Jag är Lite road av serier, dessa tecknade skrattspeglar för mänsklig svaghet och dårskap. Som när Linus i serien Snobben av Robert Schultz deklarerar sin kärleksetik: ”Jag älskar mänskligheten. Det är bara människorna jag inte kan med!”
Älska mänskligheten men inte människorna? En abstrakt kärlek som har varit flera politiska ideologiers blindhet. I mänsklighetens namn har man sänt miljoner människor till Gulag, Auschwitz och skyttegravarna vid Marne. I mänsklighetens namn har myriader fäder och mödrar, handikappade och oppositionella, judar och romer sänts till arbetsläger och gaskammare. För den stora sakens skull betydde den lilla människan intet. Men för Gud betyder den lilla människan allt och motiverar den stora saken – inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen.
Ändå är det inte så enkelt. Jesu sista dagar avslöjar en smärtsam motsägelse i Guds kärlek: Hur kunde Faderns kärlek till sin Son förenas med att Han i kärlek till oss utlämnade Sonen till tortyr, lidande och död? Älskade då inte Fadern sin Son mer än oss? Är inte den Treenige Gudens inre relation mellan Fadern och Sonen och Anden fullkomningen av all kärlek? Hur kunde då Fadern se sin Son sargas av trettionio piskrapp, fyra spikar och en törnekrona?
Bibeln lär oss ju både att Fadern vid Jesu dop sade: Detta är min älskade Son! och att Gud så älskade världen att han gav den sin ende son … Stod då inte kärlek mot kärlek?
Ett svar är förstås att Fadern visste att Sonen skulle uppstå. Och att Jesus själv visste det. Men kanske gör vi det alltför enkelt för oss om vi nöjer oss med detta. Trots allt så klagade Jesus över att Han övergavs av Gud. Trots allt vädjade Jesus om att slippa undan korset och döden men böjde sig ändå under Faderns vilja och var lydig intill döden.
Någon har talat om att det fi nns ett ”kärlekens helvete”, en kärlek så djup att den inte skyggar för det svåraste offer och djupaste smärta. En kärlek så intensiv att den lider mer än de lidande därför att varje sår, varje kamp, varje sorg tränger in i den älskades egen själ. Kärleksfulla föräldrar vet att det är så, de oroas mer än barnet när det är sjukt, det gör mer ont i dem än i barnet när det utsätts för mobbning, och de plågas mer än barnet när det är olydigt och går vilse på sin livsväg.
Gud vet mer än vi vad detta ”kärlekens helvete” är, en medlidande kärlek som inte skyggar för att offra sig för oss, som inte kan vara oberörd utan måste dela vårt obevekliga öde. Valet mellan kärleken till Sonen och till människan måste ha varit ett sådant ”kärlekens helvete”. Sonen själv ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Det ropet måste ha skakat Gud ända ned i hjärteroten. I filmen The Passion of the Christ av Mel Gibson faller en Guds tår genom atmosfären ned på Golgota klippa när Jesus dör.
En gammal historia får hjälpa oss att förstå. I en trösteskrift från omkring år 1460 av Antoine de La Sale skriven till en dam som mist sitt barn, berättar denne om en episod under hundraårskriget då fästningen Brest belägrades av fienden. Kommendanten du Chastel tvingades att utlämna sin trettonårige son som gisslan i väntan på undsättningen som emellertid inte hann fram i tid. Du Chastel hamnade då i ett omöjligt val: att antingen öppna portarna för fi endens trupper och så utlämna folket till mord, plundring, våldtäkter, då många föräldrar skulle se sina barn dödas – eller att själv förlora sin ende son och på avstånd tvingas se honom föras till galgen? Sonens eller folkets död?
Berättelsen får vara en bild för vidden av vad Fadern lät ske när Jesus offrade sig och djupet av den smärta som ligger i orden: Detta är min älskade son. Inför en sådan faderskärlek – till den ende Sonen och till mig syndare – måste vi böja oss djupt i stoftet. Översteprästen Kajafas sade: Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.1
Gud visste detta när han lät sin ende Son dö för hela folket, för sådana som du och jag. För liksom det inte fanns något annat val för du Chastel så fanns det inget annat val för Fadern. Sonens död var räddningen för oss som är fångna i vår skuld och dödlighet. Gud Fader själv har satt prislappen på varje människa, att var och en av oss har köpts fri till priset av Guds Sons blod. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fl äck, Kristi dyrbara blod, skriver Petrus i ett brev.2 Paulus är lika tydlig: … utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.3 Kanske kan vi bara förstå vidden av Guds kärlek genom att känna något av vilken smärta den orsakat Honom?
Kanske behöver vi ibland meditera över hur stort Guds offer för vår skull är. På korset ser vi Jesu lidande, vi ser Hans sår, blodet som rinner, ryggen som slits upp av piskan, tyngden av korset, spikarna som tränger genom märg och ben, kroppen som faller ihop av trötthet och blodförlust, törsten, övergivenheten, ensamheten. Det var på riktigt.
Men också Faderns smärta var på riktigt. Ett lidande Fadershjärta som såg vad som skedde med hans Son, som led med honom men också visste att det enda alternativet till Sonens lidande var att utlämna oss, att överge oss, att se oss gå förlorade. Ingen förälder vill se sitt barn dö. Vår himmelske Fader har sett sin Son dö, han har känt den smärtan. Hans kärlek till både Sonen och till dig och mig förenades i korsets brännpunkt:
O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona,
som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona …
Nu all min synd du tagit har, av fröjd vill hjärtat gråta,
jag är ditt barn, du är min Far, o salighetens gåta … 4
Berth LöndahL, präst, Bunkeflo
- Joh. 11:50
- 1 Petr. 1:18–19
- Rom. 3:24–25
- Sv.Ps. 234:1,4