Religionen och sanningsfrågan

Kristen utvärdering av religion

Som kristna har vi en ambivalent hållning till människans religiositet. Å ena sidan menar vi att religion är människans respons på Guds allmänna uppenbarelse i skapelsen och ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild. Om Gud inte talat genom skapelsen och om människan inte varit utrustad med förmåga att höra vad Gud säger, hade vi varit lika stumma inför tillvaron som växterna och djuren. Människans obotliga religiositet är därför ett tecken från Gud. Och världens religioner understryker många viktiga sanningar: Livet är mer än vad som möter ögat. Något är grundläggande fel i tillvaron: vi har förlorat kontakten med Gud/gudarna/den yttersta verkligheten. Vad vi nu gör av våra liv avgör vår framtid.

Å andra sidan menar vi att religion också är människans flykt undan Gud. Religionen uttrycker vårt uppror mot Skaparen och ger en förvrängd respons på Guds allmänna uppenbarelse. Synen på det gudomliga, på människan, på synd, frälsning … är genomgående felaktig. Utifrån kristen tro finns det ingen frälsande kunskap i människans religioner. Tvärtom; under religionens ibland polerade yta finns den onda makten som inget hellre vill än att förblinda oss.

Religionens rötter finns alltså både i skapelsen och i syndafallet; religion har influenser från både Gud och djävulen.

 

Frälsning: gärningar eller nåd

Ett sätt att kategorisera världens religioner är att ställa frågan om hur människans problem kan lösas. I alla religioner – utom kristen tro – är svaret: Människan ska, på ena eller andra sättet, själv lösa sitt problem. Genom offer, lydnad eller andliga tekniker kan människan gradvis balansera upp sina problem och bli accepterad av Gud/gudarna. Det kristna evangeliet, däremot, stänger uttryckligen den vägen och säger att ingen människa kan bli rättfärdig genom egna gärningar. I stället erbjuds vi att ta emot villkorslös nåd.

Det här perspektivet på världens religioner har en stor fördel, genom att det samspelar väl med den konflikt som finns i Nya testamentet mellan Jesus och fariséerna och senare mellan Paulus och de judaiserande grupperna i vissa församlingar, som ville återinföra laguppfyllelse som en del av vägen till Gud. Men det har också en svaghet, genom att det bygger på föreställningar som saknas i en del religioner. I klassisk buddism, till exempel, finns ingen gudsföreställning och målet är inte att bli vän med Gud. Om vi önskar en översikt över världens religioner kan vi därför inte enbart ställa frågan om frälsning – hur viktig den än är – eftersom den i sin tur bygger på föreställningar om vem Gud är, vem människan är, vad synd är osv.

 

Fyra grundfrågor

Den indisk-amerikanske apologeten Ravi Zacharias1 – en av vår tids mest fascinerande kommunikatörer av kristen tro – brukar säga att religionerna svarar på människans fyra grundläggande frågor:

Ursprung: Var kommer vi ifrån?

Mening: Varför finns vi här?

Moral: Hur kan vi skilja på gott och ont?

Mål: Vad händer med oss när vi dör?

 

Alla religioner – liksom livsåskådningar som beskriver sig som icke-religiösa eller sekulära – går att diskutera utifrån dessa frågor. Vilka svar ger man? Hur sammanhängande är svaren på de fyra frågorna? Stämmer de med vår erfarenhet av att vara människa?

 

Tre familjer av livsåskådningar

Både C.S. Lewis2 och Francis Schaeffer3, 1900-talets två mest inflytelserika kristna apologeter, menade att livsåskådningarna och religionerna tillhör tre storfamiljer, just utifrån hur de besvarar tillvarons grundfrågor.

Den första familjen är den judiskt-kristna gudstron, med judendom, kristendom och deras yngre avläggare islam som huvudsakliga religioner. Utgångspunkten är att allt som finns har sitt ursprung i en personlig Gud. Han har valt att skapa universum och människan. Meningen med människans liv är att lära känna och älska Gud. Frågan hur människan i sitt nuvarande tillstånd kan komma i kontakt med Gud (= frälsningsfrågan) besvaras på olika sätt i dessa tre religioner, men de är överens om att det finns en personlig skapargud som kallar människan till sig.

