Det är söndagskväll. Jag har just följt ett samtal i en av våra TV-kanaler. Samtalet var en uppföljning av dagens stora ekumeniska möte i Linköping. Ämnet för samtalet var ”Kyrkans roll” och förväntas besvara frågan: ”Behövs kyrkan i framtiden?”
Gavs något svar på frågan? – Ja, kanske – men ändock inte. Många kloka åsikter lyftes fram. Mycket som man kan stämma in i påpekades. Samtalet flöt på begriplig svenska – men ändå var det ett främmande språk.
Om nu kyrkan var ett Babels torn som skulle räcka ända upp i himlen, så kom det ett allvarligt hinder i vägen för byggnadsarbetet: jag förstod inte språket.
På förmiddagen var jag i vår församlingskyrka och fick lyssna till Guds tilltal i texterna under rubriken ”Förspillda tillfällen”. På eftermiddagen i missionshuset var budskapet detsamma, sammanfattat i en sångstrof: ”Säg mig den väg som drager till livet. Kära själ, jag råder dig – svarar Jesus – uppsök mig.”
Men i kvällens TV-program var det ett främmande språk och jag kände mig inte längre hemma. På något sätt gjorde det ont. Här lyssnade jag till ett antal människor som bar det kristna namnet, men i grunden förstod vi inte varandra.
Detta att vi som kallar oss kristna inte längre talar samma språk är ett allvarligt tecken. Hur skall vi då kunna älska varandra och därigenom vara sådana vittnen för världen som vårt uppdrag innebär?
Oförmågan att förstå språket väcker en del andra frågor som vi måste ta ställning till.
• Vilket språk talar vi själva i ord och handling?
• Talar vi ett språk som våra grannar och arbetskamrater kan förstå?
• Med vilket språk möter vi våra ungdomar?
• Vad betyder orden synd och nåd för den sekulariserade människan?
• Hur skall vi kunna förmedla vad vi själva har sett så att det ”smittar”? Detta är frågor som först och främst får sitt svar i vår egen relation till den uppståndne Frälsaren. Men de väcker en rad följdfrågor kring
• hur vi i missions- och ungdomsföreningarna förbereder oss,
• hur vi utbildar och fortbildar våra predikanter,
• hur vi organiserar oss på ett arbetsbesparande och effektivt sätt,
• hur vi samarbetar med andra bibel- och bekännelsetrogna grupper inom och utom Svenska kyrkan. Vi måste möta alla dessa frågor utan personlig prestige och utan att snegla på det som har varit. Låt oss i sällskap med Jesus och burna av honom med frimodighet ta tag i frågorna! Och slutligen: Väktarna på Sions murar har ett enda skarpslipat vapen – Guds ord – och en oskattbar förmån – bönen.
Bengt Göransson Sekreterare i ELMsv