Vi får här genom några dagboksanteckningar ta del av missionären Sofia Nilssons vardag. Arbetet på rehabiliteringscentret Bethesda i Nakuru handlar om att hjälpa, på många olika sätt.
Jag har nu varit i Kenya i åtta månader och ännu mer än i Sverige tycker jag mig märka att en dag sällan blir som man planerat och tänkt. Här får ni ta del av det som hände lördagen den 25 augusti. Jag hade planerat att vara hemma hela dagen och sy skoluniformer till pojkarna på Bethesda i Nakuru. Men i stället ägnade jag hela dagen åt Steven …
Steven, omkring tolv år gammal, fanns för några månader sedan på gatorna i Gilgil. Han var döv, men inte från födseln, snarare berodde dövheten på något trauma – han pratade inte heller. Båda hans föräldrar var döda i aids och givetvis var även han själv hiv-positiv. Den familj han hade kvar bestod av en gammal mormor och en morbror och hans fru. Mormodern ville nog ta hand om honom, men varje gång Steven kom dit sprang han tillbaka till gatan igen. Morbrodern är läkare och bor i Nairobi, men han tycktes inte bry sig om honom.
Bethesda hade inte de rätta möjligheterna att hjälpa Steven. Men personalen där ville hjälpa honom och tog honom därför till ett barnhem utanför Elburgon, där det bl.a. finns föräldralösa barn, hiv-positiva barn och handikappade barn. De hade möjlighet att ta hand om Steven. Någon gång i juni följde mormodern med oss dit och lämnade honom där. Hon var glad att någon ville hjälpa hennes barnbarn.
Nu är Steven död. Han blev sjuk i slutet av augusti och tagen till sjukhus. De förstod där att han inte hade lång tid kvar att leva och därför blev han tillbakaskickad till barnhemmet med tabletter att ta. Han ville inte äta och jag tror inte de lyckades få honom att ta några av tabletterna. Mormodern och Nyakundi, som är husfar på Bethesda i Gilgil, vad där på fredagen. Tidigt på lördagsmorgonen dog Steven.
Jag blev uppringd på morgonen kvart i sju. Först kände jag mig mest irriterad eftersom jag blivit väckt, men jag förstod samtidigt att ingen ringer bara för att ’småsnacka’ vid den tiden. Jag fick reda på vad som hänt och att vi blev tvungna att åka till Elburgon för att ordna inför begravningen.
Det vore bäst om han kunde begravas samma dag, men vi var osäkra på om det skulle gå. Vi behövde prata med någon som kunde ge en skriftlig tillåtelse, morbrodern behövde kontaktas för att ge sitt klartecken, en kista och begravningsplats skulle ordnas. I den stam som Steven kom ifrån, Kikuyu, finns inte traditioner som att man måste begravas hemma eller tillsammans med sin familj, så vi kunde begrava honom i Elburgon, även om han inte kom därifrån.
Längre fram på förmiddagen, när Nyakundi och mormodern hade hunnit komma från Gilgil, åkte vi.
Steven låg under ett blått tyg i barnhemmets sjukstuga. Jag hade aldrig förr sett en död människa. Det såg ut som om han sov. Så stilla. Alltför stilla.
Insvept i det blå tyget lades han i kofferten på bilen. Vi körde till snickaren där man höll på att göra kistan. För att undvika uppmärksamhet från människor som fanns utanför huset, ville vi inte flytta på Steven, utan vi fällde ner bilsätena och placerade kistan i bilen och körde sen vidare till gravplatsen. Den var bara ett grönt gräsfält med omarkerade gravar och majsplanteringar runt omkring. Platsen låg uppe på en backe och det blåste lite, så det rasslade i majsbladen. Pojken togs ur bilen och lades i kistan, han fick jackan som kudde. Locket spikades igen.
Waithaka, som är nattvakt på Bethesda i Nakuru, höll i den korta ceremonin. Efter att några av oss åtta närvarande fått säga några ord, och en kort bön, var det över. När de andra tog en handfull jord och släppte ner på kistan plockade jag en liten gul blomma som växte i närheten och lade ner. Det var den enda blomman på Stevens begravning.
Allt var så naturligt under hela dagen. Man lever och sen dör man, och då måste man begravas. Men ändå var det så konstigt, så annorlunda mot begravningar jag varit på tidigare. Så mycket mer påtagligt och nära, men inte särskilt sorgligt. Steven låg inne på golvet i sjukstugan med öppen dörr, de andra barnen lekte utanför och tittade in genom fönstret lite ibland. Vi behövde flytta honom, alltså lade vi honom i bilen. Det gick bra utan en likbil med förhöjt tak. Vi behövde en begravningsförrättare – en nattvakt i jeansjacka fick bli det.
Ibland tror jag att vi gör så att saker och ting blir onödigt komplicerade i Sverige. Många, många är rädda för döden, men om vi lever med Jesus får vi också dö med Honom för att vara med Honom för evigt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren (Rom. 14:8).
Sofia Nilsson
Missionär, Kenya