En höst som denna

Årstider gör mig lite fundersam och melankolisk. Det blir så tydligt att tiden går och saker förändras – inte alltid till det bättre. Somrar gör mig nostalgisk. Då återvänder jag till min barndoms Småland, och smultronplantorna står vid samma stenar och stubbar som de alltid gjort. Sommaren fylls med hölass och kvällsfika i verandan. Och sommarkvällar som bäddas in i det somrigaste ljud jag vet: surret från höfläktarna.

Händelser och platser gör att jag påminns om minnen och upplevelser från tidigare år. Inte minst från tonårssomrarna, då man förstod att utnyttja de ljusa, ljumma kvällarna, som följdes av skolfria morgnar. Det finns sådant jag ler åt nu och mycket som jag minns med glädje. Naturligtvis har åtskilligt ändrats sedan dess och en del förändringar är svåra att acceptera, medan andra är tunga att tänka på. När jag minns aftonbönerna i Nybro kyrka, där vi satt innanför altarringen och sjöng och bad länge, så ser jag också framför mig vänner som aldrig sjunger eller ber längre.

Det förändrades en höst som denna. En flytt, nya människor, en ny skola eller ett nytt jobb och nya rutiner. Ingen välkomnande gemenskap tog emot. Kanske också en rädsla för att vara avvikande och bli ensam och utanför i det nya. Och liksom löven faller ett och ett, tyst, utan att väcka uppmärksamhet, så försvann gamla vanor, gudstjänstbesök, böner… Mörkret och kylan smyger sig på så här års, obemärkt.

En höst som denna fick jag höra ett samtal på tunnelbanan. En man förklarade varför han gick sin utbildning på en skola med kristen anknytning. Det gjorde inte så mycket, sa han, eftersom detta inte märktes så mycket att det störde. Själv hade han aldrig varit intresserad av sådant, men han hade haft en del kompisar som varit med i kyrkan och utifrån det kunde han berätta några löjliga episoder. Allt han sa sades så, att det blev helt tydligt att detta var något som var honom fjärran och rösten var full av förakt. Man kan inte annat än känna igen en röst som man hört så många gånger. Som man pratat timmar med i telefon och diskuterat med nätter igenom. Samma röst som lärt mig så många nya sånger, ibland komponerade bara några timmar tidigare. Jag kan höra hans tenorröst: ”Du blir befriad, du blir ren, bördorna tar han bort, Guds ende Son tog på sig vår skuld. Det vi bekänner i vår bön suddar han ut för gott och vi blir älskade för Jesu skull.” ”Jag är hos dig. När du är frusen, så värmer jag dig. Lita på löftet jag ger dig, jag är hos dig. Jag hjälper dig. Ger dig min Ande, som väcker till liv.”

Det var samma röst som nu tog avstånd från all kristen tro. Liksom Petrus använde samma röst för att säga: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” som han sedan svor och förnekade med. Jag väljer att jämföra med Petrus, därför att jag så innerligt gärna vill jämföra med honom – inte med Judas. Judas fortsatte ut i hopplösheten utan återvändo. Petrus vände tillbaks. Jag tänker på Jesus efter uppståndelsen. Varje gång jag läser stycket där Jesus säger att de ska särskilt hälsa till Petrus, blir jag tagen av hans omsorg och kärleksfullhet.

Eftersom Gud är densamme, vågar jag tro att han har samma omtanke om petrusar i dag. Kanske fick jag höra det där smärtsamma samtalet på tunnelbanan för att jag aldrig ska sluta be. För min vän och andra som jag vet valt ett annat liv nu, att de ska hitta hem till slut. Att de ska visa sig vara en Petrus och inte en Judas! Fast det ibland kan kännas som om vi levde i olika världar, är de aldrig så långt borta att inte Guds omsorg och mina böner når dit. En höst som denna önskar jag att du omsluter människor med dina böner!

Johanna Nyholm Skoglund, teol. stud. & farm. stud.