Tro och visshet - Till Liv

Där inget hopp fanns, där hoppades han (Abraham) ändå och trodde, och så blev han en fader för många folk, eftersom Gud hade sagt: Sådan skall din säd bli. Hans tro blev inte svagare därför att han såg, att hans kropp var förvissnad, hundraårig som han var, och att Saras moderliv var dött…

… Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev bara vissare i sin tro. Han gav Gud äran, fullkomligt viss om att vad Gud lovat, det var han också mäktig att uppfylla. Därför ”räknades det honom till rättfärdighet”. Rom. 4:18–22.

Bön: Helige Ande, hjälp mig att växa allt fastare i Jesus och bli viss om att jag är frälst.

Här ser vi hur Paulus lyfter fram Abrahams exempel för att visa hur vi skall bli rättfärdiga inför Gud. I tro på Guds löften levde Abraham hela sitt liv. Fast Gud gav honom detta helt osannolika löfte, att han skulle få en son med sin överåriga hustru, tvivlade han inte. Trots att han såg sin egen ”förvissnade kropp” och var medveten om att ”Saras moderliv var dött”, blev han bara vissare i sin tro. I den situation som Abraham befann sig i fanns gynnsamma förutsättningar för tvivel. Allt slugt, logiskt och biologiskt tänkande vittnade om motsatsen till vad Herren Gud hade lovat. Paulus skriver att det som tillräknades Abraham till rättfärdighet var just tron. Tron på det omöjliga och på Guds ord som gör det omöjliga möjligt.

Vi kan aldrig bli vissa om frälsningen så länge vi blickar inåt i oss själva. Där finns inget som kan ge oss frid.

Låt oss nu reflektera över våra egna liv i ljuset av dessa verser i Guds ord. Lever inte vi, som vill vara kristna, under motsvarande villkor? Är inte också vår kallelse att vandra i tro på Guds frälsningslöften? Tvivlar vi inte ibland och undrar om Guds löften verkligen gäller oss? Vi upptäcker ju så mycket i våra liv som talar emot att vi skulle vara kristna. Och när vi letar efter tydliga tecken i våra liv för att få bekräftat för oss själva att vi lever med Jesus och verkligen är rätt omvända, upptäcker vi ofta motsatsen. Sedan sätter tankarna igång och samvetet anklagar oss med konkreta synder, som vi kämpar med. Så har tvivlen blivit så stora att de skymmer Guds löften om att Jesus är den ”som gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom 4:5).
Detta påverkar vår relation till Gud negativt. Bönen blir kanske inte så öppen och hjärtlig som man skulle önska. Vi uppfattar Gud som dömande och ser inte Gud som en som har medlidande med våra svagheter, utan som en Gud som inte vill omvända oss förrän vi har omvänt oss själva. Vi tror att vi i alla fall borde vara lite seriösa i vår kristendom innan vi verkligen kan vara övertygade om frälsningen. Så tror vi att frälsningsvissheten skall ha ett samband med hur vi uppfattar vår relation till Gud.

VAD SKALL VI DÅ SÄGA OM DETTA?
För det första. Det är bra att vi har insett att vi inte är sådana som Gud vill att vi skall vara. Det skall vi tacka Gud för, att han har visat oss vårt fördärv och vår otro. Men låt oss inte stanna där. Vi måste gå vidare till evangeliet om Jesus, som skapar tro i oss. Se på Jesus och vad han har gjort. Vi kan aldrig bli vissa om frälsningen så länge vi blickar inåt i oss själva. Där finns inget som kan ge oss frid. Det enda vi finner är saker som drar oss längre bort från Gud och ökar våra tvivel.

Våra tvivel, känslor eller sinnesstämningar ändrar inte på Guds löften i Bibeln om frälsning och evigt liv i Jesus.

För det andra. Vi måste tänka och agera annorlunda. Sluta att stirra oss blinda på våra egna svagheter. I stället måste vi vända vår ”inåtvända syn” till att bli en ”uppåtvänd syn”. Och när vi har blicken uppåt, vad ser vi då? ”Ja vår rättfärdighet där uppe sitter…” (LH 459:6). Men vänta nu! Om vår rättfärdighet är där uppe, i himlen, då borde vi inte kunna påverka den. Våra tvivel, känslor eller sinnesstämningar ändrar inte på Guds löften i Bibeln om frälsning och evigt liv i Jesus. Denna frälsningsgrund kan vi inte fördärva med våra tvivel. Allt som rör oss och vår frälsning finns hos Jesus. Jesus och hans löften är förmer än våra känslor och sinnesstämningar. ”Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar från all synd” (1 Joh. 1:7). Detta får vi lita på och leva därefter. Skall vi få visshet om vår frälsning så har vi bara en sak att göra: att tro på Guds löften och leva våra liv utifrån dem, precis som Abraham. Vi får varje dag läsa Bibeln och be om vissheten och även glädjen över frälsningen. ”Bed och ni skall få. Sök och ni skall finna. Klappa på, och dörren skall öppnas för er” (Matt. 7:7). Allt blir vårt om vi knäböjer inför honom ”som utgavs för våra synders skull och blev uppväckt för vår rätt-färdiggörelses skull” (Rom. 4:25).

För det tredje. Överallt finns det faror för en kristen. Många har ”brutit loppet och blivit efter på vägen”. Vi dömer dem inte, men böjer oss djupare i ödmjuk bön till Jesus, att han skall bevara oss från fall och föra oss till det eviga livet. Ingen av oss har kommit i mål ännu. Här nere kan allt hända. Det är absolut inte självklart att vi skall stå inför tronen i himlen en gång. Men det är möjligt! Jesus vill och kan frälsa och bevara. Han är ”trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr. 12:2).

”Det är i hoppet som vi är frälsta. Ett hopp som man ser förverkligat är inte längre ett hopp. Vem hoppas på det som han redan ser? Men om vi hoppas på det som vi inte ser, då väntar vi på det, troget och uthålligt”. Rom. 8:24–25.