Vad är att tro?

Tron är en fast övertygelse om delar av verkligheten som inte syns och
samtidigt, som någon sagt, ”den mörka tomheten i mitt inre, i vilken
Kristus bor”. En artikel om trons karaktär av försanthållande och tillit.

Skådespelerskan Stina Ekblad – just nu aktuell för sina recitationer av Lukasevangeliet – fick i en intervju i DN den traditionella frågan om hon tror på Gud. Hon svarade jakande men tillade: ”Det är inte Gud som är det viktiga utan tron.” En andlig ledare samlade sina medarbetare inför den stundande julen och sade: ”Det är inte vad ni tror som är viktigt utan att ni tror mer.”

Det är tankar i tiden. Det väsentliga är den personliga upplevelsen, engagemanget, känslan av tillfredsställelse, harmonin. Om det finns en sanning, så är den alltför stor för mig. Jag kan inte omfatta helheten. Jag nöjer mig med den del som passar mig. – Kanske finns det inte någon sanning. – Det viktiga är att det fungerar för mig. Kristen tro har också en dimension av upplevelse, tillit, förtröstan och vila, men det är viktigt att den sidan av tron inte presenteras som något i sig bärande.

Kristen tro har en fast förankring i verkligheten och är en relation till den Gud som har handlat och handlar i historien. Därför har ordet tro olika betydelser i den kristna förkunnelsen. Tro innebär ett försanthållande, en övertygelse, en visshet, men tro betyder också tillit, vila och förtröstan. Tro är en relation, en tillhörighet.

 

TRO ÄR FÖRSANTHÅLLANDE

De första kristna var övertygade om att den korsfäste Jesus från Nasaret också var uppstånden och att han är Guds Son, Messias, Herren. Detta var egentligen inget de trodde; det var något de visste. ”Jag vet på vem jag tror”, säger Paulus.

Det var också viktigt för dem att skriva ned detta och ge sina erfarenheter fasta formuleringar. ”Jesus är HERREN” kan kanske sägas vara den första trosbekännelsen. Det är uppenbart att Paulus menar att evangeliets grundsanningar kan presenteras som empiriska fakta. Han ger t.ex. inledningen till ”uppståndelsekapitlet”, 1 Kor. 15, kungörelsens form. Han meddelar vad som faktiskt har hänt.

I de första kristna församlingarnas gudstjänst började man redan tidigt formulera sin tro i bekännelser. Dessa antog fast form och har förts oförändrade vidare genom historien. Den nicenska trosbekännelsen är erkänd av alla kristna kyrkor. Därför är det så att kristna människor över hela världen, varhelst de i dag firar gudstjänst, bekänner samma tro. Var och en som är döpt och konfirmerad har sagt sitt personliga ja till denna tro på Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Kristen tro är inte vad som helst. Den har en substans som till sin karaktär är oföränderlig. Låt oss be om en predikan fylld av trons innehåll i kyrkor och bönhus!

 

TRO ÄR TILLIT, FÖRTRÖSTAN

Kristen tro har alltså ett bestämt innehåll. Detta kan intellektuellt bearbetas, accepteras eller förkastas. Jehovas vittnen är t.ex. inte någon kristen kyrka, eftersom de inte instämmer i den kristna kyrkans bekännelse till Fadern och Sonen och Den Helige Ande.

Ändå är det så, att inte ens ett intellektuellt accepterande av det kristna trosinnehållet gör en människa till kristen. Jakob säger i sitt brev att detta yttre försanthållande inte är mer värt än de onda andarnas fruktan för Gud (Jak.2:19).

Vad är det då de onda andarna saknar? Det är tillit och förtröstan till Gud. Luther frågar: ”Vem är din Gud?” och han svarar: ”Han som du väntar dig allt gott av.”

Tillit och förtröstan innebär ett personligt tillägnande av trons innehåll. Jag drar de personliga konsekvenserna av det faktum att Jesus från Nasaret är Guds Son, att han dog och blev begraven men uppstod på tredje dagen. Det berör varje människa högst personligt, ty han dog min död, tog straffet för min synd och han uppstod för att jag skulle förnyas till att leva det nya livet (Rom. 6:3‒4).

Ordet tro har i Nya Testamentet ofta denna betydelse. I sitt själavårdssamtal med Nikodemus säger Jesus: ”…för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad…” Här betyder tro förtröstan, tillit. En missionär som skulle översätta Johannes evangelium till ett stamspråk hade svårt att i detta språk finna ett ord för tro. En händelse med en infödd man ledde honom till formuleringen ”att vila med hela sin tyngd”. Därför kom ”lilla Bibeln” att på detta språk lyda:”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som vilar med hela sin tyngd på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv.”

Tro i denna betydelse kan aldrig vara någon vår prestation. Den kan aldrig vara en kraft som har sitt ursprung i oss. I stället måste den beskrivas som ett tomrum, ett behov, en saknad, som jag inte själv kan fylla, och som bara kan fyllas med det Kristus har att ge. Tron, ett tomrum, som bara Kristus kan fylla, är också ett sätt att beskriva den levande tron.

 

TRO ÄR RELATION, TILLHÖRIGHET

Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig mer hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” Joh. 6:35.

