En kyrka bak’ stenmurat gärde
framskymtar i vitkalkad dräkt,
förvaltande oskattbart värde,
omsusad av tidsvindars fläkt.
I tusen års somrar har kyrkan
förkunnat med klockmalmens ljud
att syndare kallas till dyrkan
av Bibelns och Himmelens Gud.
I tusen års vintrar har döden
gömt undan dem en efter en,
de fäder – med okända öden –
som vilar vid kyrkbackens sten.
Ibland, men ej ofta, står präntat
ett Skriftord på urgammal vård
och vittnar om någon som väntat
nytt liv… långt från byns kyrkogård.
På altarets tavla står Orden
om rening i Gudslammets blod,
och under en kort stund på jorden
de gamle Guds Nåds Ord förstod.
I kyrkan bak’ stenmurat gärde
förkunnades Gudsrikets frid,
och Ordet av evighetsvärde
har ljudit i lång nådatid.
Nu lyssnar allt glesare skaror,
och talet om synd, lag och nåd
har utbytts mot irrlärors snaror…
Fördunklat är Guds frälsningsråd.
Och vemodet sveper en slöja
kring kyrkor, där tomheten känns…
– Ska Fädernas Kyrka upphöja
Guds Ord vid årtusendets gräns?
Lennart Axelsson, 1999