En snabb cykelfärd genom det för dagen regniga Lund tar mig till Katedralskolan. Det är här jag har bestämt träff för dagens intervju. Efter ett par minuter kommer Therése Einarsson, 22 år, en av KUS:s korttidare i Lund ner på skolgården och hämtar mig. Vi promenerar in tillsammans och letar oss fram till bokbordet där vi hittar den andra hälften av korttidarparet, Anna Salomonsson, även hon 22 år.
En snabb cykelfärd genom det för dagen regniga Lund tar mig till Katedralskolan. Det är här jag har bestämt träff för dagens intervju. Efter ett par minuter kommer Therése Einarsson, 22 år, en av KUS:s korttidare i Lund ner på skolgården och hämtar mig. Vi promenerar in tillsammans och letar oss fram till bokbordet där vi hittar den andra hälften av korttidarparet, Anna Salomonsson, även hon 22 år.
Det första mina ögon fastnar på är två lappar som sitter uppsatta på väggen. På den ena står det ”Veckans fråga: Tror du på Gud?” och på den andra lappen läser jag: ”Veckans bibelord: ’Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet’” Ords. 4:23. På bordet ligger många olika slags böcker, både tunna häften och tjocka romaner, som alla vill berätta om det kristna budskapet. Dagens lockbete är en skål med morötter, som alla får ta av när de går förbi. Det hörs lite kommentarer om detta så nyttiga tilltugg.
– Äh, är det bara morötter i dag, då blir det inga samtal, säger en kille skrattande när han går förbi.
–Vi har haft godis innan, förklarar Therése. Jag sätter mig ner och börjar fråga tjejerna lite. Emellanåt blir vi glädjande nog avbrutna av några elever som kommer fram och pratar. Vissa ansikten känner jag väl igen från ungdomsgruppen i Lund, men det kommer även flera okända personer. Jag frågar tjejerna vad det var som gjorde att de hoppade på detta med korttidare. Therése berättar att hon satt på KUS:s sommarmöte i somras och hade mängder av vilsna tankar i sitt huvud. Hon kom inte in på den skola hon velat och visste absolut inte vad som skulle hända till hösten.
– Det var kaos i mitt huvud, men så hörde jag från talarstolen att de blivande korttidarna skulle samlas på något ställe och så sa man att det fanns platser kvar och att man gärna fick komma om man ville. Jag tänkte att jag kanske skulle gå dit, men så gjorde jag inte det i alla fall. Jag berättade sen för Per (ungdomssekreteraren) att jag tänkt gå men inte tyckt det passade för mig, men då sa han bara att det inte fanns någon till platsen i Lund. Efter det funderade jag i två veckor och sen sade jag till Per att om styrelsen tycker att det är OK så tar jag det. Sedan träffade jag Anna och berättade det. Bra, tyckte hon, då slipper jag fundera på det.
–Men de vill ha två stycken, sa jag.
– Åh nej, då måste jag fortsätta fundera, svarade Anna.
Anna bekräftar skrattande berättelsen.
– Jag bodde ju redan i Lund, och hade bestämt mig för att läsa till hösten. Jag hade hela tiden tänkt att det där med korttidare inte var någonting för mig. Men jag började liksom Therése fundera på sommarmötet och veckan efter kom det som en blixt till mig att jag kanske trots allt skulle försöka. Efter det att Therése berättat att det behövdes två till Lund funderade jag en vecka och sen ringde jag Per. Två dagar innan utbildningen skulle börja blev det helt klart.
Therése berättar att hon nu kan se att Gud hade en tanke med att allt körde ihop sig för henne i somras.
– Jag har hela mitt liv planerat i detalj vad jag ska göra och när det sedan inte gick som jag planerat blev det kaos. Men jag kan ärligt säga att jag inte tog korttidaråret för att jag inte hade något annat att göra utan för att jag då förstod var Gud ville ha mig.
Båda är noga med att poängtera att man inte behöver vara på ett speciellt sätt för att bli korttidare. Det är lätt att tänka att man ska kunna så mycket och veta exakt hur man ska svara på alla frågor.
– Det är en utbildning, som du behöver – inte någon uppgift att vara proffs på allting, säger Therése.
– Nu tänker jag så, att vill Gud ha mig här så ser han nog till att jag kan göra något vettigt med uppgiften också, säger Anna. Therése instämmer och tillägger att det är skönt att märka att det inte är på oss människor allting hänger utan att verket är Guds och att han även kan använda misstagen.
