Ett återseende med mersmak

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar…’” Orden läses med en livserfarenhets hela tyngd och med grundmurad trygghet på ganska så bruten amharinja. Den mjuka rösten, som fortfarande är full av liv och energi, tillhör egentligen en ganska gammal man, säkert en bra bit över de sjuttio, vilket är en rätt så aktningsvärd ålder i Etiopien.

– Jag kan inte ge er silver eller guld eller något annat värdefullt föremål att ta med er, inte ens bjuda er på mat, eftersom min hustru har gått till marknaden och ni har så bråttom att fortsätta er resa, säger den spänstige gamle gråhårsmannen plötsligt och avbryter sin läsning, men jag kan skicka med er det bästa av allt – något levande och outslitligt – ett ställe ur Skriften. Ta med er Psaltaren 91:1! Jag vill också läsa något ur Jesaja för er. Medan vana bibelläsarfingrar flinkt bläddrar fram Jes. 65:21‒24, ser jag mig om i det prydliga och smakfulla lilla finrummet, där vi slagit oss ned i bekväma fåtöljer efter att ha blivit välkomnade med ett antal varma och hjärtliga kramar. På en hylla står ett stort familjefoto omgivet av mindre kort på vuxna barn och barnbarn. ”…ty de är ett släkte av Herrens välsignade, och deras avkomlingar får leva kvar bland dem. Och det skall ske, att innan de ropar, skall jag svara, och medan de ännu talar, skall jag höra.” Plötsligt slutar rösten att läsa, den dyrbara boken slås ihop och glasögonen tas av.

”DINA FÖRÄLDRAR LITADE PÅ MIG”

– Det där är våra tre söner, säger mannen kärleksfullt och pekar på fotona. De är alla vuxna nu och har bra arbeten i USA. Min hustru och jag var och hälsade på dem i fjol. Och det där är vår dotter och hennes man. De bor här i landet. Men hur står det till med din mor nu för tiden? Mår hon bra? Har emmebet Birgit blivit gammal hon också? Jag minns, säger mannen eftertänksamt, när jag gick i missionsskolan i Asella i början av femtiotalet, att jag av dina föräldrar ofta blev utsedd att passa dig och dina syskon, när din far och mor någon gång behövde vara borta på kvällen eller resa iväg någonstans. Vet du, de litade på mig och jag litade på dem. Vad roligt att få träffa dig igen efter alla dessa år, och vad trevligt att ni kom på besök!

EN TROTJÄNARE

Vi – det är Workneh Hechamo och undertecknad – som i samband med en tjänsteresa till Wollaita i början av november, passar på att ta den kortare och skakigare men betydligt vackrare vägen söderut från Addis Abeba, genom gurage- , hadiya- och kambata– folkens områden till Soddo, huvudorten i Wollaita. Eftersom denna väg passerar staden Hosaina, tar vi tillfället i akt att besöka en av trotjänarna inom Lutherska Kyrkan i Etiopien, qes Motchona Laloto, alias Abba Salama (”Fridens fader”), som varit bosatt där sedan sin pensionering i slutet av åttiotalet.

FRÅN MATBÄRARE TILL ANDLIG MATUTDELARE

Själv har jag ganska tydliga minnen från den tid i början på femtiotalet då qes Motchona var elev i Asella. Han föreföll alltid mycket äldre och mer förståndig än de andra skolpojkarna, något som säkerligen också stämde med verkligheten i båda fallen. Han lär ha kommit till Asella från det (åtminstone på den tiden) relativt avlägsna Kambata, till att börja med som ”matbärare”. I början av 1950-talet blev nämligen en hel del evangeliskt kristna i detta område för sin tros skull förföljda av myndigheterna och förda inför domstol och kastade i fängelse i Asella, eftersom Kambataområdet då hade denna stad som sin provinshuvudstad.

Motchona var alltså en av flera pojkar som skickades hela den långa vägen till Arsi för att utifrån friheten bära mat till de fångna. I samband med detta hamnade han på MBV:s missionsskola, där han gick ut sjätte klass i mitten på 1950-talet. Motchona blev sedan av Wollaitasynodens ledare, ato Burro Dubbale, och missionär Anton Jönsson kallad att tjänstgöra som ”andlig matutdelare” i denna sydliga del av landet, först som evangelist och senare, efter att ha blivit ordinerad, också som präst.

EN FRIDENS MAN

Det behöver knappast påpekas att Motchonas insatser, kännetecknade av trofasthet och ödmjukhet, varit till välsignelse för åtskilliga människor och därmed också haft största betydelse för Guds rikes utbredande i Wollaita. Qes Motchona är enligt mångas samstämmiga vittnesbörd framför allt – och som tidigare påpekats – en fridens man, något av en bristvara på de flesta håll idag.

Herren har verkligen rikt fått välsigna också honom själv och hans hus. Jag tackar Gud, som gjorde det möjligt för mig att efter 45 år få återse denne märklige man – och ”på stubinen” känna den oförklarliga gemenskap på djupet som bara enheten i Frälsaren kan ge.

FRÅN WORLD TRADE CENTER TILL HIMMELEN

Efter en stund, när Workneh och jag gått ut tillsammans med prästen för att titta på den fina och välskötta lilla trädgården, och qes Motchona skickat varma hälsningar till ”alla vänner i Addis Abeba och i Sverige”, far helt plötsligt följande tanke genom mitt huvud: Månne vi någonsin kommer att träffas mer? Det är som om den gamle erfarne vännen hade läst mina tankar. Han tar mig eftertänksamt i armen och ber att få berätta en sak liksom i förtroende.

– I fjol, skrattar han med glimten i ögat, i fjol när vi var i det stora landet i väster, blev vi av en av våra söner tagna till World Trade Center i New York. Där fick vi i hiss åka upp ända till 110:de våningen, och där uppifrån kunde vi tillsammans med våra barnbarn titta ner på allt och alla, ja, på hela världen. När jag nu fått vara med om detta fantastiska, ja, då återstår egentligen inget annat för min del än att få ”gå in i den riktiga himmelen”. Låt oss träffas där nästa gång!

Jag tror att det för Kristi skull är fullt möjligt att det blir så.

Per-Martin Hjort missionssekreterare, Vinslöv