2016 var det 150 år sedan de tre första svenska missionärerna gick i land i Massawa i Eritrea. Det blev startpunkten för den afrikamission som EFS och ELM har bedrivit allt sedan dess. Här får vi ta del av en rapport som docent Ezra Gebremedhin skrev under sitt besök i landet.
DET ÄR DEN 15:E NOVEMBER 2016, tio dagar efter 150-årsjubiléet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea (ELCE). Jag sitter och skriver hemma hos Memhir Gebre Berhan i Asmara, ordföranden för de krigsskadades förening, inom vilken jag är verksam med Sverige som bas.
Huvudanledningen till min resa till Eritrea den här gången är firandet av 150-årsjubileet av de första tre svenska missionärernas ankomst till Massawa den 15 mars 1866. Jag och min kollega, pastor Fetsum Natnael, är hitskickade av den tigrinjatalande församlingen i Betlehemskyrkan i Stockholm.
Firandet
Själva firandet av 150-årsjubileet vid Imkullu (tidigare Monkullo), cirka fem kilometer från Massawa, började på seneftermiddagen den 5 november. Vår lilla grupp, nästan alla besökare från Sverige och England, kom en aning sent och gick in i ett stort tält som redan var fullpackat med folk. Den evangelisk-lutherska kyrkans präster satt längst fram till höger, klädda i vitt. Längst fram till vänster satt representanter för den lokala administrationen (Zoba Semenawi QeyiH BaHri). Bland dessa fanns fru Askalu Menqerios, minister för turismen, Fozia Hashem, justitieministern, general Sebhat Ephraim, gruvministern och en del andra. Där satt även representanter för olika religiösa samfund, bland vilka några muslimer var väl synliga.
Kyrkans president, Qeshi Simon Gebre-Kristos, samt Temesgen Berhane, kyrkans generalsekreterare, ledde festligheterna med lugn och värdighet. Det hölls ett antal tio-minuters anföranden som lyfte fram kyrkans evangelisation, utbildningsarbete, sjukvård, arbete bland kvinnor och barn, bibelöversättning till olika språk, litteraturarbete i bred mening, handarbets- och slöjdverksamhet samt forskning kring språk och kultur. Jag blev särskilt imponerad av den musik- och körverksamhet som ligger bakom sångerna från olika körer i alla delar av kyrkan. En kör som framförde ’ortodox’ musik med ortodoxa liturgiska rörelser i modern tappning gjorde ett mycket imponerande intryck!
Evangeliskt ortodoxt
Själv höll jag ett anförande vars titel inte var specifikt formulerad men i vilket jag försökte knyta an till den evangeliska kyrkans ortodoxa bakgrund. Bland annat lyfte jag fram de ortodoxa präster som blev kyrkans evangeliska fäder. För att illustrera mitt ärende tog jag på mig en hel ortodox prästmundering, inklusive huvudbonad. Jag tror nog att åhörarna förstod vad jag menade och de reagerade med glädje. Genom att ta fram ett ’ortodoxt’ kors illustrerade jag den försoning som förenar oss och som omfamnar oss alla. En ortodox bön om just korsets betydelse för vår frälsning fick också understryka att ortodoxa, katoliker och evangeliska gemensamt omfamnar denna sanning. Bibeln berättar för oss om det som Gud har gjort för oss och det som vi ska visa på i våra liv som ett uttryck för vår tacksamhet.
I detta sammanhang blev det viktigt för mig att understryka att det som våra fäder saknade var en klar betoning av det som Gud hade gjort för oss, nådens evangelium! Tyvärr var inte denna gåvoaspekt av Bibelns budskap klart uttalad i förkunnelsen på den tiden. Våra fäder längtade efter att höra om den stora gåvan, nådens evangelium. Det var det budskap som gav dem vila och som hjälpte dem att andas, andligen!
Jag passade på att hävda att vi evangeliska inte är emot att änglarna, helgonen och martyrerna nämns eller hedras. Vad vi vill värna om är att Kristus ska stå i centrum i vår frälsning. Vidare vidhöll jag att även vi evangeliska älskar Herrens Moder, Maria, och att andra inte hade någon anledning att kalla oss för ‘Tsärä Mariam’ (Marias fiender). Vi vill hedra Herrens Moder genom att ta till oss hennes uppmaning om att lyssna till allt vad hennes son befaller (Joh 2:5).
Förutom korset hade jag även tagit två vantar i Sveriges färger med mig fram i talarstolen. Dessa händer fick illustrera att svenska missionärer hade ’en hand’ i det som hände med evangeliets utbredning i Eritrea. Händer som tjänade, bar, helade, gav mat och dryck, tröstade, lyfte, undervisade, befriade och visade väg!
Till sist i mitt anförande lade jag också till ett par personliga råd utifrån det fjärde budet: Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig (2 Mos. 20:12). Jag bekände att jag önskade att jag hade lyssnat mera till min far. ”Sök stillhet”, uppmanade jag, ”tala eller agera inte förhastat och glöm inte att fråga efter råd från gamla och erfarna.” Vi kan inte begränsa visheten endast till våra ’evangeliska’ fäder och mödrar, även om vi kanske ska prioritera att ta lärdom av dessa. Alla äldre i det eritreanska samhället ska betraktas som våra fäder och mödrar.
Allmänna intryck
Det var något storslaget med firandet i Imkullu! Missionsstationen där var en gång en mötesplats för personer av över- och underklass, lärda och olärda, budbärare av evangeliet och sökare. Det var den troende engelske generalen Charles Gordon som köpte tomten där Imkullustationen senare låg och gav den till missionen. Den vackra byggnaden som en svensk arkitekt (tillika musikkompositör) hade ritat blev klar julen 1879 och kunde tas i bruk med ett julfirande. Det var julstämning även vid detta firande den 5 november 2016 under den månbelysta himlen!
EZRA GEBREMEDHIN
docent i kyrkohistoria, Uppsala