Hörde för ett tag sedan en uppgift om att c:a hälften av alla äktenskap som ingås i Sverige i dag kommer att sluta med skilsmässa. En skrämmande prognos. Och ändå berör den bara en mindre del av folket. De flesta flyttar bara ihop för en längre eller kortare tid och statistik över spruckna sambo-förhållanden visar på ännu större siffror.
Den livslånga, trofasta och i dubbel bemärkelse givande kärleken tycks finna allt färre och färre hjärtan att verka i.
Hur kan det då ha blivit på detta vis? Svaren är nästan lika många som samlevnadsexperterna. Men många av dessa väjer tyvärr för själva problemet och söker inte så mycket efter orsaken till dagens brustna relationer, som orsaken till att man inte skilde sig förr. Med andra ord utgår man ifrån att folk alltid har velat bryta upp ifrån livslånga förhållanden (på så sätt kommer man lättare undan skuldkänslorna), men att det först i dag har blivit möjligt för flertalet, tack vare ändrade ekonomiska förutsättningar. Den analysen skall vi här lämna åt dess värde, och i stället reflektera över själva roten till detta onda. Vi tar hjälp av Paulus i 2 Tim. 3:1–5: ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.”
I alla trassliga eller redan brustna äktenskap kan man finna att flera av dessa synder som Paulus nämner har fått växa sig starka. Säkert ingen tillfällighet att egenkärleken står först på den hemska listan. I den har alla de andra synderna god jordmån. Och där egenkärleken sitter i högsätet, får den sanna kärleken på sin höjd tjäna som fotapall. Sådant som att tjäna, offra och dela lidanden trampas ner i självförverkligandets intensiva jakt efter individuell lycka, njutning och tillfredsställelse. Inte så förvånande då att många makar tvingas konstatera att de har vuxit ifrån varandra, eller knappt har något gemensamt längre. Det var dit djävulen ville ha det. Men nu skall vi inte tro att själafienden bara försöker bryta sönder jordiska äktenskap. Han går till väga på samma sätt när det gäller vårt förhållande till vår himmelska brudgum, Jesus. Och han lyckas tyvärr ofta. När det gäller det jordiska äktenskapen så vet vi att det aldrig är endast en part som skall anpassa sig och låta sig präglas av den andre. l lyckliga äktenskap är det ömsesidigt. I vårt förhållande till Jesus vill han ensam prägla oss, så att vi blir lika honom. För han är fullkomlig i alla avseenden. Och det hela grundar sig på kärlek, på den självutgivande kärlek som han bevisade när han betalade vår syndaskuld. Endast där vid korset kan det tändas kärlek i våra hjärtan till honom. Den som har fått mycket förlåtet älskar mycket. Och den som älskar Frälsaren vill också ha honom som Herre i sitt liv. Då följer kampen emot djävulen, världen och den egna fördärvade naturen. Det växer fram en villighet att både få tjäna Kristus, dela hans lidanden och bli präglad av honom – helt vara hans.
Också i det andliga äktenskapet tycker sig många upptäcka att ”man knappt har något gemensamt längre”. Frälsaren är inte längre så kär och omistlig. Världen, karriären och den egna välmågan har tagit överhanden. Ordet används inte längre. Bönen och bekännelsen har tystnat. Man har skilts i från Brudgummen.
Var och en som vill vara Jesu brud står i denna fara, för djävulen arbetar hårt och målmedvetet för att det skall bli en sådan skilsmässa. Och då tycks han särskilt inrikta sig på två punkter:
• Ta död på brudens kärlek genom att antingen kväva syndakännedomen eller få henne att misströsta om förlåtelsen. För han vet att den som har fått mycket förlåtet älskar mycket. Hur har du och jag det på denna punkt? Får vi syndakännedom genom de andakter vi hör och läser och får de driva oss närmare Kristus? Eller undviker vi sådana?
• Försöka få bruden att mera präglas av världen och den onda naturen än av Frälsaren. Då vet han att bruden växer ifrån Brudgummen, för hon ”förverkligar” då sig själv. Detta hänger ju nära samman med den första punkten, och märks tydligt på bruden genom att hon inte längre är rädd för världen, utan flirtar mer och mer öppet med den, samtidigt som hon hoppas att Brudgummen skall finnas kvar någonstans i bakgrunden. För i hjärtat har det blivit allt mindre plats för honom. Följden blir att Andens verk i hjärtat kvävs, förföljelsen ifrån världen uteblir liksom delandet av Kristi lidanden. Skilsmässan står för dörren. Hur har du och jag det egentligen? Vi behöver förmaningen i Ef. 5:10: ”Pröva vad som är Herren kärt.”
Jan Johansson