Gud är barmhärtig och nådig

Det vet vi därför att Han själv har sagt det. Efter den katastrofala händelsen med guldkalven under Israels barns ökenvand­ring (2 Mos. 32) hade det varit närmast självklart, att Gud skulle lämna sitt folk åt sitt öde. Kalven dyrkades ju som den gud som fört ut folket ur slaveriet. Därmed var förbundet mellan Herren och Israels barn brutet. Men som vi vet lämnar inte Gud sitt folk där. I stället för det brutna kontraktet, två tavlor av sten, får Mose göra nya tavlor och när han står inför molnstoden på Sinai med dessa tavlor går Herren förbi honom, berättar 2 Mos. 34. Ur molnstoden hör Mose Herren presentera sig själv: Herren! Herren! – en Gud barmhärtig och nådig… När Mose hör dessa ord faller han ner och tillber. Samtidigt ber han att Herren också i fortsättningen ska gå med sitt utvalda folk.
Så sker ju också. Men själva orsaken till det ligger varken hos Mose eller hos det folk han leder utan hos Gud själv, hos honom som är barmhärtig och nådig.

Personlig erfarenhet av Guds barmhärtighet
Inte bara ökenvandringen utan hela GT:s historia bär vittnesbörd om just detta: Herren har visat sig vara barmhärtig och nådig.
Detta faktum ligger som ett tema i många av Psaltarens psalmer. Man prisar Herren för att Han är barmhärtig och nådig. Psalm 103, som anges vara av David, har i v. 8 ett direkt citat av Herrens ord till Mose på berget: Barmhärtig och nådig är Herren. Som ett förklarande tillägg följer så: Långmodig och stor i mildhet.
Barmhärtighet och nåd är det centrala i Guds förhållningssätt till oss människor. Psalmisten drar fram det som hänt i gången tid, men för honom är det inte bara en uppbygglig historia att återberätta. Det är något ännu mer: egen erfarenhet. Så har han själv funnit Herren. När syndens gärningar tyngde och plågade psalmistens samvete och han inte längre kunde tiga med sin inre nöd vände han sig till Herren Gud och bad om förlåtelse. Han fick alla synder förlåtna och alla brister helade. Han blev krönt med nåd och barmhärtighet och blev helt förnyad. Det var skäl nog att författa den citerade psalmen. I den ger han ord åt sin glädje och sin lovsång.
Mose ser aldrig Herren i molnstoden. Ändå ser han liksom rakt in i Guds hjärta. Han får bekräftelse på det han redan upplevt: I Guds hjärta är nåd och barmhärtighet.
Rubrikens påstående är sant, därför att Gud själv sagt det. För psalmförfattaren är det sant också därför att han själv har upplevt det. Han vet precis vad hans erfarenhet har lärt honom.

Barmhärtigheten ’böjer sig ner’
Ett av de hebreiska ord, som översätts med barmhärtig eller barmhärtighet, kan i sin grundform betyda ”böja sig över, vara nådig”. Ett annat kan betyda ”omfatta med kärlek, med sitt hjärta”.
Inom mig ser jag en bild, som Jesus målar upp för sina åhörare i Luk 10. Den barmhärtige samariern. Denne gör det som varken prästen eller leviten kan göra. Han hjälper den slagne. Själv ska han inte till templet, han behöver inte försöka rena sig; han vet att han aldrig skulle bli godkänd att beträda tempelområdet. Han är ur fromma judars synpunkt oren. Han hind­ras inte av några spärrar, när det gäller att hjälpa en nödställd medmänniska. Han bara griper in, utan att ett ögonblick reflektera över om det kommer att löna sig eller om han genom att röra vid den slagnes sår blir än mer oren än han redan är.
Han låter åsnan stanna och så stiger han ner för att se hur den slagne och halvdöde har det. Hur går samariern till väga? Jag tänker mig att han just böjer sig ner. Han måste, något inom honom tvingar honom till det, visa barmhärtighet. Eller med andra ord: han omfattar den slagne och döende med kärlek. I sitt hjärta känner han tvånget att stiga ner från sin upphöjda plats på den trippande åsnan och böja sig ner över den hjälplöse. Om denne inte inom kort får hjälp, åtminstone en bägare vatten, ska han snart ha utandats sin sista suck. Hettan och solen i Mellanöstern måste man ta på fullt allvar. Samariern är barmhärtig.

