Anton går fram till vattenbaljan och lyfter på det tunna ämnet till ett svepfat. Tänk att sälgen kan vara så gyllenbrun och vacker! Han böjer försiktigt den tunna träspånan. Den ska nog ligga i vatten lite till.
Det är fyra äldre herrar i den trevliga snickarboden, som tillhör hyreshuset. Det doftar gott av enträ, sälg m.fl. träslag. Erik står vid den lilla bandsågen, Carl syr ihop sitt fat med fina björkrötter och Per skär in ett karvsnittsmönster på den kraftiga slevens skaft.
Anton har största delen av sitt liv bott i Norrland. Han hjälpte som ung sin far med kolmilor. Sedan har han i många år varit sprängare vid de stora vägbyggena. Eftersom han också varit maskinsnickare, använder han som pensionär all tid åt snickeri. Anton är både händig och hjälpsam, och därför är det många som kommer till snickarboden för att under Antons ledning tillverka bl.a. svepaskar och fat.
Anton trivs i snickarboden. Men de senaste dagarna är det något som gjort honom bekymrad. Nog händer det att de andra karlarna drar till med en svordom, när något blir fel, men för det mesta är det lugn och fin stämning därinne. Anton har varit kristen sedan sin ungdom. Mer än en gång har han fått gliringar för det. ams-jobbarna vid vägbyggena var rätt råa och inte särskilt finkänsliga.
Men nu har Anton märkt att hans kamrater i snickarboden svär mer och mer.
Ja, han börjar förstå, att de gör det för att testa honom. När Erik stänger av den lilla bandsågen, blir det tyst ett ögonblick. Då säger Anton plötsligt:
– Tänk, om vi som vill vara kristna vore lika ivriga att ropa till Gud som ni är att ropa på djävulen! Han tar lugnt upp den fina sälgspånan och börjar böja den runt bottenmallen. Det blir alldeles tyst en lång stund. Per lägger in lite extra snus, och Erik ser i smyg på Carl. När Anton spänt fast sin spåna, säger han:
– Nu tar vi kaffepaus! Kaffedoften blandas med doften av trä. Allt känns fridfullt. Det är precis som om svordomarna sugits ut med spånsugen och är borta.
När Anton vrider om nyckeln till boden den dagen, känner han tydligt att Gud hört hans tysta bön.
Birger Persson, Gagnef