Elever och lärare från Strandhems Bibel- och lärjungaskola besökte Kenya i början av 2011. Det blev en händelserik månad med besök på många av de platser där ELMs mission tidigare arbetat och där den lutherska kyrkan nu finns. En resa som gav många starka intryck.
Morgonsolen torkade försiktigt bort det sista av natten. Människorna, vägarna, ja allt och alla förberedde sig för en ny dag i Nairobi. För de flesta i klassen var det första morgonen på kenyansk mark. För andra var det and-
ra gången. För alla var det en spännande månad som låg framför oss. Vi hade stora förväntningar på Gud. Förväntningar på att han skulle ge oss nya perspektiv på livet, att vi skulle få komma närmare honom, men framför allt att han skulle hålla resan i sina kärleksfulla händer. Gud gjorde oss inte besvikna.
Första söndagen blev vårt första riktiga möte med den kenyanska kulturen. Det var dags för gudstjänst. På vägen dit fick vi bekanta oss med fattigdom och misär. Vi körde utanför Afrikas näst största slumområde. Det låg sopor längs vägkanten. Husen var inte hus, de var skjul. Inte större än rummen på Strandhem. I de skjulen bodde det hela familjer. I rummen på Strandhem bor det en elev. Det gav en liten fingervisning om den materiella standarden i Kenya. Men det visade också hur lyckligt lottade vi är i Sverige. Om man på vägarna tydligt såg livsstandarden i slummen var det svårare att se på människorna och ana fattigdom, tvärtom. Det var söndag och alla var finklädda. Männen i kostym. Kvinnorna i klänning eller kjol.
Så kom vi till gudstjänsten. Vi möttes av sång, glad sång. Det var svårt, kanske till och med omöjligt, att inte ryckas med i sången. Från första ton jag hörde spred sig en skön känsla genom kroppen. Utan att egentligen tänka på det nynnade jag med i sången. Efter bara några sekunder rycktes hela kroppen med i något som kanske inte liknande deras fina rörelsemönster men någon form av dans var det. Jag var alltigenom glad. Jag ville aldrig lämna kyrksalen.
De här människorna var fattiga. De hade något som betydde mer än rikedom. De hade Gud. Kanske har vi det lite för bra i Sverige. För bra för att stanna upp och förstå att vår rikedom är en välsignelse från Gud. Vad predikan handlade om har jag inget minne av. Jag var upptagen med att smälta glädjen från människorna i kyrkan. De hade inga pengar. I stället för att sätta sin tillit till rikedomar de inte har, var de glada över att ha Gud vid sin sida. För dem är Gud en självklar del av livet. Många av de människorna vi mött har inte mycket. Men de har Gud. Och det räcker för att de ska kunna visa upp en livsglädje som bara en kärleksfull Gud kan ge.
För oss alla blev det en händelserik månad och en resa som inte lämnade någon oberörd. Kvällsbrisen svalkade skönt när vi mätta och belåtna stod på Nairobis flygplats. För de flesta i klassen var det sista kvällen på kenyansk mark. Andra skulle kanske snart bara göra ett kort uppehåll på svensk mark för att sedan åka tillbaka till Kenya.
David Huynh, London
(elev på bibelskolan t.o.m. resan)