Välsignelse

Välsignad skall din konsumkasse vara och välsignad din ICA-påse. Det finns verkligen anledning att fundera över Guds välsignelse, ty om så enkla och vardagsnära ting handlar den. Vi kan förstå det av Guds tal till sitt folk genom Mose: ”Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg” (1 Mos. 28:59).

Men behöver människan i dag Guds välsignelse? Om man ser till det yttre har våra nordiska folk allt man kan önska sig. Vi har yttre och inre frihet, ett betydande välstånd, social trygghet. Ändå tycks något saknas. Kanske kan ordet välsignelse bäst beskriva det som saknas, säger författaren och prästen Christian Braw. Det hör till vårt folks fattigdom att ordet välsignelse är så lite använt att få förstår vad det betyder. Kanske är det just bristen på välsignelse i ordets djupaste mening som gör att så många upplever tomhet mitt i sin rikedom, ty välsignelse är inte främst lycka och hög status. Välsignelse har med människans förhållande till Gud att göra. Är detta förhållande skadat dras välsignelsen undan. Vill vi ha en definition på vad välsignelse är kan vi hämta den från Psaltaren: Välsignelse = Liv till evig tid (Ps. 133:3). Detta liv strömmar mot oss från två källor: Skapelsen och Kristus.

 

SKAPELSEN

Vi bär som människor på en grundvälsignelse, uttalad av Skaparen: ”Gud välsignade dem (mannen och kvinnan) och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!’” (1 Mos. 1:28).

Vi bär alltså med oss en dubbel välgångsönskan från vår Skapare. Den första gäller vår uppgift att föra livet vidare, och den andra vår uppgift att vara Guds hushållare på jorden. Gud vill välsigna oss – vara med oss och ge oss sin kraft – i dessa båda avseenden.

Vår vilja att föröka oss har vi alltså fått av Gud; han har välsignat den driften. Därför har den kristna kyrkan alltid värjt sig mot hedniska tankar, som vill framställa sexualdriften antingen som syndig eller som medel endast till njutning. Det äktenskapliga sexuallivet är välsignat av Gud, ty i det ligger ett ansvar och en vilja till liv. Förr sades det ofta om en gravid kvinna att hon var ”en välsignad kvinna”. Det uttrycket har en djup förankring i Gud själv. Däremot finns inga tydligare tecken på att välsignelsen är på väg bort från ett folk än pornografi, prostitution, abort och utlevd homosexualitet. Där är viljan till liv skadad.

Den andra delen av välsignelsen från skapelsen är ett uppdrag. Liksom godsförvaltaren sköter driften av egendomen åt ägaren, med ansvar inför honom, så lever människan sitt liv och utför sin gärning med ansvar inför Skaparen. Vi är Guds hushållare.

Detta är en följd av vår gudslikhet. Gud har lagt en uppgift och ett ansvar i varje människoliv. Det är en välsignelse i sig, och i välsignelsen ligger kraften att utföra uppdraget. Kung David blev en gång välsignad med orden: ”Välsignad vare du, min son David! Vad du företar dig skall du förmå utföra” (1 Sam. 26:25). Så får en välsignad människa vandra med Herren, ständigt ta emot ny kraft och veta att Gud är med i allt vad hon gör.

Samtidigt ska vi veta att där utsugning och exploatering av jorden sker, för snöd vinnings skull, där är välsignelsen borta. Då är människan tjuv och inte förvaltare.

 

KRISTUS

Den gamla välsignelsen från skapelsen gäller än, även om den i viss mån blev satt ur kraft genom fallet i Edens lustgård, då förbannelsen, välsignelsens motsats, kom in i världen.

Noa och hans familj blev räddad undan syndafloden. Även den nya världen efter floden blev välsignad, men det var en reducerad välsignelse, ty nu fanns döden med för syndens skull (1 Mos. 9).

Sen följer släktled på släktled i den bibliska berättelsen. Det sker på förbannelsens villkor. Generation efter generation föds och – dör. Århundradena går. Så händer plötsligt något nytt! Gud skriver historia: ”När Tera var 70 år blev han far till Abram” (1 Mos. 11:26). Guds tid var inne. Hans räddningsplan för världen började ta gestalt.

Herren talade till Abram: ”Jag skall göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig… I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:2–3).

Denna Abrahams välsignelse är välsignelsen framför alla andra. Den är basen för Israels folks hela historia. Den går som en röd tråd genom GT och NT. Vi ser nedslag av den i folkens allmänna historia. Just i dag, när dessa rader skrivs, den 20 juli år 2000, sitter Yasser Arafat och Ehud Barak i intensiva förhandlingar i Camp David i USA. Barak är ett hebreiskt namn, som betyder ”den som välsignar”.

Välsignelsens väg genom GT och NT är framför allt koncentrerad till ”säden”, till ”avkomlingen”, den Abrahams ättling som skulle bli till välsignelse för alla folk. Israel går ”havande” med en välsignelse genom seklerna. Kungar, skökor och främlingar – invandrare – är länkar i den långa kedjan av människor genom seklerna. Väntan är stor! När ska Abrahams välsignelse födas bland dem?

