Skulle D:r Martin Luthers lilla katekes kunna ha någon framtid? Det menar Fredrik Sidenvall, som i kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen 1/97 talar varmt för ”ett projekt för att återupprätta lilla katekesens plats i vår kyrka”.
Skulle D:r Martin Luthers lilla katekes kunna ha någon framtid? Det menar Fredrik Sidenvall, som i kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen 1/97 talar varmt för ”ett projekt för att återupprätta lilla katekesens plats i vår kyrka”. Han ser detta som en nödvändig och underbar möjlighet och framlägger följande teser:
”1. Kyrkans viktigaste sätt att växa är genom kristen fostran. Grundläggande för kyrkans liv är traditionsöverföringen. Den innefattar självklart både gudstjänstliv, bön och livsstil men också kunskap. I Sverige i dag finns, inte minst genom invandring, mängder av olika religiösa minoriteter. De är mycket medvetna om, att om de skall kunna överleva som grupp, så måste deras barn ges fast religiös kunskap. Det gäller katoliker, likaväl som judar och muslimer. Svenska kyrkan, och det gäller även de bästa delarna av den, har nog ännu inte riktigt dragit konsekvenserna av att skolan sedan 1919 inte förmedlar den kunskap som är nödvändig för att nya generationer skall kunna formas till lutherska kristna.
- Predikans kris hänger samman med att det inte finns någon fungerande introduktionskurs i förkunnelsens språk. Predikan fungerar inte i längden utan de speciella bibliska och teologiska begreppen. Genom katekesundervisning ges människor dessa begrepp så att predikan kan fungera i ett samspel mellan det som förkunnas och åhörarnas förkunskap. Katekeskunskap är alltså mycket viktig även för vuxna.
- I högkyrkliga kretsar talar vi gärna om allmänkyrklighet eller klassisk kristendom. För många innebär det att man kan blanda och ta ur många olika traditioner och källor i den världsvida kyrkan. Men jag menar att till det allmänkyrkliga arvet hör att man i sin undervisning utgår ifrån en genomreflekterad lära som hänger ihop. Det behöver inte betyda att man förkastar allt som finns i andra lärosystem. Men skall en teolog kunna gå på djupet, bli trovärdig i längden och kunna göra avgränsningar från falsk lära måste han utgå åtminstone från ett elementärt lärosystem som det vår kyrkas katekes från 1878 utgör.
- I en situation där frikyrkligheten format mycket av vår förståelse av vad evangelisation är, måste ett lutherskt alternativ med katekesen som redskap också i evangelisationen börja utarbetas. När man i samtal med människor kommer in på bibelsynsfrågan så är det en stor hjälp dels att kunna peka på vad vår kyrka faktiskt lär i den frågan i katekesen, dels att i katekesen kunna räcka fram det mönster som är en avgörande hjälp i förståelsen av Skriften. I katekesen har vi den riktiga avgränsningen mot en felaktig fundamentalism. Tar vi katekesen på allvar i vår bibelförståelse så förlorar liberalteologerna många av sina bästa argument mot bekännelsetrogen teologi. Själva förhindras vi från att glida ned i reformert färgad allmänprotestantism.
- I den pressade marginaliserade position som de bekännande rörelserna sedan länge befunnit sig i är det nödvändigt att vi samlar oss till en konkret, avgränsad och positiv uppgift. Självklart skall vi inte en sekund tveka att klart och bestämt säga nej till falsk lära och bekämpa sådan med Andens svärd. Men inte minst för dem som nu är unga är det nödvändigt att vi, s.a.s. på vår egen planhalva, utifrån eget initiativ, och inte som en motreaktion, samlar oss till en framåtsyftande uppgift. En sådan kunde vara att samla äldre erfarna präster som har en levande erfarenhet av att bruka katekeser, och unga präster och de teologer, som nu inte kan bli präster i det ordinarie systemet, liksom duktiga kristna pedagoger, och smida nya, djärva och genomtänkta planer på att bereda mark för katekesens återkomst. För de unga fordrar detta till en början ingående självstudier i katekesen, Också på forskarnivå finns det viktiga uppgifter att lösa. De största och viktigaste verken från ortodoxiens tid i Sverige var katekeskomentarer: Laurenttius Paulinus Gothus väldiga verk Etica christiana (8 folioband) är ännu rätt outforskat.
- En analys måste göras varför katekesen tidigare uppfattades som torr och tråkig. Vad kan göras för att inte göra om gångna tiders misstag? För egen del tror jag att det är viktigt att den som skall vara kateket själv vet bakgrunden till formuleringarna. Det ligger ju en teologisk reflektion och en avgränsning bakom snart sagt varje ord. Det är alltså viktigt att veta något om den dramatiska process som ligger före textens utformning. Sedan är det viktigt att reflektera över den process som blir följden i en människas liv när katekeskunskaperna tas emot i tro och tillämpas. Att öva barn, unga och vuxna att vända kunskap till bön har säkert stor betydelse.
- De påfrestningar som de bekännelsetrogna rörelserna ställs inför i dag kan svetsa oss samman men de kan även splittra oss. Viljan att profilera den egna traditionen blir ibland stark. Att samlas omkring katekesen som en central gemensam nämnare kunde då visa sig vara strategiskt viktigt.
- Om tid, kraft och pengar satsas på ett sådant projekt så behöver det inte omedelbart stämplas som kontroversiellt och skumt i den officiella kyrkan. Guds stora gåva till vår kyrka har just varit undervisningen och katekeskunskapen. Mot det som var kyrkans styrka har kyrkans fiende slagit mycket hårt och medvetet. Att återupptäcka katekesen och på olika sätt göra den känd och brukad innebär att förnya vår kyrkas innersta väsende. Kyrkomötet antog senast förslag om fortsatt arbete på vår kyrkas läroidentitet. Det finns något hoppfullt i detta sökande efter de andliga rötterna. Men också uppenbara risker att man tillväljer sig rätten att göra sina helt egna tolkningar av vad evangelisk-luthersk tro är och s.a.s. förstöra läran inifrån.
Tiden brådskar därför för handling och samling kring katekesen.”