Alla som läser dessa rader har förmodligen hört namnet Missionsprovinsen, men kanske inte så mycket mer. Andra har skaffat sig information, varit med i samtal, kanske tagit ställning, för eller emot.
Alla som läser dessa rader har förmodligen hört namnet Missionsprovinsen, men kanske inte så mycket mer. Andra har skaffat sig information, varit med i samtal, kanske tagit ställning, för eller emot.
Bakgrunden
Det finns bl.a. tre positiva saker, som sker i vårt lands kristna sammanhang. Men detta positiva är samtidigt något som sker mot en oerhört mörk bakgrund.
Det första jag vill nämna är de gudstjänstgemenskaper som på olika sätt växer fram i vårt land. Somliga kallar sig koinonior (koinonia, grek.: gemenskap), andra församling, andra rätt och slätt gudstjänstgemenskap. Andra är organiserade som föreningar. I takt med att Svenska kyrkans församlingsliv utarmas och stängs för Guds ord, så sker detta. Exempel är Stigens kyrka i Dalsland, S:t Stefanus koinonia i Stockholm, Arkens koinonia i Borås och vänkretsen kring Gratia Dei i Kristianstad.
Det andra positiva som sker är att flera unga män förnimmer en inre kallelse att bli Guds ords tjänare, och fastän den svenskkyrkliga vägen till prästvigning stängs för dem, ger de inte upp sin kallelse. Den mörka bakgrunden här är det ofattbara och förödande prästvigningsstoppet, som kom 1993 och cementerades i Kyrkoordningen 2000, tillsammans med den i princip stängda dörren för bekännelsetrogna präster att bli kyrkoherde och biskop.
Den tredje positiva saken är de olika bekännelsetrogna rörelsernas nya beredskap att samtala med varandra och vilja att arbeta tillsammans. Nöden i vårt land – den officiella kyrkans totala motvilja mot biblisk lära och liv och svenskens liv utan Gud och utan hopp – Sveriges folks vandring på den breda vägen – driver många av oss tillsammans för att söka efter Herrens ledning.
Tanken
Den bärande tanken i Missionsprovinsen är att bygga upp en enkel kyrklig struktur, som gör det möjligt att knyta samman olika gudstjänstgemenskaper till stöd för varandra och därigenom skapa en ordning, inom vilken män kan bli prästvigda och utsända som präster/ pastorer i gudstjänstgemenskaperna/” församlingarna”.
De kan också bli utsända som missionärer för att bygga nya gudstjänstgemenskaper ute i landet, där det är långt mellan de platser där det ännu finns levande församlingar och ett levande Guds ord. Tanken är att – när nu hela apparaten Svenska kyrkan krackelerar – bygga upp några nya ”byggnadsställningar”, från vilka det går att bygga på Kristi kyrka.
På samma sätt som alla präster i Svenska kyrkan blivit insatta i Ordets tjänst genom en biskoplig akt och därigenom fått sin ”legitimitet” som pastor/präst, så vill vi bevara denna ordning. Vi vill återuppliva Skriftens syn på vad en biskop är. Förutom prästvigning handlar det om tillsyn. Det handlar inte om myndighetsutövning utan om att med Guds ord uppmuntra och förmana i en konkret situation. Det kan också handla om att vara en profetisk röst rakt in i vår tids sammanhang och dess olika medier.
En vision
Jag ser framför mig – i en nära framtid – hur ett antal gudstjänstgemenskaper/ ”församlingar” kommer överens om att bilda Missionsprovinsen. Det gör de på den gamla och oförändrade bekännelsen till Guds ord, som Uppsala möte fattade beslut om 1593.
Efter en tid har dessa grupper enats om några biskopskandidater, vilka de nominerar kanske i slutet av detta år. Men vi ser dem ännu inte biskopsvigda. De har en roll av att vara ”missionsprostar”.
Till visionen hör att det finns en eller flera lutherska biskopar, som åtar sig uppdraget att vara Missionsprovinsens biskop(ar). Vi ser också hur denne biskop (eller en av dem) kommer hit vid några olika tillfällen under de närmaste åren för överläggningar och för att prästviga våra prästkandidater för tjänst i Missionsprovinsen.
Vi ser i vår vision – jag vet inte hur nära i tiden – hur dessa ”missionsprostar” har biskopsvigts. Samtidigt har det kommit många fler gudstjänstgemenskaper med in i Missionsprovinsen. Där det i dag finns levande församlingar i Svenska kyrkan har kanske den officiella kyrkan fortsatt sin marginalisering av bekännelsetrogna kristna. Behovet av fria gudstjänstgemenskaper/”församlingar” har ökat och resulterat i en tydligare framväxt av sådana.
Vi ser också hur somliga av våra lutherska missionsföreningar har upplevt ett behov av ett större ansvar för Guds folks sakramentala liv. Behovet av fler nattvardstillfällen och behovet av församlingsföreståndare har fört några missionsföreningar (”missionsförsamlingar”) – inte bort från gemenskapen med sin gamla organisation – men in i en relation till Missionsprovinsen. Det finns nu också flera predikanter, som blivit prästvigda genom Missionsprovinsen, och de har som ”fritidspräster” fått ett tydligare ansvar inom ett bestämt område.
I vår vision ser vi inte hur det går i relationen till Svenska kyrkan. Kanske har de officiella samtalen resulterat i positiva framsteg, så att Missionsprovinsen har fått en acceptans. Kanhända att polariseringen tvärtom ökat.
En vädjan
Jag vädjar till alla er, kära systrar och bröder, som läser dessa rader, att söka bli så informerade som möjligt om vad tanken med Missionsprovinsen är, liksom även att noga ge akt på det andliga läget i vårt land. Det är också viktigt att på allvar fundera över frågan hur ett bibliskt ordnat församlingsliv ser ut och hur det kan relateras till andra församlingar. Men framför allt: Låt oss förenas i bön om att Herren skall leda detta efter sin vilja – bort från visionen eller till visionens förverkligande på något sätt.
På styrelsens vägnar
Bengt Birgersson