Slösar Gud?

Liknelsen om såningsmannen handlar om själva meningen med att Jesus talar i liknelser: Gud talar till alla. Alla får höra Ordet. Säden sås överallt, på all mark
– inte bara där den förväntas bära frukt. Det visar på ett gudomligt slöseri, en ofattbar kärlek. Och Gud fortsätter att så över hela jorden och vi har hans
Ord rikligt ibland oss. Men hur tar vi emot det? Förstår vi Guds rikes hemligheter? Läs gärna liknelsen i Luk. 8:4–18!

I VANLIGT LANTBRUK sår man bara i väl förberedd och bearbetad jord. Man ser till att utsädet kommer på rätt djup och att det blir omgivet av fuktig jord med rätt kornstorlek, och man sår bara där man kan förvänta sig skörd och slösar inte med utsädet.

Såningsmannen i Jesu liknelse gör tvärtom. Han sparar inte på utsädet utan sår överallt. På vägen, där det blev nedtrampat och himmelens fåglar åt upp det, på stenmarken, där det torkade bort, och bland tistlar, där det kvävdes. En del föll i god jord och gav hundrafaldig skörd.

Det är något viktigt som Jesus vill ha sagt med denna liknelse, eftersom han avslutar den med att utropa: Hör, du som har öron att höra med! Men lärjungarna måste fråga Jesus vad den betydde och han förklarade den för dem. På liknande sätt har vi frågor och får gå till Jesus, till Bibeln, och där får vi svar.

Vem är då såningsmannen?

Då Jesus förklarade liknelsen för sina lärjungar, (Luk. 8:9–18), sade han inget om vem som är såningsmannen eller vad det är att så men av sammanhanget kan vi förstå det. Jesus framställer denna liknelse då han vandrade från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. Att så är att förkunna evangelium, Guds Ord. Paulus talar om att han hade sått ett andligt utsäde bland korintierna. (1 Kor. 9:11). När vi själva läser Guds Ord kan vi få vi ta emot ’säden’. Men vem är det ytterst som sår?

Då Jesus utsett de sjuttio lärjungarna och sänder dem två och två till de platser dit han själv tänkte komma, säger han: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig (Luk.10:16). Då Jesus förklarar liknelsen om ogräset bland vetet (Matt.13:36–43) säger han, att den som sådde det goda utsädet är Människosonen. Ytterst är det alltså Jesus själv som är såningsmannen.

Detta är viktigt att tänka på både för talare och åhörare. För talaren, att han inte sår ogräs. För åhöraren, om förkunnelsen är i överensstämmelse med Guds eget Ord, för då är det inte främst en god mänsklig talare utan Jesus själv som man lyssnar till. Detta var Paulus medveten om. I 2 Kor. 5:20 skriver han: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Vad menas med utsädet?

Om utsädet säger Jesus att det är Guds Ord. Detta ord är både levande och verksamt, det dömer våra hjärtan – och avslöjar oss. Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. (Hebr. 4:12–13). Och Paulus säger om samma Guds Ord i 1 Tim. 1:15: Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – bland dem är jag den störste.

Vägen, stenarna och tistlarna

När den underlige såningsmannen sådde föll en del vid vägen, den hårda och torra. Jesus säger två saker om detta. Dels blev utsädet nedtrampat, dels åt himmelens fåglar upp det. De vid vägen är de människor som har hört Ordet. De har alltså varit föremål för såningsmannens arbete och omsorg. Ordet har nått deras hjärtan. Men Jesus fortsätter sin förklaring med ett MEN, … men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. Det som ser ut som en idyll, himmelens fåglar, visar sig vara vår störste fiende djävulen, han som själv gör sig lik en ljusets ängel. (2 Kor.11:14). Luther menar att detta uttalande är det mest fruktansvärda som finns i hela Bibeln och ändå är det så få som tänker på att djävulen är närvarande när Guds Ord förkunnas.

Och jag tänker: Hur ofta har inte dessa småfåglar varit framme och plockat bort Ordets utsäde ur mitt eget hjärta? Jag har hört Ordet och ändå inte hört. Jag känner igen den hårt tilltrampade vägen i mitt eget hjärta. Men vilken nåd, såningsmannen sådde även där!

De på stenig mark, eller berghällen, är de som tar emot Ordet med glädje när de hör det, säger Jesus. Men även här kommer detta ödesdigra MEN: Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.

Och jag tänker: Vem har inte fallit vid någon frestelsestund? Jag känner igen otrosberget i mitt eget hjärta. Men tänk, han sådde även där!

Jesus fortsätter att förklara det som föll bland tistlarna. Det är de som hört ordet, MEN: … som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt.

Och jag tänker: Det finns tistlar som vill växa upp i mitt eget hjärta. Men vilken nåd att han sådde även där!

Var finns den goda jorden?

Nu frågar jag mig: Var finns den goda jorden och hur blir den till? Den finns inte naturligt hos någon enda människa. Lika lite som i det vanliga lantbruket. Den kommer till bara tack vare odlarens trägna möda. Den hårda vägen måste plöjas upp, berghällen krossas och tistlarna huggas av och rensas bort.

Vilken odlingsmetod använder såningsmannen för att bereda marken till en god jord? Han brukar det Ord han sår ut. Det är levande och verksamt. Då förstår vi varför såningsmannen inte sparar på utsädet utan sår överallt.

Herren plöjde i kung Davids hårda hjärta. Då var Herrens hand tung över honom. (Ps. 32) Marken blev beredd så att David uppenbarade sin synd för Herren och inte dolde sin missgärning. Sedan kunde förlåtelsens ord nedmyllas i den goda jorden och bära frukt. David utropar i glädje: Då förlät du mig min syndaskuld.

Berghällen måste krossas. I Jer. 23:29 läser vi: Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan? Ett naturfenomen som jag passerar nästan dagligen har blivit ett talande exempel på detta. Vid sidan om vägen ligger ett stort stenblock. För åtskilliga år sedan har ett litet tallfrö hamnat ovanpå detta stenblock. Det har grott och växt och tillslut spräckt det stora stenblocket. Ingen vettig skogvaktare skulle ge sig på att så på ett stenblock. Men Herren sådde på mitt stenhjärta. Det är nåd!

På motsvarande sätt rensar Herren i tistelfältet. Han gör det med det utsådda Ordet (Hebr. 4:12–13). Så bereds marken och blir den goda jord som tar emot och behåller Ordet i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthållig.

Vi får dagligen vara under denne förunderlige såningsmans vård och omsorg intill skördedagen – och den kan vara närmare än vi någonsin anar. Ge därför akt på hur ni hör. Vi får be Herren bearbeta oss och bryta igenom vårt motstånd så att Ordet får den plats i våra liv som det bör ha.

BÖN: Du sår ditt goda Ord, Herre. Också i mitt hjärta.Och du har inte tröttnat att så på nytt. Jag ber dig att du håller din hand över ditt utsäde, att du jagar bort ovännens fåglar och rensar bort ogräset och låter ditt Ord slå rot och växa, så att det kan bära frukt, sådan frukt som ärar ditt namn och blir till gagn för mina medmänniskor. (Giertz, bearb.)

HARALD WALDEMARSON

Predikant, Vikbolandet