En nödvändig tvagning

Johannesevangeliet består av två ungefär lika stora delar: de tolv första kapitlen handlar om Jesu verksamhet under några år, och kapitlen 13–20 berättar om en weekend från torsdag kväll till den påföljande söndagen då Jesus uppstod från de döda. I kapitel 21 skildras sedan hur Jesus visade sig för sina lärjungar. Nästan halva Johannes’ evangelium handlar således om detta enda veckoslut och därav kan vi förstå vilken vikt Johannes tillmätte det som hände under dessa dagar. Vi skall nu se lite närmare på en av de saker som utspelade sig under nämnda torsdagskväll (Joh. 13:1–17).

Ett drama
Först kan vi notera, att det är ett verkligt drama som målas upp för våra ögon. De tre första verserna i Joh. 13 beskriver situationen och huvudpersonerna – både dem man kan se och dem man inte kan se. På den mänskliga scenen är det Jesus och Judas Iskariot som är huvudpersonerna, men bakom dessa båda står två väldiga storheter: Fadern (Gud) och djävulen. När det gäller Jesus och Judas så handlar de utifrån helt olika villkor. Om Jesus heter det att han visste att han skulle […] gå till Fadern (v. 1) och att Fadern hade gett allt i hans händer (v. 3). Om Judas däremot får vi veta, att djävulen hade […] ingett honom den tanken att han skulle förråda Jesus (v. 2). Senare i samma kapitel beskrivs hur Satan for in i Judas (v. 27). Jesus handlade alltså hela tiden utifrån sin gemenskap med Fadern, men så var det inte för Judas: han lät sig i stället bli utnyttjad till att vara ett lydigt redskap i den Ondes tjänst.

En sed
Kvällen började med att Jesus tvättade sina lärjungars fötter (v. 4–5). Egentligen var det inte så konstigt att Jesus utförde denna handling, ty han gjorde något som var en sed på den tiden. Så gick det ofta till när man var bortbjuden. Innan man gick hemifrån tog man då ett bad för att man skulle vara ren, men eftersom man sedan oftast gick till fots på sandiga och dammiga vägar hann man bli smutsig om fötterna innan man kom fram. Det var därför vanligt att någon som hörde till huset tvättade gästernas fötter (möjligen hade man en tjänare som utförde denna tvagning). Ett helt nytt bad behövde man naturligtvis inte eftersom det endast var fötterna man hade smutsat ner. Men varför tänkte ingen av Jesu lärjungar på att tvätta de and­ras fötter?

I. En bild av frälsningen
Jesus anknöt alltså till en sedvänja men det är tydligt att han gav sitt handlande en djup innebörd. Jesus säger till Petrus: Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det (v. 7). Den här fottvagningen visar på ett djupare plan på borttvättandet av synden. Vi får veta att frälsningen är nödvändig, och Jesus förklarar vad frälsningen är.

a. Frälsningen är nödvändig
Petrus’ protest mot att bli tvättad av Jesus är typisk för oss syndiga människor. Det är ingen lätt sak att behöva medge att man är smutsig: Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter (v. 8). Den mänskliga stoltheten gör uppror. Tyvärr bär vi alla på en ovilja att erkänna vår andliga orenhet. Vi säger som Petrus: Aldrig någonsin! Men Jesu svar till Petrus är en evig sanning: Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig (v. 8). Ingen människa kan någonsin komma undan denna sanning. Vi är alla smutsiga av synden och vi behöver alla tvättas av Jesus. Vägrar vi att bli tvättade av Jesus kan vi inte leva med honom. Det är när Jesus får rena oss från synden som vi får gemenskap med Gud.
b. Vad frälsningen är
Frälsningen är en rening, men denna rening är av två olika slag. Frälsningen, som Jesus ger, består både av ett bad och en fot­tvagning. När vi först kommer till Jesus behöver vi ett bad dvs. en fullständig rening. Det är därför Nya testamentet talar om ”ett bad till ny födelse” och detta syftar på dopet (Tit. 3:5 i 1917 års översättning, Joh. 3:3–5, Apg. 2:38), men eftersom vi faller i synd igen och smutsar ner oss på ’världens söliga gator’ får vi fortsätta att komma till Jesus och få våra fötter tvättade. Detta är den dagliga förlåtelsen och det är denna dagliga förlåtelse fottvagningen vittnar om. Därför fortsätter vi också att ta emot nattvarden, men vi döps bara en gång: Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren (v. 10).

II. En bild av den tjänande kärleken
Jesus är inte endast den Frälsare som kan och vill rena oss från synden, utan han vill även i vardagen vara vår Mästare och Herre (v. 13). Det betyder att han vill lära oss och instruera oss om hur vi skall leva som kristna. Genom att tvätta sina lärjungars fötter har Jesus givit oss en riktpunkt för hur han vill att vi skall leva våra liv. Han säger ju: Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter (v. 14). På ett bokstavligt sätt var fottvagningen aktuell för den tidens kristna (1 Tim. 5:10), men för oss nutida kristna, som mer rör oss på asfalterade vägar än på leriga byvägar, är själva exemplet ett annat. Vi är således inte bundna till just fot­tvagningen som en yttre handling utan till principen bakom densamma. Vilken princip? Jo, kärlekens och tjänandets princip. Måltiden, den här aktuella torsdagskvällen, började med att alla slog sig ned vid bordet med otvättade fötter, ty Jesus reste sig från bordet när han skulle tvätta lärjungarnas fötter (v. 4). Jesus gjorde det som ingen av de andra var villig att göra. Jesus blev deras tjänare och han tvättade deras fötter. Nu säger Jesus också att tjänaren är inte förmer än sin herre (v. 16). För oss betyder det i klartext, att det inte är någon idé att säga sig äls­ka människor om man inte är beredd att tjäna dem. Och en sådan tjänande kärlek innebär även ’offer’. Hur djupt vill du titta in i denna bibliska sanning, och hur mycket är du beredd att gå in under detta i ditt liv? Det kan kosta tid, arbete, möda, värdighet och pengar. Här är det tal om en praktisk kristendom: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det (v. 17).

Ingemar Rådberg
VDM, fil. dr, Lödöse