Avstamp i Nakuru

Rakel Smetana har under hösten parallellt med att hon läst swahili på Chesinende knutit kontakter i Nakuru. Här ger hon några inblickar.

Det har börjat mörkna när vi närmar oss statsdelen Estate 58 – överlevarnas plats. Det är här en del av dem håller till, gatubarnen, i utkanten av staden där det är lite lugnare, och i närheten av en upplyst bensinmack, där det inte blir alltför mörkt på nätterna.

Bredvid mig i bilen sitter Samuel Meta, en man från Pangani ELCK, och det är han som har arrangerat denna utflykt. Samuel känner nämligen en cykelreparatör, som jobbar på Estate 58, och via honom har vi fått kontakt med gatubarnen där. Barnen blir glada när vi kommer; de har väntat på oss eftersom de visste att vi skulle komma. Florence och Alex från Pangani möter också upp på plats. Det är härligt att se hur vännerna från församlingen pratar med barnen, skrattar med dem och kramar om dem. Det är inte svårt att märka att de hyser kärlek till dem.

Vilka är de?

När vi varit tillsammans med barnen en stund, talar Samuel till dem och ber för dem. Hade vi förväntat oss att de skulle uppträda som en lugn söndagsskolklass skulle vi blivit besvikna. Det är rörigt, barnen är hungriga och oroliga och en del av dem är påtagligt påverkade av limsniffningen.

Vi räknar till 29 barn – bara pojkar. De tre flickor vi träffat där tidigare är inte närvarande ikväll. Några av barnen berättar att de vistas här på dagarna men sover hemma, andra berättar att de också brukar sova här. Vad som drivit just dessa barn till gatulivet vet vi inte ännu. Det är förhållandevis hög ålder på barnen, några över 20 år, och man kan tydligt märka att en del av dessa äldre pojkar är ledare för de andra. De yngsta pojkarna är ungefär tio år.

Gud älskar och söker dem

När vi efter andakten ska sjunga tillsammans, blir det extra rörigt. Vi uppmanar dem att sjunga sånger de kan, men det resulterar i att de börjar sjunga på flera sånger samtidigt. Vi lyckas enas om ett par sånger som vi sjunger och så blir det dags att dela ut bröd och juice. Alla äter med god aptit men vissa barn klagar på att de fått för lite mat. Andra är väldigt tacksamma för det de får.

När vi sätter oss i bilen för att åka hem igen, kommer Robinson, som en av killarna heter, fram till bilen och säger på bruten engelska: ”Tack så mycket och Gud välsigne er! Skulle jag kunna få en Bibel nästa gång?”

När vi lämnar Robinson, och de andra överlevarna, summerar vi dagens besök: Det är en förmån och en glädje att få vara med och räcka Guds kärlek till gatubarnen men samtidigt är det är ett både svårt och tålamodskrävande arbete. Som en erfaren gatubarnsarbetare i Nakuru sa: ”Om inte Gud får lägga kärleken till dem i våra hjärtan och hålla den kärleken levande så orkar vi aldrig!”

Beredda hjärtan och förberedelser

Det är påtagligt att gatubarnsarbetet i Nakuru är förberett i bön. Framför allt märks det på det engagemang de lutherska kristna visar. Gud har lagt en nöd på deras hjärtan, och en kärlek till dessa barn. Vänner, Herren har hört era böner!

Tanken var att arbetet skulle utgå från församlingen i Pangani men det visade sig att också Kamptembwo församling i utkanten av staden ville vara med. Dessa två ELCK-församlingar har nu bildat en kommitté, som ska lägga grunderna för arbetet.

Nu har vi inlett förberedande undersökningar i Nakuru. Bl.a. besöker vi andra verksamheter för gatubarn, dels för att veta vad som pågår, dels för att få del av andras erfarenheter.

Under den konferens i Nairobi som Karin Gunnarsson skriver om bildades ett rikstäckande nätverk för gatubarnsarbete och vi ingår nu i den grupp som finns i Nakuru. Tanken är att vi med jämna mellanrum ska träffas för att dela med oss av erfarenheter samt uppmuntra och be för och med varandra. Andras erfarenheter är viktiga i formandet av ett nytt program. Glädjande nog har vi mött flera erfarna gatubarnsarbetare i Nakuru som gärna vill hjälpa oss.

Det finns en framtid

I början av nästa år kommer vi att ha några studiedagar med de två församlingarna för att få ytterligare inspiration och kunskap om hur vi ska bygga upp vårt arbete. Det är spännande att få vara ledd av Gud! Han har fridens tankar för vart och ett av gatubarnen i Nakuru och han vill ge dem en framtid och ett hopp (Jer. 29:11).

Tack för förbön! Fortsätt att be för oss och fortsätt att be för Helena och Erik Reuterdahl. Gud vet hur mycket de behövs här ute!

Rakel Smetana, missionär i Kenya