Den andra familjen är den österländska panteismen, med hinduism och buddism som huvudsakliga religioner (vilka sedan finns i västerländska lightversioner under beteckningen New Age). Utgångspunkten är att den yttersta verkligheten är en opersonlig andlig verklighet. Livet har ingen mening. Män­niskan behöver bli befriad från denna illusoriska och meningslösa tillvaro och sammansmälta med den andliga verkligheten. Alla distinktioner mellan objekt och subjekt, mellan Skaparen och skapelsen, mellan gott och ont, mellan liv och död är felaktiga. I den slutgiltiga analysen är allting ett (hinduism) eller möjligen noll (tomhet i buddismen). Frälsning är inte att bli vän med Gud; det är att inse sin enhet med alltet och därmed befrias från individualitet.

Den tredje familjen är den västerländska naturalismen, som möter oss i de ateistiska, icke-religiösa livsåskådningar som kommit att dominera den intellektuella debatten i västerlandet under de senaste tvåhundra åren. Utgångspunkten är att universum är det enda som existerar. Det finns inget övernaturligt eller andligt – tiden, rummet, massan och energin är det enda som finns. Med ett sådant ursprung finns det ingen mening med människans existens, ingen objektiv grund för skillnaden mellan gott och ont och inget hopp om liv bortom döden. Människans liv är en tillfällighet; vi kommer från ingenstans och är på väg mot ingenting.

 

Två möjliga ursprung

På ytan står de tre familjerna långt ifrån varandra. Men en närmare analys visar ett intressant släktskap mellan två av familjerna: österländsk panteism och västerländsk naturalism. Den mest religiösa familjen – om vi tänker på yttre former – har en gemensam nämnare med den uttalat icke-religiösa familjen: båda talar om ett opersonligt ursprung. Det yttersta som finns är inte kärlek, tanke eller vilja, utan det opersonliga, antingen beskrivet i andliga termer (panteism) eller i materiella termer (naturalism).

Det gör att vi kan destillera ner frågorna till ett slutgiltigt vägval: Antingen kommer allting från en personlig Gud, som ge­nom en medveten skaparakt låtit universum och människan bli till, eller är allting ett utflöde ur en opersonlig (och möjligen andlig och mystisk) verklighet.

 

En sanning

Någon av familjerna har rätt, de andra har fel, det är en oundviklig slutsats. Alla kan inte ha rätt samtidigt. Antingen är ett personligt ursprung sanningen om tillvaron, eller så är ett opersonligt ursprung sanningen om tillvaron – det kan inte vara både och.

Observera att det inte handlar om hur ärliga vi är i vår övertygelse, som vi i vår postmoderna kultur älskar att tänka, utan om hur det verkligen är. Jag hörde ovan nämnde Ravi Zacharias berätta om sin svärfar, som var krigspilot under andra världskriget. Han och hans kamrater blev vid ett tillfälle träffade av fiendens eld och tvingades hoppa fallskärm ur det brinnande planet. Men en av fallskärmarna utlöstes inte och de såg sin kamrat dödsstörta. När de själva kommit ner rusade de fram för att se vad som gått fel. I hastigheten och förvirringen hade deras kamrat satt på sig fallskärmen ut och in. De kunde se märken efter hur han hade slitit och dragit i handtaget som skulle utlösa skärmen. Det var inget som saknades i hans ärliga försök eller hans överlåtelse; problemet var en felvänd fallskärm.

Ärlighet är viktigt, men inte tillräckligt om vi har en felvänd religion. Om vi inte har sanningen på vår sida hjälper i längden varken ärlighet eller personlig hängivenhet. Därför är Pilatus fråga fortfarande helt avgörande: Vad är sanning?

Stefan Gustavsson

Direktor CredoAkademin, generalsekretetare Svenska Evangeliska Alliansen