Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.
Bibelordet från Jesaja 40:31 har hängt några månader på anslagstavlan. Ibland, särskilt när skolan har slutat på fredagen och jag har en ledig helg framför mig, läser jag det och ler. Men söndag kväll är det svårt att nynna ”Blott en dag” och jag tittar helst bort från anslagstavlan. Jag vet – jag har det bättre än de flesta och borde inte klaga. Likväl blir jag både trött och matt inför veckans sönderklottrade planering.
Söndagens text är hämtad från Jesaja 40. Jag läser sakta verserna som står just före versen på anslagstavlan.
”Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men…”
– Det var alltså inte ynglingen som aldrig blev trött. Och ynglingen var inte den som presterade denna oslagbara kraft. Det var HERREN som gav kraften till den som hoppades på honom. Jag känner mig gladare men slås av en tanke: kan jag verkligen hoppas tillräckligt när jag blir trött och matt till och med inför småsaker?
Du får läsa versen igen, Linnea. Vem var det som fick kraften? Det var den trötte och maktlöse! Hopp handlar alltså inte om att känna sig bekymmersfri eller ”hoppfull”. Fokus ligger i stället på en annan, en som aldrig blir trött eller matt. Denne, vars förstånd inte kan utforskas – han ger kraften.
Jag har svårt att tro att jag skulle kunna skynda iväg utan att mattas, men behöver jag förstå det när jag får lita på honom? Vill jag fortfarande veta det, så får jag väl fråga när vi ses i himmelen.
Det är måndag morgon. Ärligt talat känns det fortfarande tungt. Men i dag ska jag få ny kraft, för det har Herren lovat! Till frukost läser jag en vers från Ordspråksboken 31. Den handlar om den goda hustrun. Nej – jag är inte gift, men den får faktiskt tillämpas också på mig: ”Kraft och värdighet är hennes klädnad och hon ler mot den dag som kommer.”
Kristi brud – Linnea – är iklädd kraft och värdighet. Och hon ler. Människor tittar lite konstigt på henne när hon går till skolan, för hon ser allt lite ovanlig ut. Men hon får hoppas på Herren. Även när det är måndag morgon.
Linnea Åström, Vännäs