Trassligt och rotlöst

Rotlöshet sägs vara vår tids stora samhällsproblem. Det finns så många möjligheter och friheten är så stor att göra vad vi vill att vi lätt blir helt splittrade. En känslig växt som människan behöver rötter som är rotade djupt nere i något som är fast.

Om man bad någon ange vad som kännetecknar det döende årtusendet tror jag att rotlöshet i väldigt många fall skulle komma bland de fem första förslagen. Rotlösheten har blivit utmärkande för vår tid; den finns nästan överallt där man skrapar på ytan.

Rotlösheten beskrivs som ett av våra stora samhällsproblem, vilket den förvisso är. Åtskilliga människor lider svårt av den. Men låt oss börja med att slå fast att rotlösheten är människans ständiga följeslagare; den har i alla tider följt henne.

Rotlösheten tillhör vissa perioder av livet. Tider av stora omvälvningar i en människas liv föder gärna känslan av rotlöshet, ungdomstiden, till exempel, eller tiden efter det att ens livskamrat har gått bort. Plötsligt vuxen eller plötsligt ensam är man utkastad i något nytt, och rötterna ligger bara på marken utan fäste i myllan och berggrunden.

Rotlösheten hör också till människans villkor på jorden, skapade som vi är för ett liv i ett paradis med Gud som nära vän men för syndens skull utdrivna och hänvisade till att leva på en jord som präglas av brist och elände, synd och uppror. I en sådan värld är vi alla rotlösa. En känslig växt som människan kan inte växa och frodas i en sådan jordmån; rötterna dör.

Människolivet har, hur det än ser ut, alltid ett inslag av rotlöshet. Det är en erfarenhet som varje människa förr eller senare får göra.

ROTLÖSHETEN SOM SAMHÄLLSPROBLEM

Våra liv kännetecknas, jämförda med människors i gångna tider, av en stor frihet. Vi är ofta fria att välja yrke, livsstil, bostadsort och mycket mer på ett annat sätt än människor tidigare kunde göra. Vi har många saker att välja på, och vi kan ofta röra oss mellan alternativ, pröva på och byta, om vi inte trivs.

Men de många möjligheterna har också en baksida. Vi riskerar att bli splittrade och villrådiga av alla möjligheter. Det är en frestelse att ge upp och byta, när något känns tungt eller svårt. Och det är ofta först när man kämpat med något som man rätt kan uppskatta dess värde. Precis som med allt annat gott finns det en frestelse till missbruk av friheten. Frihet och obundenhet kan användas till att slippa ta ansvar, slippa lida och slippa kämpa. Använder vi friheten så, blir vårt liv till en början mer behagligt, men sen blir begäret havande och föder synd, och när synden hunnit mogna, föder den död, för att tala med aposteln Jakob. Och död i detta fall kan vara rotlöshet, att vara uppryckt, berövad sina möjligheter att hämta upp kraft och liv ur djupen.

ROTLÖSHETEN SOM SEKULARISERINGENS BAKSIDA

När det svenska samhället under 1800- och 1900-talen valde sekulariseringens väg hoppades man befria människan. Att sluta tro på Gud och inte räkna med honom blev en del i det frihetsprojekt som vi just beskrivit. Om människan, i stället för att ägna kraft åt gudsdyrkan, koncentrerade sig på jordelivet, skulle planeten bli en bättre plats att bo på. Slapp man bara Gud och buden och kyrkan, skulle människorna bli kvitt en massa onödig ångest och oro och i stället komma att trivas och bli glada.

Det blev tvärtom. 60- och 70-talen präglades av uppror och missnöje, 80- och 90-talen av rotlöshet och brustna illusioner.

Genom sekulariseringen tappade människan fästet. Skapad till Guds avbild och till ett liv med honom har människan sina rötter i Gud. Hennes situation med lidande, död och kamp blir bara begriplig i ljuset av Bibelns undervisning om ett syndafall i tid och rum. Och Jesu ord om försoning i hans död och liv genom hans uppståndelse ger hopp och kraft åt människor som inget välfärdsprojekt kan göra.

Sekulariseringen av det svenska samhället fick inte människor att växa. Vi blommade inte ut som det föutspåtts. Mycket talar för att vi i stället tagit skada i rötterna och blivit svaga, halvvissna träd, som böjs oroväckande när det blåser.

Vad är det en rotlös människa behöver om inte att bli rotad! Vi bör be om att bli rotade i kärleken. När Fadern planterar oss i kärleksmyllan, och våra rötter får sjunka ned och fastna där, får vi nytt liv.

ATT HANTERA SIN ROTLÖSHET

Detta vore ämne nog för en bok! Låt mig bara komma med ett par reflektioner eller uppmaningar.

Lev i kärlek!
Paulus ber för efesierna: ”Jag ber…att han (Fadern) gör er rotade och grundade i kärleken” Ef. 3:17.

Vad är det en rotlös människa behöver om inte att bli rotad! Vi bör be om att bli rotade i kärleken. När Fadern planterar oss i kärleksmyllan, och våra rötter får sjunka ned och fastna där, får vi nytt liv. Kärleken letar sig in i rötterna och börjar uppfylla hela växten – själ, kropp och ande.

När en människa börjar hungra och törsta efter kärlek kan detta ske. När vi ser att hatet håller oss kvar i rotlöshet och missmod, när vi upptäcker att kärlek inte är något orimligt, knäckande krav utan vår enda möjlighet, när vi förstår att det som fattas i vårt liv är kärlek, då kan Gud omplantera oss och ge oss skjuts och växkraft till nytt liv.

Lev i kärlek! Att leva i kärlek är att ge ut. Att älska är att vilja någon annan gott, även på min egen bekostnad. Kärleken sätter någon annan i centrum. Rotlöshet kan ibland underhållas genom att vi fastnar i oss själva, i vad vi inte har, vad vi saknar. Genom att i någon mån glömma oss själva får vi bot för rotlösheten. Det ligger en djup hemlighet i detta, att glömma sig själv, dö bort från det egna och finna livet och glädjen i detta.

Ett råd på vägen:
Många människor lever i konflikt med sin egen bakgrund. Man skäms över den eller är besviken. Mycket kraft ägnas åt att i det förflutna hitta förklaringar till misslyckanden i livet, eller till att försöka glömma och tränga bort.

Det viktiga är inte vilken bakgrund vi har – bättre eller sämre – utan att vi lever försonade med den. En människa som inte försonats med sin historia har mycket svårt att få något gott gjort.

Försoning är viktig! Lever vi i Guds försoning i Kristus Jesus leder detta oss in i försoning med andra människor och med oss själva, inklusive vår bakgrund. Läs Matt. 18:21‒35 får du se!

Petter Johansson-Kollberg