”Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” Rom. 8:24–28. En kristen har en stor Gud men är själv liten.
En kristen är egentligen den mest hjälplösa av hjälplösa. Genom Guds förbarmande har han blivit frälst. Av nåd har det skett, och det betyder att han egentligen förtjänat något annat. Han kunde inte heller frälsa sig själv, utan Gud har kommit till honom.
Genom Ordet har den kristne fått sina ögon öppnade över vad han har tillgång till. Som Guds barn äger han alla Guds löften. Ett av de största löftena i Guds ord är löftet om bönhörelse. Till sina lärjungar säger Jesus: ”Allt vad ni ber om i mitt namn, det skall min himmelske Fader ge er.”
Vad skall man be om? Aposteln Paulus säger att vi vet inte ens vad vi skall be om. Om Herrens apostel själv inte visste vad han skulle be om, hur stor orsak har då vi att tala om vår egen förmåga? Oduglig. Ovärdig – men ändå värdig, därför att i himmelen finns en Frälsare, som är en förebedjare.
Också den Helige Ande ber för oss i vår svaghet. Han ber för oss, när vi är så odugliga, att vi inte ens har ord för vår nöd. Men framgången i förbönen är given, därför att han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga, så som Gud vill.
Ett hjärta på Guds sida har inget att dölja inför Gud. En Herrens vän vet vad som bor i det egna hjärtat. Det står under Guds dom och förbannelse helt och hållet, liksom gamle Adams önskemål. Mitt i den kännedomen finns en Andens kunskap om vad som är rätt inför Gud: domen över mig och mitt. Denna insikt har en kristen genom Andens verk.
I denna sin nöd har han likväl ett hopp. Han är frälst! Det går inte att se men han hoppas uthålligt på det han inte ser. Den Helige Andes gemenskap ger försäkran nog. Att hjärtat är på Guds sida innebär också kärlek till Gud och genom den vet han att allt samverkar till det bästa, även det som orsakar en nöd, som det inte ens finns ord för att be sig fri från. Det som händer en kristen, hela hans tillvaro, har en mening i Guds handlande.
Därför är bönen en sådan makt och likväl en ofta outnyttjad resurs. Rikta din nöd mot Gud, vad din nöd än må bestå i! Det är bön. Gud själv är med i bönen. Kung David beskriver i Ps. 27 sin gemenskap med Herren och ber: ”Hör, Herre! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig. Mitt hjärta tänker på ditt ord: ’Sök mitt ansikte!’ Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag.” David påminner Gud om att Gud själv hade uppmanat David att tala med honom. Hjärtat tänker och ropar.
Gör därför – frimodigt – bruk av bönen! Tala med Gud om vad ditt hjärta känner nöd inför! Även om orden är svåra att finna och forma. Var uppriktig inför Herren och bönesvar skall inte utebli!
Ingemar Helgesson predikant, Gullsjö