Ord till liv kan vara ett erbjudande, en inbjudan till liv. Jesus säger: Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. (Joh. 6:51) Men Ord till liv kan också vara förmanande och varnande: ”Ord till bevarande av livet.” Föräldrar säger till exempel: ”Gå inte för nära stupet, då kan du ramla ner!” Av omsorg om barnens liv ges ju många sådana förmaningar.
Det andliga livet höll på att spåra ur i Korint. Paulus känner att han måste varna. Han tänker då tillbaka på ökenvandringen och inser att den kan vara ett varnande exempel för dem. Och här kan även vi, i en kristen församling i dag, räkna in oss. Dessa Paulus ord gäller även oss.
Först ser han två underbara likheter mellan israeliterna i öknen och församlingen i Korint:
• Israeliterna ”blev i molnskyn och i havet döpta till Mose” – och korintierna hade ju blivit döpta till Kristus.
• Israeliterna åt av brödet som kom från himlen och drack ur klippan som var Kristus – och korint-ierna levde andligen av Kristus. Han var livets bröd och livets vatten för dem.
Men sedan ser Paulus det onda som drabbade israeliterna och höll på att drabba även korintierna. Och det var så allvarligt att Gud inte längre hade behag till dem. De utsattes för Guds straffdomar och lämnades att dö i öknen. Vad hade hänt? Jo, de knotade och längtade till Egypten, de frestade och talade emot Gud, de begick otukt och de blev avgudadyrkare. De hade fått begär till det onda och de avföll från Gud. Och liknande onda saker höll tydligen på att hända också i Korint. De bedrev otukt, processade mot varandra och roffade åt sig från andra i församlingen (1 Kor. 5–6). Paulus måste varna, så att församlingens andliga liv bevarades.
Händer detta mig – min församling – min kristna förening? Knotar mot Gud? Otukt? Dyrkar inte Gud utan pengar eller materialism? Vi måste vara vaksamma, så att vi inte faller i samma fällor som israeliterna/korintierna och drabbas av Guds missnöje och vrede.
Men det står ju i 1 Kor. 10:13 att Gud ska bereda en utväg när frestelsen kommer så att vi kan härda ut …? Gjorde han inte det med israeliterna? Jo, det gjorde han. Och när de lyssnade, omvände sig och följde ”utvägen”, då tog han emot dem. Men om de inte lyssnade utan vände sig bort från Gud, då kom straffdomen över dem. Jag tänker på berättelsen om kopparormen (4 Mos. 21). Folket protesterade mot Gud och Mose. De drabbades då av Guds misshag: han sände giftiga ormar och många dog. De insåg vad de gjort och vände sig till Mose, erkände sin synd och bad att få slippa ormarna. Och Herren beredde en utväg: Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som blivit ormbiten och ser på den skall leva. Den som inte följde Herrens uppmaning och tänkte att det bryr jag mig inte om, det kan ju inte hjälpa – den förlorade sitt liv. Men den som lyssnade och lydde, blev räddad och bevarade sitt liv.
Så kan också vi undkomma syndens följder, få liv och bevara vårt liv genom att vända oss till Jesus på korset (Joh. 3:14). ”En blick på den korsfäste livet dig ger …” (Lova Herren 336).
Bo Persson, ELM-predikant, Viken