I kväll har jag varit med om något som jag gärna delar med mig av till Till Livs läsare.
Jag har varit på månadstur i Hannabad – en liten plats utanför Markaryd – hos Rune och Yvonne Giselsson.
I kväll har jag varit med om något som jag gärna delar med mig av till Till Livs läsare.
Jag har varit på månadstur i Hannabad – en liten plats utanför Markaryd – hos Rune och Yvonne Giselsson.
Predikan i hemmet är något jag är uppväxt med och med glädje ser tillbaka på. Det hemtrevliga tickandet från den gamla klockan, tävlandet mellan mig och min bror om vem som skulle få sitta i den skönaste stolen, vattenglaset på bordet, tablettasken i fars ficka, hunden som skällde i köket varje gång en bil körde förbi och så kaffet efteråt… Predikningarna, som jag i de flesta fall inte minns så mycket av, gav säkert en god grund för livet.
Tillbaka till Hannabad. Gårdsplanen är full av bilar när jag kommer dit, och då jag stiger in i förstugan kommer värdparet glatt emot mig och hälsar välkommen. När jag hängt av mig får jag en extrastol av Rune och smyger mig sen in. Hela rummet är fullt av folk som sitter i soffor och på stolar överallt. De nickar åt mig, och Rune berättar för dem varför jag är där.
Nu är klockan 19 och Rune hälsar alla välkomna och uttrycker sin glädje över att så många kunnat komma. Sen säger han välkommen till Kurt Westman, som ska predika, och berättar även vem denne är och att han arbetar med radiomission. Mötet börjar med att några sångare som Rune samlat ihop sjunger ett par vackra adventsånger för oss. Före Kurts predikan får vi alla vara med och sjunga. ”Din konung till dig kommer, han klappar träget på”, ljuder klart i decemberkvällen.
Under tiden tittar jag mig omkring och ser ett trettiotal personer i alla åldrar, de flesta okända för mig. En flicka har tagit fram sitt broderi, längst bak sitter några grabbar i soffan och framför mig är en äldre dam placerad. ”Jesus Kristus är densamme, igår, idag och i all evighet” – för alla åldrar och tider.
Låt mig ta upp ett par punkter ur Kurts predikan som jag särskilt minns:
– Min synd och Kristi rättfärdighet är lika konkreta som min hatt. Den kan man ta och sätta på någon annan, och då behöver jag inte gå och fundera på att den var stor, ful och smutsig. Det spelar ju ingen roll, eftersom jag inte har den längre. Så har Gud gjort med min synd. Han har tagit den ifrån mig och lagt den på Jesus, och då har jag den inte mer. Han har också tagit Jesu rättfärdighets dräkt och lagt den på mig och då är den verkligen min!
– När Jesus talar är det kraft bakom orden. Då spelar det inte så stor roll hur den han talar till är eller mår. När Jesus talade till Lasarus kom denne ut ur graven, fast han varit död i flera dagar!
SAMLINGAR SOM HÅLLER IHOP BYN
Efter predikan sjunger vi ett par unisona sånger innan det är dags för fika. Då fylls det hemtrevliga huset av mycket prat och skratt och vi blir bjudna på säsongens första lussekatter. Jag slår mig ned vid ett bord med bara damer för att höra lite om vad de tycker om predikan på detta sätt i hemmiljö.
– Det är verkligen något som jag ser fram emot varje månad, och har man inte möjlighet att komma, är det något som fattas, säger Helén Andertoft och de andra runt bordet håller med.
– Dessa samlingar håller ihop byn, fortsätter Helén. Vi har en bygemenskap som jag aldrig mött tidigare, och det bästa är att vi samlas omkring Guds ord. Det är fantastiskt att träffas så här och alla har ett gemensamt intresse.
En annan dam, som tillhör EFS, tycker att det är så roligt att hennes barn får uppleva predikan i hemmen, vilket ju inte är så vanligt i dag.
– Det är tack vare familjen Giselsson som vi är så här många, fortsätter Helén. Det de har har ”smittat av sig” till oss andra. De ligger verkligen i och ringer runt till alla inför varje månadstur. Det gör att man känner sig välkommen. Annars kan jag ju inte veta om det är för mig eller bara för dem som redan är kristna.
