Det sägs att det finns två sätt att koka grodor – det ena fungerar, det andra fungerar inte.
Det ena sättet är att släppa ner grodan i varmt vatten. Vad händer? Jo, grodan hoppar naturligtvis upp, eftersom det är obehagligt att hamna i en gryta med kokhett vatten.
Det andra sättet är att släppa ner grodan i kallt vatten och sedan sätta på plattan. Grodan simmar lugnt omkring och känner knappt av att vattnet blir allt varmare. Utan att den ens märker vad som hänt kokar vattnet och grodan dör.
På sätt och vis är detta en träffande – men skrämmande! – bild av Svenska kyrkans utveckling de senaste årtiondena. Vattnet i grytan närmar sig kokpunkten, och ändå finns det mängder av människor som knappt tycker ens att situationen är allvarlig.
Hur har det kunnat gå så snett? frågar jag mig ofta. Ta feministteologin t. ex. Flera av dess förespråkare ifrågasätter faktiskt åtskilliga läropunkter i den kristna tron. För 30 år sedan hade den avfärdats som ren och skär villolära – ”heresi” med ett fackuttryck.
I takt med att biskopsämbetets auktoritet underminerats, vilket i sig inte är förvånande, har biskoparnas möjligheter att ingripa i disciplinärenden nästan försvunnit. Numera tycks det krävas närmast brottsliga gärningar för att en präst skall kunna bli suspenderad. Att bli det p.g.a. ett skandalartat leverne är nära på omöjligt; i stället kan det ibland förefalla som en merit för befordran.
Och flera av de kyrkoledare vi hade för 30 år sedan – med namn som Yngve Brilioth, Anders Nygren, Elis Malmeström och Bo Giertz som några av de främsta – skulle knappast kunnat bli utnämnda till biskopar i dag. Ja, frågan är om de över huvud taget hade blivit prästvigda i de flesta av våra stift.
Hur har det kunnat gå så illa för Svenska kyrkan? Svaren är förmodligen många.
Men medicinen är bara en, och vi finner den hos profeten Jeremia. När jag som sjuåring läste hans uppmaning på en av predikstolarna i mitt hempastorat gjorde den ett outplånligt intryck. Jeremia säger: ”O land, land, land, hör Herrens ord!” (Jer. 22:29.)
För Svenska kyrkans del börjar vattnet nu närma sig kokpunkten. Om vår kyrka, vår älskade kyrka, skall kunna överleva behöver vi alla ta till oss Jeremias ord.
Annars kommer Gud att rikta samma ord till oss som Sardes en gång fick höra: ”Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död” (Upp. 3:1).
Rune Imberg (Reflektionen tidigare publicerad i Stiftskrönikan 1989)