Liv i överflöd

Minns du fabeln om örnungen som fallit ur boet och släppts in i hönsgården? Den fann sig till rätta i fångenskapen och åt sig mätt och stor av hönsens drav. Den blev nummer ett i hönsgården. Alla hade respekt för den. Dock levde den ett liv fjärran från sin bestämmelse, ett fattigt liv i förhållande till sina förutsättningar.

En djurvän med veterinärmedicinsk insikt såg det fångna djuret och ”ömkade sig” över det. Hur, vet jag inte, men han lyckades väcka till liv slumrande örninstinkter. Fågeln lärde sig flyga och jaga. En dag svingade den sig i hisnande parningsflykt under vårens himmel, som aldrig varit så blå som den dagen. Örnen började leva efter sin bestämmelse, i harmoni med sina förutsättningar.

 

MÄNNISKA!

Lever du i harmoni med dina förutsättningar? Vi lever ett gott liv mitt i välfärden. Men är det inte ett förkrympt liv – ett hönsgårdsliv?

Se på den framgångsrika människan med den stora hjärnan, det lilla hjärtat och de vassa armbågarna. Hon har nått långt. Hon har satt sig i respekt, och inflationen har förmerat hennes tillgångar. Hennes liv har varit ett liv för henne själv, inte för andra. Men hade hon inte förutsättningar för något annat? Var det något hon glömde medan hon växte sig stark i hönsgården?

Se på den unga människan som söker livets mening i skönhet, sex och njutning. Solarier ger vacker yta men inte mer. På gymmet växer muskelmassan, men det blir inga muskelfästen för örnvingar. Några går under på vägen i knark och HIV.

Vi söker alla överflödande liv. Men var finns det i en värld utan Gud, i en värld av enbart energi och materia? Ja, om det finns ett sådant liv så måste det finnas på ytan; på djupet finns ju ingenting. Därför är vår kultur så präglad av yta och sinnlighet. Världen är bara de fem sinnenas värld. Därför blir ett överflödande liv aldrig mer överflödande än vad våra sinnen kan ta emot. Se på kockarnas segertåg i TV, vinsmakarens rundade mun och musikens grepp över människorna. Vad vill folk ha? Kerstin Ekman svarar i en intervju: ”Erotik och dessertost.” Att äta sig stark av hönsgårdens drav var kanske inte en helt felaktig bild.

”Det är synd om människorna” även i dag. Vägvisarna är många, men de pekar åt olika håll. Kulturutbudet sysslar med yta, men också med det bisarra, förvridna och perversa. Herre, till vem skall vi gå? Det är en suck man kan ana, även från människor som inte vet vem herren är.

 

JESUS KRISTUS ÄR HERREN

Finns det då i vår verklighet någon som svarar mot den djurvän som ”ömkade sig” över örnungen? Finns det någon som kan få oss människor att inse vårt ursprung och lära oss leva vårt verkliga liv? Det står på flera ställen om Jesus att han ”ömkade sig” över människorna, och själv säger han att han kommit för att ”ge liv, ja, liv i överflöd”. Att det låg makt bakom hans ord visade han genom sin uppståndelse. Därför sade de första kristna: ”Jesus Kristus är herren.” Han kan visa oss verkligheten, ty verkligheten finns hos honom.

Det är märkligt hur Bibeln i sina tre första kapitel analyserar denna verklighet Vi får där veta allt vi behöver om vårt livs utgångspunkt, våra förutsättningar och vår bestämmelse.

I det första och andra kapitlet får vi veta att vi skapades till Guds avbilder, till man och kvinna, med gåvan och makten att föröka oss. Därtill sattes vi här på jorden som Guds hushållare. I dessa båda avseenden fick vi Guds välgångsönskan, hans välsignelse. Det var örnvingar det!

I det tredje kapitlet berättas om den stora katastrofen. Ondskan kom in i skapelsen och in i människornas hjärtan och gener. Örnvingarna degenererade och vi blev hönshusets fångar. Var och en såg till sitt eget bästa, och vi glömde vårt ursprung, våra förutsättningar och vår bestämmelse.

Men det tredje kapitlet förutsäger också världshistoriens märkligaste händelse. Det skall komma En och ”ömka sig” över de degenererade fångarna. Han kallas ”kvinnans säd”. Om honom handlar sedan hela Bibeln. Han återerövrar skapelsens liv åt de fångna genom att offra sig själv. Han erbjuder oss nu att återfå detta ursprungliga liv – örnlivet.

 

”HAN TAR INTE GLANSEN AV LIVET”

Nu inträffar det märkliga att de fångna inte är intresserade av att bli befriade. De är så fasta i fångenskapens beteende att det förefaller dem vara det enda riktiga. Hönshusets liv är bekvämt. De fortsätter att äta chips, när de är uttråkade, ta ett varmt bad för att slappna av eller onanera när ensamheten känns för tung.