Att tro på Jesus är alltså samma sak som att komma till honom. Att tro är således inte bara att acceptera vissa trossatser eller att göra häftiga religiösa upplevelser. Tro är inget mindre än att komma i förbindelse med Jesus, att få en relation, en tillhörighet till honom.

”Jag är livets bröd”, säger Jesus. Det eviga livet hänger oupplösligt samman med hans person. Ingen får evigt liv genom att enbart acceptera en lära om Jesus eller en moral som utgått från honom. Det eviga livet får vi bara i en tät gemenskap med honom. Den gemenskapen beskrivs i Bibeln som ett organiskt samband, likt det som finns mellan huvudet och lemmarna i en kropp. Församlingen är Kristi kropp, och Kristus själv är huvudet. Varje lem lever ett Kristus-liv.

Vinträdet och grenarna är en annan bild. ”Jag är vinträdet”, säger Jesus. Han är hela trädet. Vi är grenar i honom. Det är trons organiska förening mellan Gud och människan. Alla delar av trädet lever samma liv. Även ut till den yttersta kvisten når samma livskraft. Samtidigt är det uppenbart att utanför denna gemenskap finns inget liv. Den avbrutna kvisten är dömd att dö.

Så förstår vi att trons relation till Jesus är något mer än teknisk samverkan mellan honom och mig, där jag lovar att leva ett hyggligt liv, om han i gengäld lovar att ställa upp för mig när det strular till sig.

Trons relation till Jesus är inte ens resultatet av våra fromma tankar och böner. Den är något mer! Trons gemenskap med Jesus är att organiskt växa samman med honom.

Att vara kristen är inte alls att leva upp till kravfyllda förväntningar. Det är att ständigt få något. Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus dag för dag. Det är också att få del i de nådegåvor och krafter som är verksamma i Kristi kropp, församlingen. Vi får dem ”enligt det mått av tro som Gud har tillmätt åt var och en”.

Profetians gåva får vi, står det, ”så långt som tron räcker” (Rom. 12:3‒6). Tro är tillhörighet till Jesus. Luther har kallat tron ”ett moln i vilket Kristus bor”. Trons moln finns i församlingen. Där kan en människa andas in Kristus. Då kan hon säga: ”Nu lever inte mer jag. Det är Kristus som lever i mig” Gal. 2:20.

 

HUVUDETS OCH HJÄRTATS TRO

Vem kan då komma till tro? Luthers svar lyder i koncentrerad form: ”Jag tror, att jag inte kan tro.” Nej, vi börjar väl ana det – att vi inte av eget förnuft eller i egen kraft kan tro på Jesus Kristus, vår Herre, eller komma till honom.

Vi kan kanske ändå få viss hjälp av ett gammalt pedagogiskt sätt att behandla tron: Trons båda väsentliga betydelser tillskrivs huvudet och hjärtat. I huvudet finns kunskapen, försanthållandet och i hjärtat förtröstan, tilliten. Denna huvudets och hjärtats tro hör naturligtvis samman. Utan huvudets kunskap kan vi inte äga någon hjärtats förtröstan.

”Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord” Rom. 10:17. Det måste börja med att du får kunskap om hurdan Gud är. Du måste genom Guds ord och de heliga sakramenten, i det enskilda eller offentliga bibelstudiet, i gudstjänstens predikan, nattvard, bön och lovsång lära känna Kristus. Här kan du faktiskt göra något själv! Du kan gå dit där Kristusnärvarons moln är och andas in kunskapen om Kristus. Ty ”utan tro är det omöjligt att finna nåd hos Gud. Den som vill komma till Gud måste ju tro att han finns och att han har något att skänka dem som söker honom” Hebr. 11:6.

Då följer nästa steg. Du lär känna Kristus. Din tillit till honom, din förtröstan på honom växer, ju mer du umgås med honom och anar hur sann han är och hur god han är. Kunskapen du får i huvudet rinner sakta ned och blir tillit och förtröstan i ditt hjärta. Trons relation till Jesus har tagit gestalt i ditt liv. Så arbetar Den Helige Ande.

Lägg också märke till att om du har en riktigt god relation, ett absolut förtroende, en total tillit till en medmänniska, så är ju förtjänsten inte din utan hennes. Så är det med tilliten till Kristus, förtjänsten är hans. Det är han som är underbar.

 

TRONS KÄNNETECKEN

Men har då inte tron sådana kännetecken att jag kan veta om jag lever i tron eller ej? Jo, det har den. Men var skall de sökas – hos dig själv eller hos Jesus?

Det har sagts att det finns kristna som ständigt har blicken fäst på sig själva för att söka efter trons kännetecken och bara någon gång emellanåt ser upp till korset för att inte gå under i förtvivlan. Sen finns det andra kristna, som normalt ser på korset och bara någon gång emellanåt ser på sig själva för att bli bevarade från andligt högmod. Låt oss följa de senares exempel! ”Låt oss ha blicken fäst på honom som är trons upphovsman och fullkomnare, Jesus!” (Hebr. 12:3.)

Jag vill uppmuntra dig till en djärv tro på Guds nåd i Kristus. ”Våga dig dristelig tro, att Jesus gjort allt för dig!” Du kan aldrig tro för mycket gott om Herren Jesus. Han har mer att ge än du tror.

Rune Gustavsson predikant, Lund