Våra tiders julklappar liknar inte alls de ursprungliga jul- och nyårsgåvorna som folk började ge varandra redan under antiken. Då försåg man gåvan med en vers, härifrån kan man antagligen härleda våra tiders tradition med julklappsrim.
Att ge gåvor var något som hängde samman med den allmänna givmildhet man kände vid julhelgen. Från början var julklappen inget annat än en skämtgåva – ett vedträ, en grisfot eller en halmgubbe som man fäst en skämt- eller nidvers vid. I skydd av mörkret begav man sig till någon granne, klappade våldsamt på dörren och slängde in gåvan. Sedan sprang man därifrån så snabbt som möjligt för att inte bli igenkänd – det skulle ha varit en skam, särskilt om man blev infångad. Men det var en lika stor prestige för mottagaren att fånga ’givaren’!
Generositeten kring jul fick också någorlunda välbärgat folk att ge något extra åt fattiga och tjänstefolk, oftast något ätbart eller ett klädesplagg. I Sverige har det dessutom under långa tider hört till god ton att ge ’julkost’ till såväl över- som underlydande: ”Präst och klockare skulle ha julkost (…) smen, skräddaren, skomakarn, båtsman och byalagets fårvaktare med flera skulle också ha julkost” (Folkminnen i juletid, Löt, Öland).
Skämtgåvan och gåvorna till fattiga växte så småningom ihop till våra nutida julklappar.
Varför då alla dessa gåvor, just till jul? En personlig reflexion runt allt detta för tankarna till alla tiders största julgåva: Jesusbarnet i krubban, Frälsaren, given åt fattiga syndiga människor på jorden av vår kärleksfulle Far i himmelen. Den gåvan har säkert varit den djupaste inspirationskällan till både julklappar och penninggåvor till angelägna ändamål.
Inga Bengtsson, lärare, Munka-Ljungby