Hans predikningar präglades av ett stort evighetsallvar. Han har gett namn åt en väckelserörelse där rättfärdiggörelsen betonas liksom behovet av regelbunden enskild själavård. Henric Schartaus undervisning är tryckt, spridd och läst i stora delar av Sverige.
Henric Schartau (1757–1825) gav själv inte ut sina skrifter, men av ingen annan svensk teologisk författare torde så mycket ha publicerats. I början av 1900-talet hade närmare 900 predikningar tryckts. 1963–74 utkom ytterligare mer än 500 dittills otryckta predikningar och tal. Han har gett namn åt en väckelserörelse som förenat pietismens omsorg om den enskilda människans andliga utveckling med den lutherska ortodoxins koncentration på kyrkan och den gemensamma gudstjänsten. Hans omvändelse inträffade Fastlagssöndagen 1778 i Ryssby (Kalmar län). Genom läsning av Scriwers ”Själaskatt” hade han förts ut ur ”den ärbara fåfängligheten” och blivit ”intagen” av Bibeln. När syndabekännelsen lästes i gudstjänsten, blev han övertygad om att han var i ett förtappat tillstånd, men ”fick ock nåd att taga emot den avkunnade förlåtelsen såsom Jesu ord”.
I kritiskt beroende av herrnhutismen utformade Schartau i detalj sin undervisning om nådens verkningar: kallelsen, två upplysningar av vardera lag och evangelium, rättfärdiggörelsen som en objektiv domsakt, nya födelsen och helgelsen. Genom en lågmäld, intellektuell iakttagelse av sig själv skulle människan avslöja all självuppbyggd tro som falsk och otillräcklig, och flytta sin uppmärksamhet till Kristus. Följden blev en växelverkan mellan självbespegling – med viss risk för att stanna där – och Kristusförtröstan.
1785 återvände Schartau till Lund som andre stadskomminister. 1793 blev han förste stadskomminister samt kyrkoherde i Råby och Bjellerup, och 1813 häradsprost. I Lund blev Schartau inte föremål för någon folkvandring, men på fredagarna infann sig en trogen skara till hans katekesförklaringar – barn, akademiker och äldre tjänarinnor. Hans undervisning stod i växelverkan med en omfattande enskild själavård, som även bedrevs per korrespondens. Intensiteten i hans själavård har jämförts med Loyolas och Wesleys.
I Schartaus undervisning saknas de känslomässiga och drastiska inslag som förekom hos samtida väckelsepredikanter. Han vände sig till förståndet mer än till fantasin, till örat mer än till ögat. Hans framställning präglas av ett stort evighetsallvar, och syftet med varje predikan är åhörarnas eviga frälsning – men han var ingen helvetespredikant.
Kallelsetanken kombinerades med ett måttlighetsideal som avvisade både överkonsumtion och sträng asketism. På ett socialt plan höll han fast vid hushållet som en självklar ordning, men på det andliga området kunde hushållsbanden lösas upp, till exempel genom att väckta makar uppmanades att gå till nattvarden så ofta de kände sig manade, oavsett om den andra maken följde med.
Ett utmärkande drag var den starka rekommendationen till regelbunden enskild själavård att ”befråga läraren”. Som framgår av utgivna själavårdsbrev rörde det sig ofta om praktiska råd i olika situationer, ständigt med uppmaning till bibelläsning och bön, i kombination med en avancerad andlig diagnostik. Han vände sig mot herrnhutismens tolkning av andens fattigdom som en aktiv känsla av syndighet. Enligt Schartau är den i stället ”en sådan saknad av all känsla och en sådan tomhet på allt märkbart (reflexivt) andeligt ljus, att människan icke en gång kan förnimma eller förstå att där är någon andens fattigdom hos henne.” Genom sin bokstavliga tolkning av Rom. 4:5 har han på nytt gett uttryck åt Luthers intention att rättfärdiggörelsen sker helt oberoende av människans gärningar eller hennes försök att bli bättre.
Anders Jarlert, prof. i kyrkohistoria, Göteborg