– Det är nästan kusligt gott att få reda på att man är så liten men samtidigt ändå så älskad.
Jag undrar lite vilka arbetsuppgifter korttidarna har förutom att stå vid bokbordet. De berättar att de hjälper till med öppna förskolan var sin förmiddag i veckan, där de fixar fika, pratar med mammorna och leker lite med barnen. Varannan fredagskväll har tonårsgruppen Berea samling och då hjälper de till som ledare där. Det är ungefär 25 ungdomar i högstadie- och gymnasieåldern som kommer varje gång. De har även fem rastandaktsgrupper på fyra av de fem gymnasieskolorna i stan. Under hösten har de hållit fyra lektioner på skolorna och har ytterligare fem – sex inplanerade längre fram i vår.
– Det är lite synd, menar Therése, att vi inte har fått fler lektioner än, för det är där de flesta diskussioner inleds och grubbelklubbskontakter skapas. De gjorde ett försök att starta en sådan samtalsgrupp i höstas, men det var bara en kille som nappade och då var det svårt att få i gång något.
– Men jag kan i alla fall fortfarande be för honom, tillfogar hon enkelt.
En gång i veckan har Therése och Anna samtal med sin handledare och kan då ta upp alla funderingar de går och bär på. De uppmanas även att gå på ett undervisningspass i veckan som är helt för dem själva och deras egen tros tillväxt. Över huvud taget betonar båda väldigt starkt att man inte får glömma bort sin egen personliga relation till Gud under korttidaråret.
– Det är viktigt med en bra bibelläsningsplan, som du läser för din egen skull och där du inte bara letar efter möjligt andaktsmaterial, påpekar Therése.
Två veckor per termin åker de iväg på utbildning, t. ex. till Helsjöns Folkhögskola, där de träffar de andra korttidarna från KUS och Credo. Korttidaråret räknas nämligen som en folkhögskolekurs med praktik.
Jag frågar dem vad som är guldkornen i livet som korttidare, och då trycker Anna på förmånen att få lära känna och stötta de kristna eleverna på de olika skolorna.
– Eftersom man får träffa dem i så många olika miljöer, både i skolan och på fritiden, har man chansen att lära känna dem väl.
Therése poängterar mer möjligheten att få vara ute på skolorna så mycket, träffa många icke-kristna och få diskutera med dem. Båda två understryker att en bra men jobbig sak är att man verkligen tvingas ta sin kristna tro på allvar. Man lär sig uttrycka den i ord, något man kanske aldrig behövt göra tidigare.
– Du kan möta frågor du själv ställer dig, berättar Anna, men som korttidare tvingas du verkligen ta tag i dem.
Efter cirka två timmar packas böckerna ner och vi går ut. Therése cyklar upp till Café Sandkakan (som Kristna Föreningen Filippi är med och driver) för att jobba ett par timmar. Anna, Sofia (dagens fotograf) och jag går och får i oss lite mat innan vi ska vidare till nästa uppgift – rastandakt på Polhemsskolan.
Andaktsrummet ligger i ett litet klassrum på andra våningen. Anna berättar medan vi väntar på deltagarna att hon aldrig hittills varit ensam på någon samling.
– Fast det blir kanske första gången i dag, säger hon skrattande och tittar på klockan. Men precis när jag nästan börjat tvivla på att det ska komma någon, dyker Cecilia och Emanuel upp. Anna läser en vers ur Kolosserbrevet, där vi uppmanas att förlåta varandra. Hon delar några tankar kring detta ämne och så ber vi en stund tillsammans. Det blir inte någon lång samling men jag hinner ändå känna ett lugn komma över mig. Jag tänker att detta borde alla göra varje dag. Stanna upp en stund mitt på dagen, läsa något och tala med vår Far i himlen. Det ger sådan kraft!
Vi cyklar hem genom stan, Anna till ett arbetspass på Café Sandkakan och jag för att skriva ut intervjun. Det slår mig när jag tänker tillbaka på intrycken från dagen hur självklar Theréses och Annas relation till Gud tycks vara. De står hela tiden till hans förfogande, han är deras arbetsgivare. Det märks verkligen en stark vilja att arbeta för att Guds rike ska bli större bland ungdomarna i Lund.
Jag ber att Gud ska sända nya korttidare, som kan fortsätta det arbete som nu pågår, och jag vill även att Till Livs läsare ska be för alla de ungdomar som nu arbetar som korttidare i hela vårt avlånga land.
Anette Pettersson