Det kan verka respektlöst när Jesus kallar Herodes för ”den räven”. Själv liknar han sig vid en höna. Jesus fångar uppmärksamheten – med bilder som påminner om fablernas värld talar han om makt, svaghet och kärlek.
Just då kom några fariséer fram och sade till honom: ”Gå här ifrån och lämna den här platsen. Herodes vill döda dig.” Jesus svarade dem: ”Gå och säg till den räven: Se jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, och den tredje dagen går jag bort.” Luk. 13:31–32.
Detta är vad en bibelutläggare kan kalla en ”knölig” text. Vad handlar den om egentligen? Vad är det Guds Ande vill säga oss med dessa verser? Är det inte rent ut sagt så att det finns en anstöt i detta att Jesus använder ett smädenamn mot en medmänniska – ”den räven” – om kung Herodes? Hur stämmer det med vad Jesus säger i Bergspredikan: Den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre är skyldig och döms till det brinnande Gehenna?1
Ser vi bara till verserna ovan blir nog det första försöket att förklara texten att koppla ihop öknamnet ”räven” med alla andra bibelverser som rymmer aggressiva utfall mot fienden. Grövst bland dessa är väl Psaltaren 137:9 som ju knappast brukar läsas på söndagsskoleavslutningar: Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan. 2 Hur får vi ihop dessa hårda ord från Gud och hans folk med bilden av den gode herden och den milde Frälsaren?
Läs sammanhanget
För en lutheran är det ju inte svårare än att säga att Guds ord rymmer både lag och evangelium. Jesus själv förkunnar lagen till sin yttersta spets, han inte bara tröstar med sitt ord utan anklagar också och dömer. Men även om Jesus och hans Ande kan formulera sådana hårda ord betyder det inte att Jesu lärjungar har rätt att göra det.
Jesus själv säger ju: Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern.3 Jesus väljer att börja domen mot Herodes med att kalla honom ”den räven”. För att tala med C S Lewis ord om Kristus-lejonet Aslan i Narniaböckerna: ”Han är ju när allt kommer omkring inget tamt lejon”. Tar någon anstöt av Jesu ord till Herodes så gör vi klokt i att tänka på att detta är ingenting mot de sanna och avslöjande domar som väntar var och en som ställs inför Guds domstol utan tillgång till Kristi rättfärdighet. Utifrån hur räven uppfattades i Israel och av judiska textutläggare kan Jesu ord mot Herodes ses som ett svar på Herodes skryt om att vara ett farligt lejon som hotar att riva Jesus om han blir kvar i hans revir. Jesu svar är att Herodes bara är en futtig räv.4
Men det resonemanget bygger på att vi läser Lukas 13:31–33 avgränsat från texten som följer. Där står det nämligen följande: Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dem som är sända till dig! Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn såsom hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.5
Nu börjar det hela bli riktigt spännande. Det är ungefär som när man i skogen får syn på en underligt formad rot eller ser en sten som ser konstig ut. En del tänker att det där är farliga saker och bör undvikas. Andra tänker att just vid den där underliga roten eller under den där konstiga stenen kanske det finns en skatt att gräva upp.
Drastisk formulering
Vad vi har här är alltså det underliga förhållandet att Jesus först kallar en kung för räv, och alltså grovt förringar honom inför hans undersåtar, men strax fortsätter med att kalla sig själv för höna och Jerusalems innevånare för kycklingar. Här gäller det att hänga med i svängarna. Vi tar det i några punkter:
- Herodes får höra att han inte är ett lejon utan en räv. Rävar är ju inte farliga för några utom för de minsta djuren, nämligen hönor och kycklingar. Herodes kan alltså känna sig ledsen och sårad av att bli så förringad.
- Jesus, som ju också vet att han är konungarnas konung, säger att han själv skulle vilja göra som en höna. Herodes blev nyss sänkt av Jesus när han kallades räv, men nu sänker Jesus sig själv ännu lägre genom att göra anspråk på rollen som höna. Just för en höna är räven farlig. Herodes kan känna sig mallig igen.
- Jesus tar in Israels folk i bilden. De framställs som kycklingar. Dessa kycklingar ställs nu mellan å ena sidan en räv, alltså en svag jordisk makthavare som vill driva rovdrift på dem, å andra sidan en höna som vill samla dem under sina vingar och skydda dem in i döden. Samme Jesus som ger Herodes öknamnet ”räven” utsätter sig tveklöst för risken att drabbas av öknamnet ”hönan”, för det uppenbarar i det här sammanhanget hans utgivande kärlek.
- Om Herodes känner sig upprättad i sin manliga självbild när han i relation till kycklingar framställs som farlig i stället för att framstå som liten och oansenlig jämfört med till exempel ett lejon, ja då dömer han sig själv.
… för att fånga lyssnare
Med djurnamnen räven och hönan så nära varandra i texten förs den bildade läsarens tankar till en litterär form som brukar kallas fabel. En fabel är en enkel berättelse om djur som egentligen ska säga något om oss människor. Aisopos var en fablernas mästare som levde på 500-talet före Kristus. Det finns faktiskt en fabel som tillskrivs Aisopos som handlar just om en räv och en höna. Räven söker upp en höna och berättar för hönan som sitter högt uppe på en stolpe att det stora lejonet som härskar har bestämt att alla djur ska vara goda mot varandra och att ingen ska behöva vara rädd för den andre. Då svarar hönan och säger: ”Gå och berätta det för bondens hund som kommer där borta.” Det vill inte räven. Skulle då Jesus berätta en fabel här? Nej, inte direkt, men det är inte otänkbart att Aisopos och andras fabler var väl spridda också utanför grekisktalande kretsar vid Jesu tid. Det är därför möjligt att det som först såg ut som ett öknamn i själva verket är uttryck för en fabelaktig text om hot och försvar av Guds barn.
Anden och fablerna
Är det tänkbart att den Helige Ande använt sig av fabelspråk när han ingav apostlar och evangelister vad de skulle skriva? Det är en rätt viktig fråga för vår förståelse av Bibeln. Vad består ett språk av? Bokstäver, stavelser och ord? Ja, självklart. Grammatik och uttrycksätt? Ja, så är det nog. Talesätt (som Paulus ord om kretensarna som ljuger) och retoriska regler? Ja, faktiskt. Språket rymmer också former för olika slags texter: påbud, historiska berättelser, exempelberättelser och liknelser, poesi och böner. Inget i min tilltro till den Helige Andes inspiration störs om Anden också tar fablernas uttryck i sin tjänst – som Jesus gjorde.
Fredrik Sidenvall, präst, Stenkullen
- Matt. 5:22
- P s. 137:9
- Joh. 5:22–23
- Flera judiska källor ställer lejonet och räven mot varandra som kontraster: “There are lions before you, and you ask foxes” (JT Shev 39a); “We thought he was a lion, but he is a mere fox” (BavaKama 117a).
- Luk. 13:34