Rättfärdighet är ett centralt begrepp i Bibeln. Frågan om hur man blir rättfärdig inför Gud blev också den protestantiska reformationens huvudfråga.
Under 1200-talet hade teologer i Europa börjat tolka in en annan betydelse i ordet rättfärdig. Man utgick från den gamle grekiske filosofen Aristoteles definition av begreppet och tänkte därför att ”rättfärdiggörelse” var en process: Om en döpt människa övade sig i rättfärdiga gärningar, så formades hennes personlighet så att hon till slut blev helt rättfärdig inför Gud – och nattvarden gav den kraft som behövdes till förbättring.
Som munk tog Martin Luther detta på allvar. Men tiden gick, och till sin förtvivlan märkte han att det inte gick att nå upp till Guds rättfärdighet. I stället blev han vred på Gud, eftersom Gud krävde det omöjliga. Vid ett tillfälle när Luther studerade ordet rättfärdig i sitt sammanhang i Bibeln, upptäckte han dock att rättfärdigheten ges som en gåva av Gud, för Jesu Kristi skull. I stället för att försöka bli rättfärdig genom tro och lydnadsgärningar, så blir människan rättfärdig enbart av tro på den försoning Jesus redan utfört. Detta ledde Luther ut i friheten. Kyrkoledningen i Rom gick emot läran om ”rättfärdiggörelse av tro allena” – men reformatorerna framhöll att detta är den lära ”med vilken kyrkan står och faller”. Varför gjorde de det?
Människans synd och domens realitet
Enligt Bibeln måste en människa vara rättfärdig, moraliskt ren, för att kunna få ett evigt liv. Vi måste leva fullkomligt efter Guds bud – älska Gud av hela vårt hjärta och vår nästa som oss själva (Matt. 22:37–39). Den som gör det får välsignelse och evigt liv. Men ingen människa lever ett rent liv. Synden har kommit emellan. Den sitter lika fast i oss som fläckarna på en leopard (Jer. 13:23). Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan (Matt. 15:19–20).
Samtidigt kan vi inte komma undan Guds rättfärdiga blick: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen (Rom. 1:18). Guds lag säger att de som lever orättfärdigt förtjänar döden, och den domen går över alla. För även om vi bedriver mycket religiös aktivitet, så står det: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Rom 3:10–12).
Jesu död – vår räddning
Vår räddning är att Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, till världen. Gud har ”skrivit över” alla människors synd på Kristus. Honom har Gud i vårt ställe ”gjort till synd”. Men priset var högt. Natten före korsfästelsen var Jesu ångest så svår att hans svett blev som blodsdroppar. Vilken kärlek till oss! Men genom sitt lidande betalade han vad vi var skyldiga Gud, och innan han gav upp andan på korset sa han: Det är fullbordat! Det är ett segerbud till oss alla: … de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem (Rom. 3:23–24).
Det Luther insåg var alltså att människan inte förklaras rättfärdig ”genom laggärningar” utan ”genom tro på Jesus Kristus” (Gal. 2:16). Precis så orättfärdiga som vi är har vi fått rättighet att tro på den nåd som alla människor har fått genom Jesu försoning. En kvinna sa innan hon dog: ”Jag går hem för blodets skull.” Hon litade på att Jesu försoning räckte för att hon skulle få komma till himlen. Det får vi också göra. Någon annan väg finns inte till himlen, men den vägen är öppen för alla!
Daniel Brandt
Lärare och teol. stud., Göteborg