Både enighet och splittring bland kristna kan vara ett själafiendens verk. Därför gäller det att lära känna hans metoder och föra en sund andlig kamp i det dagliga livet – med fanan hållen högt.
Både enighet och splittring bland kristna kan vara ett själafiendens verk. Därför gäller det att lära känna hans metoder och föra en sund andlig kamp i det dagliga livet – med fanan hållen högt.
”Det är ju inte mot kött och blod vi har att kämpa, utan mot furstar, mot väldigheter, mot världshärskare som råder här i mörkret, mot ondskans andemakter i den himmelska världen.”
Tyvärr är detta, som Paulus skriver i Efesierbrevets sjätte kapitel, något som vi kristna i Sverige ofta glömmer bort att tänka på, eller skäms för att tala med andra om. Vi har fått betala ett dyrt pris för vår underlåtenhet!
KAMPEN
Låt oss ta ett exempel som är hämtat från krigföring. I alla militära konflikter är en regel självklar: lär känna din fiende! Vilken typ av vapen har han tillgång till: stridsvagnar, flygplan, robotar … ? Vilken taktik brukar han använda: massiva anfall i gryningen med en överlägsen styrka, luftlandsatta trupper bakom de försvarandes linjer, terrorstyrkor som sprider skräck och förvirring, skenmanövrer för att dölja vad som är det egentliga målet…?
VÅR FIENDE
När Bibeln skildrar den kristnes liv och kamp är det i hög grad ur detta perspektiv. Som kristna har vi att kämpa mot en fiende som framför allt har två kännetecken: han är en mördare från begynnelsen, och han är en fader till all lögn (Joh. 8:44).
Vår fiende – som i Bibeln går under olika namn som djävulen, satan, den gamle ormen – kämpar alltså inte med rena och hederliga metoder, utan han använder alla slags tricks och metoder för att leda oss i fördärvet. Bibeln uttrycker också att han har ett klart och tydligt mål: ”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att uppsluka.” (1 Petr. 5:8.) Hur går han då till väga?
FIENDENS VERKSAMHET
I Gal. 5 avslöjar Paulus hur djävulens verksamhet ser ut: ”Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.”
Allt detta, och mera därtill, använder den onde för att på olika sätt besegra oss kristna, och den kristna Kyrkan.
Hur ser då de andar eller andemakter ut (Ef. 6:12), som djävulen på ett särskilt sätt använder i vår tid? De kan naturligtvis beskrivas på olika sätt, men själv har jag tyckt mig se sju attityder, eller andar, som djävulen utnyttjar sig av i Sverige i dag.
ANGREPPEN MOT DE KRISTNA
Vissa angrepp riktar sig framför allt mot kristna grupper och riktningar:
- Villfarelsens ande har länge haft ett stort spelrum, till att börja med inom teologin, och successivt allt mera inom kyrkorna. Centrala kristna dogmer – Jesu uppståndelse, jungfrufödelsen, Faderns existens – sätts nu under diskussion, t. o. m. av kyrkoledningen. I moralfrågor försvarar man sådant som uppenbart strider mot Bibeln, inte minst vad gäller sexuallivet. I stället för sann teologi ägnar man sig åt det som kliar i öronen (2 Tim. 4:3).
- Det behövs en sund andlig kamp i det dagliga livet. Men få kristna orkar stå emot. De grips av anpassningens ande. I stället för att gå in i den nödvändiga andliga kampen kompromissar de litet här, tiger litet där, försöker jämka sig fram – och anpassar sig successivt till det de innerst inne vet är fel. Man blir varken varm eller kall, utan ljum (Upp. 3:15 f).
- I teologiskt konservativa kretsar har man i stor utsträckning stått pall för dessa frestelser, men då kommer nästa attack: splittringens ande. Många kristna vill verkligen stå fast på Bibelns och bekännelsens grund – men alldeles för ofta har man hamnat i onödiga konflikter med andra kristna. Visst finns det djupa och allvarliga skillnader mellan olika kristna grupper, och vi skall inte hänge oss åt ett ytligt kompromissande – men kristna trossyskon kan inte behandla varandra som fiender (Gal. 5:20).
- Om inget annat biter sänder den onde ännu en anfallsvåg: uppgivenhetens ande. I dagens läge är det oerhört lätt att ge upp: Många ger upp i den kyrkliga kampen, eller går frivilligt in i ett andlighetens ghetto. Uppgivenheten tränger i dessa dagar allt mer in bland kristna som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund.
ANGREPPEN MOT DEN KRISTNE
Den onde angriper inte bara kristna kollektiv och grupperingar. Han angriper också den kristne på det individuella planet, så fort han ser en lucka i den andliga rustningen (Ef. 6).
- Orenhet och girighet angriper på klassiska områden, nämligen sexualliv och pengar (Ef. 5:3 ff). Inte minst i denna tid – då djävulen kan utnyttja företeelser som ett pressande arbetsklimat, stress och oregelbundna arbetstider – lyckas han knäcka många kristna.
