Vi delar gärna upp livet så att en del hör till det andliga området. Men vi är kallade att leva livet helt och inte delat. När vi gör det blir vi missionärer mitt i vardagslivet.
Varje kristen människa är kallad att missionera. Jesus säger: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Missionsbefallningen är inte riktad till en viss grupp av kristna. Inte till en kristen elit eller enbart till kyrkans ledare utan till varje människa som bekänner Jesus som Herre. Ingen slipper undan, ingen är mer eller mindre kallad än någon annan. Hur kan Gud som är god lägga en sådan börda på oss? Ska mitt gamla liv upphöra och jag i stället bli en missionär? Och hur kan han som känner oss bättre än vad vi känner oss själva tro att vi alla ska klara av att göra detta? Ska jag, liksom Paulus, lämna hela min trygghet och resa ut för att starta församlingar på platser som jag aldrig varit på? Vet inte Gud att de flesta av oss varken har förmågan eller möjligheten att göra så?
Kallelsen mitt i livet
En del av svaren på dessa frågor går att finna om vi studerar hur det går till när Gud kallar människor till uppgifter. Gång på gång ser vi att ledarna för kyrkan, de som uträttat allra mest för Guds sak inte var stora människor som allting tedde sig lätt för. Det verkar snarare som att de var helt vanliga människor kallade av Gud. De var inte starka i sig själva utan i Gud som gav dem kraft. Med missionsbefallningen kommer två löften: Jesus säger att han har all makt och att han ska vara med oss alla dagar. Gud kräver inte orimliga saker av oss. Han för oss framåt och vi får vara redskap i hans händer.
Men våra frågor kan också bero på att vi har en felaktig bild av vad mission är. Vi föreställer oss att detta att missionera är att leva radikalt annorlunda mot hur vi vanligtvis lever våra liv som kristna. Inget kan vara mer fel. Att missionera är precis samma sak som att leva som kristen. Livet som består av alla våra vardagliga sysslor, av allt vad vi tar oss för, våra relationer, det är det som är vårt missionsfält. Vi väljer inte att bli missionärer, Gud har redan gjort valet.
Dela inte upp livet!
Många felaktiga föreställningar om vad kristen tro är beror på att vi ser på världen med ett platonskt synsätt. Platon menade att denna fysiska värld som vi lever i var en skugga, en svag variant, av en verkligt god idévärld. Därmed nedvärderades det fysiska och det kroppsliga medan det andliga ansågs vara gott. Har vi detta synsätt så finns det en risk att vi delar upp livet i det som är kristet och det som inte är det, det som är andligt och det som inte är det eller ett kristet liv där man ibland är missionär och ibland inte.
Detta stämmer inte alls överens med Bibelns beskrivning av tillvaron. Flera av Nya testamentets texter är till och med skrivna för att markera mot gnosticismen som var en religiös inriktning som, något förenklat, blandade ihop den kristna tron med Platons världsbild. Trots att Bibeln inte delar upp världen på Platons vis så har denna världsbild tyvärr många gånger fått dominera i kyrkan. Det fysiska har fått stryka på foten för det andliga som ansetts vara det sant kristna. Kyrkans många gånger komplicerade förhållande till sexualitet och till kultur är exempel på detta – det bästa en kristen människa kan göra är att ägna sig åt bön och hålla distans till världen eftersom världen i motsats till tryggheten i det andliga livet har betraktats som ond och farlig. Att det blivit så är olyckligt då den kristna tron i grunden påstår precis det motsatta – att världen är god, skapad av Gud som en gåva till människan.
Lär av Luther
Poängen är denna: Livet är inte uppdelat utan är ett. Det finns i egentlig mening ingenting som är kristet och okristet. Jag är lika kristen på min arbetsplats som i kyrkbänken. Oavsett om jag läser Bibeln eller en roman innan jag somnar så är jag Guds barn och mitt hemland är himlen. Och om man hårdrar det så är det inte mer kristet att be tillsammans med en vän än att dricka en kopp kaffe med densamme.
En person som brann för just detta var Martin Luther som kunde vara otroligt enkel och praktiskt lagd i sin förkunnelse. Han gjorde absolut inte några uppdelningar i andligt och fysiskt eller kristet och okristet. Han vände sig bland annat mot kyrkans uppfattning att präster skulle leva i celibat. Sexualiteten är god och står inte i motsats till prästlivet. Luther talade om tron på ett jordnära sätt som än i dag påminner oss både om vad det kristna livet faktiskt innebär och hurdan vår Gud är. Jesus verksamma liv bestod ju faktiskt i hög grad av att möta människor, äta och prata. ”En enkel man som du och jag fast med något bättre manér”, som Joakim Thåström har uttryckt det.
Tron och livet ska delas
Så vad spelar detta för roll för vår syn på mission? Jo, att missionera är att leva våra liv i all enkelhet, liksom alla andra, fast med Jesus som Herre och med bönen som redskap. Att missionera innebär inte främst att lägga varje ord rätt i samtal med en sökande människa, inte att åka långt bort från allt som är känt för oss eller att dela ut pannkakor till berusade studenter. Det kan absolut innebära just dessa saker men framför allt är mission att helt enkelt leva som kristen i den här världen. När vi möter människor och kommer dem nära så kommer vi också att visa Kristus för dem. Livets stora frågor är sådant man delar med sina vänner och därför kommer man som kristen att få dela sin tro med de människor som man väljer att släppa nära. Det enda stora valet man behöver göra är om dessa människor ska vara kristna eller inte.
Det kan vara idé att fråga sig hur många icke-kristna vänner man har som står en riktigt nära. Och om det skulle visa sig att det är allt för få så bör man fråga sig varför det är så. Tyvärr har kristna en tendens att sluta sig och bara komma andra kristna riktigt nära. Det är sorgligt eftersom den här världen verkligen behöver kristna människor som inte drar sig undan, som inte ser sin tro som något andligt som inte har med den här världen att göra, kristna som ser det som sitt uppdrag att glädja sig med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter.
Anders Ek, studerande, Göteborg