Guds barmhärtighet tar gestalt i Jesus Kristus
Vad Jesus faktiskt berättar om är Guds barmhärtighet och nåd. Den av de fromma judarna föraktade samariern på åsnan är Frälsaren, Jesus själv. Han stiger ner, från sin härlighet till ett stall i Betlehem. Gud blir människa. Han är den ende som kan rädda livet på den döende, det vill säga på oss människor. Och han gör just det. Med en till synes banal berättelse om ett överfall undervisar oss Jesus om Guds barmhärtighet och nåd. Gud sände sin ende Son, Jesus. Om honom skriver Paulus i brevet till Filippi: Han utblottade sig själv och antog tjänareskepnad, när han blev lik oss människor (Fil. 2:7). Poängen i denna utblottelse ger oss Jesus själv i Mark. 10:45: Också Människosonen har ju kommit inte för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
Därför kan vi nu säga att Jesu verk, återlösningen, är utslag av det faktum att Gud är barmhärtig och nådig.

Guds barmhärtighet gäller alla
Det finns ett samband mellan GT och NT. Båda framhåller Guds barmhärtighet och nåd. Redan i löftena uppenbarade Gud sin barmhärtighet och nåd, vilket kom folket till godo genom århundradena. Vi läser ju om ett folk, som ständigt handlar mot Guds vilja, men som ändå är föremål för Guds barmhärtighet och nåd. När han sände sin Son, Jesus Kristus var det i överensstämmelse med vad han redan lovat göra.
Efter Jesu död och uppståndelse väckte det förvåning, att alla tecken tydde på att Guds barmhärtighet och nåd inte bara omfattade egendomsfolket. Den sträcker sig också till oss som inte är av judisk härkomst. Romaren Cornelius blev delaktig, den etiopiske hovmannen likaså. Av NTs framställning ser vi att Kristi försoning gäller hela människosläktet. Men vi ser i Apg., att det inte ens för apostlarna var självklart, att människor av hednisk härkomst skulle kunna komma till tro, bli döpta och få del av Helig Ande. Men Gud är barmhärtig och nådig. Det är hans förhållningssätt till varenda människa.
Att Guds handlande i NT bygger på Hans barmhärtighet framhåller NTs skrifter på ett mycket tydligt sätt. Vi ser t.ex. i det inledande kapitlet i Lukasevangeliet att ordet ”barmhärtighet” förekommer som nyckelord, som förklarar det som sker. I sin lovsång välsignar Sakarias Herren och ger då som förklaring till sonen Johannes inträde i familjen, att det skett för vår Guds förbarmande kärleks skull. Guds ingripande i Sakarias och hela mänsklighetens tillvaro bottnar i Guds förbarmande kärlek. Det insåg prästen Sakarias.

Gå du och gör på samma sätt!
I Luk 6:36 finns en uppmaning, som Jesus nu riktar till oss. Utgångspunkten är att vi mött Guds barmhärtighet och nåd, det vill säga att vi vill följa Jesus. Då gäller det: Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig. Det är en praktisk arbetsbeskrivning för kristna, synnerligen aktuell alltjämt.

GUD ÄR BARMHÄRTIG OCH NÅDIG. Han sände sin Son till oss, till sin sargade och döende mänsklighet. Sonen, Jesus, böjde sin ned, dvs. förbarmade sig, och räddade livet på mänskligheten. Därvid betalade han allt. Frälsningens evangelium sammanfattar han själv så här: Det är fullbordat.

Helge Lundh
Kyrkoherde em., Hässleholm