– Ibland har jag undrat: ”Varför just jag? Varför tog Herren hand om just mig?” Jag har inget svar. Inte mer än att han gjorde det av nåd. Det är så märkligt – jag hade ju inte förtjänat det på något sätt.
– Ibland har jag undrat: ”Varför just jag? Varför tog Herren hand om just mig?” Jag har inget svar. Inte mer än att han gjorde det av nåd. Det är så märkligt – jag hade ju inte förtjänat det på något sätt.
rots att Sonia Lunnergård bott i Stockholm i mer än 25 år avslöjar fortfarande hennes dialekt att hon har sina rötter i norra delen av Sverige, mer precist i Umeå. Att intervjua Sonia är inte svårt – hon berättar gärna och medryckande. Hon är på samma gång engagerad och tankfull.
– Egentligen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns och att han hör bön. Mamma och pappa var inte troende och gick bara i kyrkan vid speciella tillfällen, men farmor har präglat mig mycket. Farmor var en varmt troende människa, och för henne var det självklart att man skulle gå i söndagsskolan. Annars var man en hedning!
I tonåren gick Sonia med i en nystartad kristen juniorgrupp. Samtidigt var hon också ”ute i svängen” med sina kompisar.
– Man brukar ju säga att ”Guds kvarnar mal långsamt” och på något sätt måste Guds ord ha påverkat mig redan då, även om jag inte var medveten om det. Kvinnan som startade juniorgruppen ville också att jag skulle åka med på läger, men det ville inte jag. Jag ville ha lite distans till det hela.
1966 flyttade Sonia till Skellefteå för att gå på dekoratörskola och där bodde hon i två år.
– Det var en fantastisk tid. Jag fick en bästis som hette Margit. Själv var hon inte kristen men hon hade kristna föräldrar. Då började snaran dras åt (skratt). Vi umgicks mycket i konstnärskretsar. Där drack man vin och diskuterade politik och religion. Trots att jag inte räknade mig som troende kommer jag ihåg att jag i diskussioner med ateister hävdade att det är självklart att det finns en Gud. Och så hade jag bestämt mig för att läsa ut Bibeln, så det gjorde jag.
1967 blev Sonia ihop med en kille och så småningom förlovade de sig. Samma år flyttade hon och Margit tillbaka till Umeå. De började båda att gå på bibelstudier på BV och framåt vårkanten bekände Margit för Sonia: ”Jag har blivit troende på riktigt.” Margits omvändelse fick betyda mycket för Sonia. Hennes fästman var däremot inte alls intresserad av någon kontakt med den kristna tron.
– ”Man skulle kanske bli troende”, sa jag en gång. Men då blev han arg och sa att jag måste sluta med det där, annars kunde jag ju hamna på mentalsjukhus.
– Vändpunkten för mig kom när en av killarna i bibelstudiegruppen en gång frågade mig, på sitt nästan burdust rättframma sätt: ”Sonia, har du ett ben i Guds rike och ett i världen?” Jag ursäktade mig med att jag ville ha med min fästman, men fick då svaret: ”En blind kan inte leda en blind.” De orden gav mig ett styng i hjärtat så att jag inte kunde sova den natten.
För Sonia började nu en tid av kamp. Hon slutade gå på bibelstudierna för att slippa ”tankarna” och gick ner i vikt 14 kg. Hemma i bokhyllan hittade hon Wislöffs Vilen eder litet och Rosenius dagbetraktelser, som tillhört hennes mormor. Dessa började hon läsa utan att fästmannen fick veta det. Det gick nästan ett år – tankarna lugnade emellanåt ner sig men kom hela tiden tillbaka igen.
– En dag ringde Margit och frågade: ”Hur mår du?” ”Jättedåligt”, svarade jag. ”Kom på bibelstudierna”, bad hon, och så började jag igen. Jag kände: ”Jag kan inte hålla på så här, jag förhärdar mig. Herren kanske slutar kalla, och då blir det helvetet!” Jag fick rådet att prata med bibelstudieledaren och efter ett möte i Tavelsjö tog jag mod till mig och gjorde det. Efter en stunds samtal sa han till mig: ”Du måste bryta med din fästman.” Jag bestämde mig för att göra det, jag förstod att jag var tvungen. Jag kan nästan inte prata om det… Det var det värsta jag varit med om. Utan Guds hjälp hade jag aldrig klarat det.
– Påsken 1970 var det läger i Tavelsjö och det ordnades nattvardsgång. Jag minns att en av mina vänner frågade: ”Sonia, tror du vi är värdiga nattvardsgäster?” Jag svarade: ”Det har jag aldrig funderat på – jag måste bara få ta emot nattvarden.” Och så fick jag ta emot Herrens heliga nattvard för första gången sedan min konfirmation. Det var fantastiskt.
Sonia tänker tillbaka på sin omvändelse och känner förundran över det som skedde.
– Jag kan inte säga att jag sökte. Jag tyckte att jag hade det bra, tills jag fick de där bibelorden slängda på mig – ”blind leda blind” – då blev det oro! Jag skulle aldrig ha klarat att gå in i äktenskap med en som inte är troende. Och vem skulle uppfostra barnen?
– Det finns inget så hårt som människohjärtat. Gud behöver ta till starka medel för att böja det, och det är väl att han gör det. Han vet ju att vi är värda så mycket, har kostat honom så mycket. En del människor är kanske lättare att böja, men det finns ju också en annan makt som inte vill släppa… Sonia funderar vidare och förundras över Guds tilltal. Hon nämner hur ord ur psaltarpsalmer tröstat henne när hon legat på BB och gripits av oro för barn och arbetsbörda. Hur hon ibland blir tagen av Guds Ord i gudstjänsten så att hon inte kan låta bli att gråta. Hur Gud sänt henne välbehövliga ord genom musik i bilen.
– Tänk att Gud vet precis vad jag behöver i den situationen! Och ibland är man kall som en sten… Jag tror att man behöver känslans upplevelse. Egentligen skulle man alltid gå omkring och vara sprudlande glad.
– Ibland läser man ett ord – och ser det på nytt! Det är då man märker att Ordet är levande! När vi till sist ber Sonia att välja något favoritord ur Bibeln blir hon tyst en stund och funderar.
– Det finns ju så mycket… Det får i så fall bli det här: ”Han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård.” Ur Psaltaren 95:7. Det är så jag känner mig, som ett får i hans vård.