Om man njuter skapelsens och sinnlighetens gåvor på detta sätt inträffar något märkligt: de töms på sitt innehåll. För den som i skapelsen ser enbart energi och materia blir ju inte ens den ljuvaste upplevelse något tecken, som pekar vidare, utan bara en underlig och egentligen helt oförklarlig konsekvens av döda naturlagar. Förnekandet av Skaparen tar bort glansen från livet, både från kärlekens famntag och sommarnattens leende. Ingen att tacka, ingen att höja lovsångens rop till.

För en människa som mött befriaren, Kristus, blir allt annorlunda. Alla sinnliga upplevelser har ett värde i sig, men de är något mer, de är tecken som pekar utöver sig själva. De pekar på den Gud som har skapat dem, den Gud som är kärleken och som kan låta glansen av sin härlighet speglas i en vanlig människas upplevelser av kärlek och sinnlighet. Då får upplevelsen en mening och lovsången ett mål. Jag lever i ett svindlande stort sammanhang. Örnvingarna bär!

Ofta har kristna människor i välment fromhet utestängt sig från skapelselivets rika utmaning. Man har stängt in sig i sin egen fromhets hönsgård. Så vill Gud inte ha det! Han vill att var och en av oss skall bli mer människa, inte mindre. Han vill att vi skall leva i en stor glädje som hans förvaltare av ägodelar, kultur, vetenskap och sinnlighet.

Först då kan på allvar du leva,
när Jesus går med på din stig.

En människa har en aning om vad hon en gång varit. Hennes hjärta är oroligt tills det finner vila i Gud. Hon bär på en skuld, även om hon inte kan definiera den, en skuld inför medmänniskan, men också inför det liv som getts henne och som hon håller på att förfuska. Vad gör man med sin skuld i en värld utan Gud? Frågan om skulden finns och den gnager, men den saknar relevans i en värld av materia och energi.

Den kristne vet att han bär på en verklig skuld. Varje relation, varje handling, är påverkad av hans uppror mot Gud. Han bär på en skuld som bara växer. Men han vet också att nåden är verklig. Det restes ett verkligt kors på Golgata. På det korset dog befriaren, Guds Lamm. Skulden är borta. Det finns nåd!

Jag är skuldfri, ty en annan har burit min skuld. Tung faller bördan från mina axlar. Mitt liv börjar fyllas av en ny sång som hör himlen och evigheten till. En ny värld öppnar sig, en värld av nåd.

Visst har det kristna livet smärta som inget annat liv har. Jag misslyckas, jag överskrider Guds gränser medvetet och omedvetet. Jag river mig på den taggtråd som är syndens konsekvenser, men Jesus gjuter olja och vin i mina sår. Försoningen och förlåtelsen har daglig helande kraft. En förlåten syndare får nya vingfjädrar som örnarna.

 

LIV I GEMENSKAP

Det nya livet är ett liv i Kristus. I Nya Testamentet förklaras det med tre bilder. Jesus sade att han är hela vinträdet (vinstocken) och att alla hans lärjungar är grenar i honom. Han inkluderar dem alla i vinträdets liv.

Paulus säger att vi, fastän vi är många, är lemmar i en och samma kropp, vars huvud Kristus är. Alla har del i kroppens liv. Petrus säger att vi är levande stenar i ett tempelbygge, där Kristus är hörnstenen. Vi är delar i en helhet.

Men utanför trädet, kroppen eller templet finns ju inget verkligt liv. Grenar har inget eget liv, en amputerad lem är död och en sten på skrothögen är ingen levande sten. Den ingår inte längre i en arkitektonisk tanke. Det livet blir ett skrotliv bara. Liv finns endast i kontakt med den som har haft kraft att övervinna döden.

 

LIV I ÖVERFLÖD

”Om du blir kristen och sitter i missionshuset kommer du inte ens att få någon flickvän”, sade min kompis till mig lite medlidsamt när jag var 15 år. Han hade inte sett någon härlighet vila över Snärshults missionshus, och det skall gärna medges att den var dold. Därför tackar jag Herren för att han ändå lät mig se den. Jag fick börja leva efter min bestämmelse; av Gud skapad, av Kristus friköpt, av Den Helige Ande ledd, alldeles så som det var menat. Tack, min Gud! Även om vägen går nedåt, bärs jag på örnvingar.

Han tar inte glansen av livet,
men ljus över livsvägen ger.
Han öppnar en dörr till de salar
där evigt jag Frälsaren ser.

Rune Gustavsson predikant, Lund