Så en dag står en välsignad kvinna där. En ängel från himmelen har kallat henne ”du högt benådade”, och en äldre släkting hälsar henne, uppfylld av helig Ande, med de förlösande orden: ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt” (Luk. 1:28, 42). Så föds ”Abrahams säd”, Jesus Kristus. Han är den väntade, den Välsignade. Hans väg kan vi följa i NT. Den går mot korset och döden. För att bli vår välsignelse måste han själv drabbas av förbannelse. På korset stod striden mellan förbannelsen och Välsignelsen. Om denna strid skriver Luther mycket i sin kommentar till Galaterbrevet. ”Förbannelsen drabbar samman med Välsignelsen och vill tillintetgöra den, men förmår det inte. I sin kropp och i sig själv, utan vapen, avväpnar Han furstarna och väldigheterna… Allt är gjort i en enda person, i Kristus. Där ser man allt ont besegrat och dödat.”

Detta är en stor hemlighet. Paulus kunde inte fatta den. Hur kunde de kristna säga att en man, som varit upphängd på ett kors, var ”Abrahams säd”, den Välsignade? Detta var hädelse av grövsta slag. Skriften säger ju uttryckligen: ”En Guds förbannelse är den som blivit upphängd på trä” (5 Mos. 21:23). Därför förföljde han de kristna ända in i utländska städer. Det var en tjänst åt Gud att göra så, menade han. Han hade verkligen teologisk motivering för sitt handlande.

Men i Galaterbrevet ser vi att den Helige Ande har förklarat för Paulus hur det hängde ihop: ”Kristus friköp te oss från lagens förbannelse, när han i vårt ställe tog på sig förbannelsen. Det står ju skrivet: ’Förbannad är var och en som blivit upphängd på trä.’ Så skulle välsignelsen från Abraham nå ut till hedningarna genom Jesus Kristus” (Gal. 3:13–14). Från korset, förbannelsens symbol, strömmar nu välsignelsen från Abraham ut över folken.

 

TRON

Abrahams välsignelse skulle nå till alla folk, så löd den ursprungliga profetian, och nu undervisar oss Paulus genom den Helige Ande att denna välsignelse måste tas emot i tron: ”Skriften förutsåg att Gud skulle rättfärdiggöra hedningarna genom tron. Därför gav han det glada budskapet åt Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. Alltså blir de som håller sig till tron välsignade tillsammans med Abraham” (Gal. 3:8–9).

Härliga ord! Här skriver Gud historia! Gud visste av evighet att hedningarna skulle bli välsignade genom tron. Han lät Abraham få veta det långt innan hedningarnas tid var inne. Och i dag, i hedningarnas tid, är det du och jag som får hålla oss till Kristus genom tron och bli välsignade tillsammans med Abraham.

Tron är alltså något viktigt, ty bara genom tron på Kristus kan vi bli välsignade med Abrahams välsignelse, som innebär ”Liv till evig tid”. Men tron som förmedlar välsignelsen är en gåva. Den räcks oss i de sammanhang där Guds rikes krafter verkar. Genom dopet hjälper vi ”detta barn till Hans välsignelse”. Vi läser vid barndop texten om hur Jesus välsignar barnen. Nattvardens bägare kallas ”Välsignelsens kalk” (1 Kor. 10:16). Tron är av predikan, det är ett huvudord. Paulus säger: ”När jag kommer till er, så kommer jag med ett fullt mått av välsignelse från Kristus” (Rom. 15:29). Han kom som Ordets förkunnare. Där evangeliet om Jesus Kristus ljuder, där utgjuts välsignelsen över människor i fullt mått. Där föds tron och där börjar ett nytt liv, ”Liv till evig tid”. För trons människor vilar sen välsignelse över arbete och studier, över hem och äktenskap, över släktgemenskap och arbetsgemenskap, över konsumkasse och ICA-påse.

Välsignelsen hör alltså hemma i Guds Rikes sammanhang. Den prästerliga välsignelsen i templet spelade stor roll i det gamla Israel. Vi får Guds välsignelse uttalad över oss vid varje gudstjänst. Låt oss gärna likt Luther ta emot den genom att helga oss med det heliga korsets tecken, ty det är bara genom den Korsfäste vi har rätt att ta emot den och bli välsignade. Från korset strömmar välsignelsen.

Jesus har lovat att vara med oss alla dagar. När han lämnade de sina ”lyfte han upp sina händer och välsignade dem, och medan han välsignade dem skildes han från dem och blev upptagen till himmelen”. Under dessa välsignande händer vandrar vi, till dess att det ska heta: ”Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse” (Matt. 25:34).

Ja, ”välsignad vare Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader, som har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, i Kristus” (Ef. 1:3).

Rune Gustavsson

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan