Hon lutade sig bakåt mot den solvarma väggen. En känsla av ro kom över henne. Allt var tyst och stilla. Till och med fåglarna tycktes ha tagit en stunds paus i sitt kvittrande denna ljuvliga söndagseftermiddag.
Då kände hon doften. Kaprifoldoften. Hon vände på huvudet och såg på den blommande busken. Hon log för sig själv och slöt ögonen.
Minnena strömmade över henne. Åren försvann. Hon var tillbaka i studentrummet på Södergatan. Kaprifolkvisten i en vas på bordet. Den intensiva doften. Och handen, som slöt sig om hennes… de hade traffats några korta sommarveckor. Hade haft det fint tillsammans. Förälskelse. Hennes första. Också hans första. De hade så mycket att prata om. Så många gemensamma intressen. Hon var glad att hon träffat en kristen pojke, en som delade hennes tro. Men hon skulle snart resa. Till studier många mil bort.
–Vi två, hade han sagt, och hans ögon hade lyst av kärlek. Hon hade tvekat.
– Kanske. Hon var så ung. Ville inte binda sig. Inte än. Livet var spännande. Ung och fri – var inte det bäst just nu?
Hon hade sett sorgen i hans ögon, fast han försökt verka lugn.
– För mig finns bara du, hade han försäkrat.
Så skildes de. Hon försvann till sin skola. Han började på en ny arbetsplats. De hade ingen kontakt med varandra. Hon ville vara fri. Han accepterade det. Men glömma henne kunde han inte.
Veckor och månader gick. Hon trivdes med sina studier. Hade många kamrater. Upplevde en ny och spännande miljö.
Ändå kändes ensamheten ibland. Särskilt på söndagskvällarna längtade hon hem. Eller var det något annat hon saknade?
Hon läste alltid sin bibel på kvällarna. I ensamheten blev bibelorden ännu värdefullare än förut. Ungdomssamlingarna i kyrkan på fredagskvällarna och gudstjänsterna på söndagarna var hon alltid med på. Barnatron – intrycken hemifrån – fördjupades. Guds barn – vilken underbar trygghet! Hon ville vara ett barn i Guds famn. Leva nära Jesus, som gjort allt för henne.
En fredagskväll talade en ung präst i kyrkan. Om livets olika vägval, om utbildning, val av livskamrat, om hur Gud leder dem som går bedjande fram. Hon lyssnade. Kände det som om han talat bara till henne.
Hennes bön den kvällen blev till en innerlig önskan om att Gud skulle hjälpa henne i livets många valsituationer. Bibelordet från Jeremia 31:9 satte hon upp ovanför sin säng som en hälsning från Gud: ”Jag skall leda dem, där de går bedjande fram.”
Söndagskvall. Hon hade just lämnat konserthuset. Musiken brusade fortfarande inom henne. Den sista, jublande satsen på Tjajkovskijs Nötknäpparsvit hade avslutat konserten. Applåderna ville aldrig ta slut. Och så blev det repris. Hon tyckte att hon lyftes av musiken och bars långt bort. Det var svårt att komma tillbaka till verkligheten.
Nu gick hon där i halvskymningen på väg hem. Hon önskade att hon haft någon att dela upplevelsen med. Någon som skulle ha känt på samma sätt som hon. Det fanns en – men han var långt borta. Han skulle ha förstått.
Hon kände plötsligt hur mycket hon saknade honom. Alldeles oerhört mycket…
Hemkommen plockade hon snabbt fram brevpapper och började skriva. Hon måste berätta för honom om det hon upplevt. Det gick så lätt att formulera orden. Det var som om han suttit där mitt emot henne. Som om de hade träffats alldeles nyss.
Hon postade brevet morgonen därpå. Tvekade lite innan hon släppte ner det i brevlådan. Vad skulle han tänka? Första livstecknet från henne, sedan de skilts den där sommarkvällen för många månader sedan.
Tisdag eftermiddag. Hela vägen hem från skolan var han i hennes tankar. Nu, kanske just nu, läste han hennes brev…
På dörrmattan låg posten som vanligt. Hon tog upp den. Stirrade oförstående på det vita kuvertet. Kände igen handstilen. Men… men – han kunde ju inte ha fått hennes brev!
Hon slet upp kuvertet. Händerna darrade.
Hon läste: ”Det är söndag kväll. Jag sitter just nu på tåget. För en timme sedan var jag på tillfälligt besök i din stad. Jag hade väntetid mellan två tåg och gick längs ån. Plötsligt såg jag dig på andra sidan gatan. Du tycktes djupt försjunken i dina egna tankar. Jag tror inte att du såg mig, eftersom du hade blicken riktad ner mot trottoaren. Jag blev stående som förlamad. Ville ropa. Ville springa över till dig. Men jag gjorde det inte.
Kanske var jag rädd för att du inte skulle bli glad. Du har inte hört av dig. Du ville vara fri. Men jag måste i alla fall skriva. Vill bara att du ska veta, att flickan som jag såg där på trottoaren fortfarande har en stor, stor plats i mitt hjärta.”
Hon läste brevet flera gånger. Kunde inte riktigt fatta. Hade han varit så nära henne, just när han så intensivt funnits i hennes tankar? Och medan hon skrev till honom, satt han på tåget och skrev till henne…
Kvällssolen sken in i studentrummet. Kaprifolblomman på bordet doftade.
Försommarkvällen var underbar.
– Har du känt något ljuvligare? frågade hon och satte blomman under hans näsa.
– Ja, det har jag, sa han och log. Du!
Hans hand slöt sig om hennes. Hon kröp ihop i hans famn.
– Du och jag, viskade hon. Vi två. Hon knäppte händerna.
–Tack, gode Gud! Tack för att du leder dem som går bedjande fram!
‒ Sover du, älskling? Han stod framför henne med kaffebrickan. Du verkade långt borta i drömmarnas värld. Men nu måste du vakna. Barnbarnen kommer snart. De ringde just. Hon reste sig och bröt av en kaprifolblomma.
– Ja, jag drömde, sa hon. Men drömmen var sann! Hon höll blomman under hans näsa.
– Minns du? undrade hon och ögonen lyste av ömhet. Minns du studentrummet på Södergatan?
Han satte ner kaffebrickan och drog henne intill sig.
– Ja, jag minns, sa han ömt. Jag minns precis. Hennes ögon fylldes av tårar, när hon såg in i hans.
– Den högsta lycka på jorden, viskade hon. Den högsta lyckan…
”Så blir de då beståndande: tron, hoppet och kärleken, dessa tre. Men störst bland dem är kärleken.”
Inga-Lisa Persson