Vilken nåd att få möta människor med den glöd som är en frukt av att Guds Andes vind dragit fram över en bygd! Hur uppbyggligt är det inte att se stora skaror, som prisar Herren och gärna lyssnar till biblisk förkunnelse. Vilken välsignelse har det inte varit för Svenska kyrkan med det rika andliga arv som förvaltats på olika håll i vårt land.
På motsvarande sätt blir det sorg, när man ser att trons iver avtagit, även i sådana led som kallas bibeltrogna. Kanske är det bara en tillfällig uppgörelse med ett kristet hem. Eller är det ett tecken på att väckelserörelsernas ursprungliga trohet mot Kristus falnar, när man börjat acceptera världens sätt? Vad har hänt, när vi börjar tumma på äktenskapet och ger bifall till att personer lever tillsammans utan att vara gifta? Vilka signaler ger de som skulle vara ett ljus och ett salt, när deras bibeltrohet inte syns i handling? Visst ska vi stödja Svenska kyrkan, men inte genom att gå till gudstjänster som leds av personer som öppet trampar Guds ord under fötterna. Visst ska vi stötta präster som hamnat i kompromissernas fälla, men det görs inte genom att låtsa att allt är väl.
Allt lidande bland människor har sitt ursprung i att de första människorna lyssnade till Ormen, som sade ”Skulle då Gud ha sagt?” När Bibeln bortförklaras, kan vilken lära eller livsstil som helst accepteras. Skriften är kyrkans grund.
Många har länge känt en nöd för kyrkan, men hur är det med våra väckelserörelser? Ska Kristus finna tro, när han kommer tillbaka? Har vi behållit den första kärleken? Är vi beredda att betala ett pris för tron på honom?
Verklig kärlek till varandra, till de sekulariserade, till kyrkan, visas genom förbön och tydligt vittnesbörd. Ska det bli reformation, måste Bibeln få vägleda inte bara våra samtal utan också våra handlingar. Ska det bli väckelse, får vi be om att den startar med oss själva. Om Ordet får råda kommer välsignelsen.
Per-Anders Grunnan präst i Stigens kyrka