vansinnesförare”: – Betänk att alla inte är beredda att dö! Även om Kristus är allas vår Frälsare – har alla här ännu inte gjort upp sin sak med honom!
ÄR JAG BEREDD?
Hans vädjan klingar ohörd. Chauffören tycks snarare ytterligare öka både fart och risktagande enligt devisen in sha’a Allah (d.v.s. om Gud vill går det bra, annars inte). När vi ett tag senare omskakade och (åtminstone i mitt fall) med stor tacksamhet stiger av på busstorget i Harrar, mal följande tankar runt i min skalle: föraren har sin tro, Daniel Wolde Kidan har sin tro, och uppenbarligen (så vitt jag kunde bedöma och förstå) är de båda redo att dö. Men den stora och avgörande skillnaden mellan dem gör att Daniel också tänker på sina medresenärer! Frågan som under och omedelbart efter denna vansinnesfärd gång på gång på ett alldeles särskilt sätt kom för mig var: Är jag själv verkligen redo att dö? Och tar jag alla tillfällen i akt att varna och vägleda mina medresenärer på ”livets vansinnesfärd”?
Med skam måste jag då liksom nu svara ”nej” på dessa båda frågor – men jag kan ändå inte låta bli att berätta om en kristen broder som tagit Herrens kallelse på allvar – Daniel Wolde Kidan i Dire Dawa i östra Etiopien.
Per-Martin Hjort