– Nej, det har du ju rätt i, svarar jag och tycker mig verkligen ha fått en tankeställare. Hur ska de som inte är kristna få reda på att våra sammankomster är offentliga och öppna för dem?
MÅNADSTUREN FÖRR
Samtalstonen är hög runt borden och gemenskapen verkar det inte vara något fel på. Jag vänder mig till två äldre damer, som ser ut att ha varit med förr. De är tvillingar och heter Ella och Elly, får jag reda på. Jag frågar dem hur det var med månadsturerna förr i Hannabad.
– Ungefär 1905 började det med att en ung pojke, som kallades ”Böne-Pelle”, gick runt i byarna och predikade Guds ord. Det blev väckelse och sedan dess har det varit månadstur här, berättar Ella. De andra påpekar att Ella är som ett uppslagsverk, hon minns allt!
– Förr var månadsturen klockan 14, och folk gick långa vägar förr att få vara med. Det kom ibland så mycket folk att man fick stå längs väggarna i stugan. Det var en stor längtan efter Guds ord, minns de båda damerna.
– Finns det någon annan skillnad på månadsturen förr och nu?
– Ja det skulle i så fall vara sången, svarar de. Det sjöngs mycket mer förr i tiden. Folk hade inte så brått då som nu. Man hade tid att sitta och sjunga en stund efter predikan.
– Det är roligt att vi är så här många på predikan igen, tillägger Ella. Det såg mörkt ut för ett tag sedan men fädernas förböner har nog haft betydelse och Guds ord är ju levande.
”VI RINGER BARA RUNT”
När besökarna tackat och Helén hälsat välkommen till nästa månadstur hemma hos sig, får jag tillfälle att prata med Rune och Yvonne. De är glada och upprymda, vilket jag kan förstå efter en sådan kväll. Eftersom jag har fått veta att den som har samlingen hos sig har för vana att ringa runt och hälsa välkommen, frågar jag hur det brukar tas emot.
– Det är alltid mycket positivt och de flesta pratar gärna en stund. Alla har inte kommit till månadsturen ännu men, tillägger han förhoppningsfullt, vi ger inte upp!
Rune och Yvonne vill absolut inte ta åt sig någon ära för att månadsturen blivit byns samlingspunkt. De vill att Gud ska ha äran för alltihop.
– Det vi gör är bara att ringa runt i byn. Framför allt ber vi till Gud att han skall vara med när vi samlas.
TILL SIST…
Det står i Bibeln att Guds ord är levande och kraftfullt, och i kväll har jag fått se att det är så. Människorna I Hannabad har gett mig mycket att tänka på och jag hoppas att även du har fått det! Till sist vill jag hälsa er med de ord som Kurt Westman började sin predikan med. Jag vill önska er ”all den frid, glädje och förlåtelse som Guds namn ger”!
Ros-Marie Westmark
Månadstur – vad är det?
Ur Nordöstra Skånes Missionsförenings minnesskrift, utgiven i samband med 125-årsjubiléet 1983, citerar vi följande:
”De ordinarie predikoturerna, de s.k. månadsturerna, har ordnats sedan 1865. (– – –) På många orter har verksamheten upphört, men flera nya predikoplatser har kommit till (– – –) 1925 var månadsturerna uppdelade på sju turer med 143 predikodagar.
Vid 100-årsjubiléet 1958 hade antalet minskat till 114. (– – –) En tredjedel av predikoplatserna är missionshus, flera ålderdomshem besökes, men i de flesta fall hålles predikningarna i hemmen.
Det är av stor betydelse, att vi fortsätter med denna viktiga verksamhet, som hittills utgjort själva stommen. På många av de ’små’ platserna kommer ofta åhörare, som vi inte når annars.”
Som framgått av annonssidorna i Till Liv fortsätter såväl Nordöstra Skånes Missionsförening som Evangelisk-Luthersk Mission sydväst (inom vars område Hannabad ligger) att anordna månadsturer, tre respektive fem turer per månad.
Numera är det i regel flera predikanter som delar på en månadstur. Förr var det inte ovanligt att enskilda förkunnare reste hela månadsturer, då de också fick övernatta i hemmen.