Från en temadag om ungdom och mission
Från en temadag om ungdom och mission
Vad får 25 ungdomar att åka till Åhus Missionsgård en lördagsmorgon kl. 9.00, en tidpunkt i veckan då man helst av allt vill sova ut efter veckans vedermödor?
Dagen skulle handla om ungdom och mission och talarna var alla före detta eller aktiva missionärer. Vi fick först teoretiska tankar kring kallelse och mission, sedan blev vi insatta i BV-missionens brytpunkter av i dag och fick verkligen bry våra hjärnor.
Att välja
Först ut var Einar Göth, som menade sig vara fyrkantig när han utgick från tre punkter:
• När Gud väljer. Läs Ef. 1:3-10, vers för vers! Vi fick ett bibelstudium i åtta punkter utifrån texten, den nionde punkten blir att själv tillämpa detta.
• Under Guds välsignelse. Motsatsen, att så snålt (2 Kor. 9:6–7) och kanske säga ”jag kan väl inte”, kan göra oss till gnällspikar och livet blir meningslöst för oss.
• När du väljer. Einar tog här upp John Stotts fem vägvisande punkter att tänka på när man söker Guds ledning: Stopp – lämna företräde för Guds vilja; be; tala med medkristna; tänk med förståndet och vänta.
Att våga
Det Einar tog upp kan användas som grunden för all kallelse. Men vågar vi gå längre än så? Emma och Henrik Birgersson hade funderat lite över det och menade att det är bättre att våga gå i tro (på något vi vet håller) än att stanna. Att våga bli annorlunda. Som missionär är man alltid kulturellt annorlunda. Det tar ett tag att vänja sig vid ett annorlunda liv (ett par år) och det sätter också vänskapen med vännerna hemma i Sverige på prov.
Att våga tänka nytt. Ska missionärerna alltid jobba på samma sätt? Svaret blev nej när Peru-arbetet började. Här är det inte fråga om en gammal, toppstyrd missionsstation, utan missionärerna bor på stan, nära dem som är målet, i ett kyrkosamfund på platsen i stället för i Bibeltrogna Vänners regi. Genom att missionärerna sinsemellan pratar spanska, förstärks mitt ibland-attityden.
Att våga göra sig överflödig är kan ske lättare om man har det målet redan vid arbetets start, men det är svårt. Vi vill ju alla känna oss behövda, men det är inte den hjälp som ger mig identitet jag ska ge, utan den hjälp som ger dem identitet. De vi hjälper måste få ta eget ansvar för att kunna bli självständiga. Så självklart det låter, men det är svårt. Ta till exempel San Antonios förfallna kyrka: om vi skulle ge pengar till att rusta upp den, vem skulle det hjälpa? Det gäller att skilja på vad som är missionens och församlingens sak.
Många av oss som lyssnade blev verkligen gripna av dessa tankar och det märktes också under frågestunden. Vi fick veta att under snart två år (fram till maj) har teamet i Peru haft
en femte medlem, Christy från USA, som gjort praktik i sin femåriga evangelisationsutbildning hos dem. Det har fungerat bra, så är någon av läsarna intresserad… (Du bör för en sådan här period redan kunna tala spanska och gärna ha litet bibelkunskap med i bagaget.)
Att gå vidare
Annemarie och Stefan Ekström påminde oss om att nästa år har BV funnits i Kenya 50 år och relaterade detta till flera bibelord, bl. a. 2 Mos. 14:14–15. Sedan fick vi själva gå ut i grupper och fundera kring när man bör gå vidare, vem som ska bestämma när och vart, vilken hänsyn som ska tas till redan påbörjat arbete. Totalt hade vi åtta punkter att diskutera och jag tror inte att någon grupp hann klart. Det kändes mycket meningsfullt eftersom vi visste att det är just dessa saker som de som ansvarar för BV:s mission funderar på.
När vi sedan återsamlades hade vi en livlig diskussion allesammans. Nu märktes det att 25 deltagare var precis lagom. För några år sedan var det i ungdomskretsar litet uttjatat med mission. Därför var det så härligt med alla dessa inspirerade ungdomar. Flera hade åkt dit p.g.a. ett stort och brinnande missionsintresse och det märktes i diskussionerna.
Någon menade att missionsfrågorna kanske upplevs uttjatade p.g.a. att vår unga generation inte har fått del av missionsväckelsen. Vi är missionärsbarnens generation, vi har tagit över missionen av våra föräldrar. Vi är resignerade och vet knappt ens längre hur vi ska nå grannen med evangelium. En deltagare poängterade att vi har missionsgårdarna här i Sverige och missionsstationerna i Kenya, men när vi inte når vidare här, hur ska vi då göra det där?
När ska man då gå vidare? Flera tyckte att man ska gå vidare genast (som Paulus) och bedriva ”spjutspetsmission”, och vi diskuterade i hur stor grad man ska satsa på uppföljningsarbete. Fastän de onådda folken inte hade fått något utrymme i programmet, så fanns de ändå med i tankarna hos många av oss som var där, ”vi måste vidare”!
Bönen
Visst vill vi be för våra missionärer! Ibland kan det kännas skönt att be mer konkret än ”för missionsarbetet i Kenya, Etiopien, Eritrea och Peru”. Då kan vi be för (Peru): ungdomsarbetet i Chiclayo, församlingen, Emma och Henriks personliga andakt, familjen. Fungerar inte familjen, så fungerar ju inte arbetet heller,
I Kenya kan vi be för föreståndarna på missionsstationerna, David Okinyi på Ogango och Joseph Chepkwory på Chesinende, liksom för byggnadsingenjören George Ousa, som leder Nakuru-projektet. Vi kan också tacka för att så många blir frälsta, kyrkan ökar med 7% varje år!
För att bli personligt engagerad så att Gud kan tala i bönen är det bra att ha kunskap. Den finns hos Roland Gustafsson i Stockholm. Be honom om material till din bön! T. ex. får han varje månad en bönelista från Peru (på engelska).
Gärna föräldrafritt!
Jag tror att vi behöver flera sådana här dagar, för tiden räckte inte till. Helst skulle jag vilja ha en hel helg för ”extra missionsintresserade”, ungdomar som är blivande missionärskandidater och understödjare, där man tillsammans med missionärer och missionärskandidater får jobba ordentligt med de här frågorna! Vi fick ju inte fortsätta efter att ha sovit på saken…
Förutom fördelen med att vi inte var så många var även åldersbegränsningen mycket bra. Att få diskutera med andra ungdomar 20-30 år gamla var skönt, vi fick ventilera våra kloka (och andra) tankar utan våra föräldrars och farföräldrars inpass. Ibland behövs det också! Just i detta ämne hade diskussionen antagligen kvävts annars, för vi hade inte vågat. Det enda jag riktigt saknade var yngre deltagare, under 20 år.
Att tänka på: En bön om vår kallelse och vår tröghet: ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
(LH 594)
Karin Hanson