- Kärlekslöshetens och bitterhetens ande attackerar många som annars står fast på Bibelns grund. I stället för att med sorg se på den andliga utvecklingen, och hur människor leds i fördärvet, grips de av bitterhet.
VAD SÄGER DÅ JESUS OM DETTA?
Naturligtvis kan allt detta låta dystert, oerhört dystert – men Jesus har för länge sedan varnat oss för denna situation! Han har beskrivit den för oss i detalj, inte minst i Matt. 24.
Han har förberett oss på att det blir en kaotisk tid: de kristna kommer att dras inför ”synagogorna” (läs: kyrkliga dignitärer och myndigheter), misshandlas och dödas. Samtidigt blir den andliga förvirringen stor; bl. a. kommer åtskilliga falska profeter att vara i farten.
Vilken är då Kristi Kyrkas kallelse? Jo, att stå fast, d.v.s. hålla fast vid Jesus och hans Ord, och att missionera (v. 13–14). Det får vi göra med glädje och frimodighet!
Kristna skall alltså inte acceptera att gå in i en ghetto-tillvaro, där vi är belåtna med att hålla på med vårt eget om vi bara får vara i fred för yttre angrepp.
I stället är vi kallade till lidande – och till mission, både hemma och utomlands!
VAD INNEBÄR DETTA I DAG?
Svenska Kyrkan har aldrig varit i ett mera trängt läge andligen än nu – men det är precis som man kan vänta sig efter Jesu undervisning! I stället för att dra oss undan skall vi alltså höja fanan ännu högre, och låta signalen ljuda ännu tydligare (1 Kor. 14:8). Som Paulus skriver i 2 Tim.
4:1–5: ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.”
ÖDMJUKHET, ENHET – OCH FASTHET
I det läge i vilket vi befinner oss nu behöver vi rusta oss inte bara med Guds vapenrustning (Ef. 6) utan också med alla de kristna dygderna (Gal. 5).
På ett målmedvetet sätt behöver alla kristna, som på allvar vill stå på Bibelns och bekännelsens grund, sluta sig samman.
Det finns åtskilliga grupper som vill stå på den grunden. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV), liksom några närbesläktade rörelser, gör det från en lågkyrklig, roseniansk utgångspunkt.
Gammalkyrkligheten, med sitt arv från Schartau och den gammalpietistiska väckelsen under 1700- och 1800- talen, har i de allra flesta frågor liknande värderingar – synen på försoningen, Bibelns auktoritet o.s.v. Naturligtvis är de båda rörelserna inte identiska, men på de flesta viktiga punkter står de ändå på samma grund. En riktning som växt fram i Sverige under 1900-talet och särskilt influerat teologer, är den svenska högkyrkligheten.
Den är dock mycket splittrad i väsentliga frågor. Åtskilliga högkyrkliga önskar en återförening med den romersk-katolska kyrkan. Samtidigt finns det många som känner större samhörighet med MBV och gammalkyrkligheten. En ganska ung rörelse inom Svenska Kyrkan är Oasrörelsen. Inte minst inom Göteborgs stift har den fungerat som en vitalisering av olika grupper som funnits sedan länge i stiftet och som strävar efter att låta Guds Ord verka i dess fullhet.
I FRIMODIGHET
Vi behöver nu i stor ödmjukhet sträva efter ett gränsöverskridande mellan olika lutherska grupperingar, som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund, och inte falla för splittringens frestelse. Vi skall inte eftersträva eller försöka skapa en konstlad enhet, en enfald så att säga, utan en enhet i mångfald.
Vi är olika – men Herren är en och densamme! Paulus har visat, att våra personliga olikheter och olika utrustningar inte är ett hot, utan en tillgång och en nödvändighet i den kristna gemenskapen (1 Kor. 12).
Att vi i vissa teologiska frågor har kommit fram till olika ställningstaganden är smärtsamt, men borde egentligen driva oss ännu mer till Guds Ord och till att söka Herrens ledning.
Är Gud för oss – vem kan då vara emot oss? Han har ju lovat, att inget skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, halleluja! (Rom. 8.) Låt oss därför fortsätta att frimodigt kämpa trons goda kamp tills vi får säga som Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans framför mig, som Herren, den rättfärdige domaren, skall räcka mig på den dagen – och inte bara mig, utan alla andra som har älskat hans tillkommelse.” (2 Tim. 4–7 f).
”Låt oss orubbligt stå fast och bekänna vårt hopp. Trofast är han som har givit oss löftet. Låt oss ge akt på varandra för att sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte utebli från våra sammankomster, så som somliga brukar, utan låt oss uppmuntra varandra, så mycket mer som ni ser att dagen nalkas.” (Hebr. 10:23–25.)
Rune Imberg, studierektor, Församlingsfakulteten i Göteborg