Vem hade väntat sig att den pågående debatten om kristen tro skulle främja tydlighet? Till nutida debattarenor blir aldrig sanningen inbjuden. ”Debatten bygger sin existens på en viktig förutsättning: antagonismernas bevarande”, skriver Tage Lindbom klarsynt. Om någon part med sanningsanspråk skulle tillåtas få sista ordet, skulle underhållningen ta slut.
Vem hade väntat sig att den pågående debatten om kristen tro skulle främja tydlighet? Till nutida debattarenor blir aldrig sanningen inbjuden. ”Debatten bygger sin existens på en viktig förutsättning: antagonismernas bevarande”, skriver Tage Lindbom klarsynt. Om någon part med sanningsanspråk skulle tillåtas få sista ordet, skulle underhållningen ta slut.
Den här gången började det med att ärkebiskopen ansåg en intervjuares fråga om vad man som kristen måste tro vara fel ställd. Däri har han förvisso rätt. Men dessvärre iförde han sig sen mystikens mantel och lät med pastor janssonskt förhållningssätt, även kallat ”poetiskt”, förstå, att man egentligen inte kan, bör eller behöver ha några bestämda åsikter om nånting. Så var skottväxlingen igång, för ingen kom för tillfället ihåg visdomsordet ”Man ska inte spilla krut på döda kråkor”. Striden har böljat fram och tillbaka på det slagfält som upplåtits på Svenska Dagbladets Brännpunkts-sidor, varifrån den snabbt spritt sig vidare till flera av TV-kanalernas mer eller mindre seriösa program.
Med en dubbelpipig bössa av märket Arborelius-Hedin avlossades i ett tidigt skede en väldig salva, vilket omedelbart föranledde en doktorerad kombattant från Gävle att plocka fram en mycket gammal revolver, med vilken han fumlade och sköt sig själv gruvligt i foten. Smärtan lindrades väl knappast av att en lundensisk skarpskytt i sin tur fick in några säkra träffar med sitt romerska vapen.
När krutröken från tyckarbrigadernas många bomskott nu börjat skingras, visar sig debattens slutprodukt vara just – otydlighet.
Ett praktexempel kom från Karlstad och dök upp i Nya Dagen, där den nytillträdde biskopen passade på att avslöja sig: ”Det är inte avgörande för mig om det gick till precis som det står. Meningen med berättelsen om att Jesus gick på vattnet är inte det faktum att någon kan göra det utan att Jesus har makt över denna tillvaro.” – Jaså, men hur ska jag säkert veta att Jesus har denna makt, ifall den berättelse som enligt biskopen bär denna djupare mening inte är absolut sann? Hur ska jag i analogi härmed kunna lita på att jag är förlossad från syndens, dödens och djävulens våld om Kristi uppståndelse bara är uttryck för de första kristnas trosföreställningar och inte behöver tas så bokstavligt? Jag ser att aposteln Paulus tänker precis tvärtom: Ifall det inte är sant att Kristus uppstod precis så som Skriften beskriver saken, är allt fåfängt och vi är de mest beklagansvärda av alla människor. Tydliga ord!
Debatter i all ära, men tydlighet kan bara förväntas av förkunnelsen, när denna osvikligt håller fast vid Guds ord och förstår att åtskilja lag och evangelium. Då blir människors fråga inte vad man måste tro och vad som kan lämnas därhän, utan: ”Får jag tro en sådan nåd, så fri och hel förlåtelse?” Det underbara är att därpå ger Guds ord, för Frälsarens skull, ett tydligt jakande svar.
Sam-Arne Nilsson, predikant, Stockholm