Josef, en levit, bördig från Cypern, som av apostlarna hade fått tillnamnet Barnabas (det betyder en som tröstar och förmanar) ägde en åker. Den sålde han och kom med pengarna och lade dem för apostlarnas fötter. … Sedan delades det ut bidrag åt var och en i mån av hans behov. APG. 4:36–37, 35
HAN VÅGADE. De andra var rädda. De tänkte på hur våldsamt denne Saulus hade farit fram mot lärjungarna. Nu var han tillbaka till Jerusalem. Det sades att han hade blivit omvänd, men vem vågade tro på det? Det var säkrast att hålla sig undan.
Barnabas ensam vågade. Han tog sig an Saulus och lyssnade på honom. Sedan förde han honom till apostlarna. Han visste att de skulle lyssna på honom. Det var ju de som sedan de märkt hans gåva att ta sig an människor hade gett honom namnet Barnabas (Apg. 4:36). När apostlarna fick höra vad han berättade, hur Saulus hade mött Herren Jesus utanför Damaskus, hur han omvänt sig och genast börjat vittna om Jesus, då räckte de honom handen. Han blev accepterad i församlingen. Och när han hotades till livet följde bröderna honom till hamnen i Cesarea. Därifrån fortsatte han till sin hemstad Tarsus (Apg. 9:26ff).
EFTER EN TID FICK BARNABAS en ny utmaning. Det gällde Antiokia. Det var ju dit flera av dem som lämnat Jerusalem efter Stefanus död hade flytt. Och där berättade de om Jesus. Först för judarna. Men när de som var komna från Cypern och Cyrene träffade på landsmän, vittnade de för dessa om Jesus. Evangeliet fick ingång bland ”grekerna”. Ett stort antal kom till tro på
Jesus och omvände sig till Herren. När apostlarna fick höra om detta höll de överläggning. Vilka kunde de skicka? Till Samarien hade de sänt Petrus och Johannes. Och nyligen, när
Petrus blivit kallad till Cesarea, hade flera bröder följt med honom. Men vem kunde ta sig an lärjungarna i Antiokia? De fann bara en som var lämplig – Barnabas (Apg. 11:19–22).
Barnabas antog utmaningen. När han kom fram till Antiokia och fick se vad Guds nåd hade uträttat blev han glad. Han gick omkring bland lärjungarna och uppmanade dem alla att helhjärtat hålla sig till Herren. Han stannade och undervisade. Men när han såg hur församlingen växte, reste han till Tarsus och hämtade Saulus. Därmed var de två till att förkunna och undervisa i Antiokia (Apg. 11:24–26).
EFTERHAND BLEV DE FLER. Men då hände något. När de fastade och bad sade den helige Ande till församlingen: ”Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.” Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem (Apg. 13:1–3).
Så for de iväg. Och nu använde Saulus sitt romerska namn, Paulus. På Cypern mötte de en trollkarl som ville hindra dem att förkunna evangeliet, men när Paulus, uppfylld av Guds Ande, talade till honom kom Herrens hand över honom och han blev blind. I Antiokia – det som låg i Pisidien – fick Paulus tala i synagogan. Efteråt bad folket dem att komma igen och följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna på Herrens ord. Men efter en tid utbröt en förföljelse.
Detta mönster upprepades i den ena staden efter den andra. När Barnabas såg hur Herren använde Paulus lät han honom ta ledningen. Han visste ju vilken kallelse Herren Jesus hade gett honom (Apg. 13–14).
VARIFRÅN FICK BARNABAS ALLT DETTA? Varifrån fick han sitt mod, sin förmåga att förmana, sin ödmjukhet?
Lukas ger oss svaret: ”Han var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro” (Apg. 11:24). Det var den helige Ande som gjorde honom till det han var.
NU ÄR SAMME GUDS ANDE HÄR, hos oss. Men kanhända har vi mest litat på oss själva. Om vi vänder om från vår självsäkerhet, om vi öppnar oss och ber, då kommer Guds Ande att ge oss det som vi behöver. Han rustar oss. Och han fostrar oss till att släppa fram andra.
GUSTAV BÖRJESSON, prost, Sätila