Den himmelske föräldern – förebilden för oss föräldrar

I Bibelns första kapitel läser vi: Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem (1 Mos. 1:27). Mannen är kallad att avspegla Guds fadershjärta och kvinnan att gestalta Guds mo­dershjärta. Man och kvinna, far och mor, representerar olika sidor av den himmelske Föräldern och har var sina uppgifter att fylla, men tillsammans ska de i den lilla, mänskliga skalan gestalta något av den fullhet som Guds föräld­rahjärta är.

Jordiska föräldrar är genom skapel­seordningen kallade att tillsammans inför barnen gestalta den himmelske Föräldern. Naturligtvis är vår jordiska skala en helt annan än den himmelska, men i den lilla, jordiska skalan är mor och far tänkta att ge barnen åtmins­tone en rätt inriktad uppfattning om vem och hurdan Gud är. Detta sker genom ord och undervisning förstås, men ännu mer genom föräldrarnas sätt att leva med varandra och med barnen. Något av vad Gud är i stor skala för oss människor, det är jordiska föräldrar i den lilla mänskliga skalan tänkta att vara för sina barn.

Den himmelske Faderns hjärta

Vad är det som känne­tecknar den himmelske Förälderns hjärta, och som vi är tänkta att ge våra barn åtminstone en aning om? Det är först och främst den villkorslösa kärleken, en kärlek som älskar utan förbehåll eller krav på prestationer som villkor för kärleken. Gud älskar ju inte oss för att vi är så lydiga och duktiga, utan Han älskar oss trots våra misslyckanden. Han älskar oss för att Han själv har skapat oss och återlöst oss. På samma sätt behöver våra barn få veta och förstå att de är älskade utan förbehåll, inte för att de är snälla, duktiga och lydiga, utan helt enkelt för att de är våra barn.

Den himmelske Föräldern måste na­turligtvis ständigt fostra oss, och ibland kan Hans fostran kännas svår för oss. Så är det också för oss föräldrar och våra barn, ibland måste vår fostran innebära tillrättavisningar och ”nej”. Men om barnet djupt inom sig vet att det är förbehållslöst älskat, vet det att föräld­rarnas fostran också då är dikterad av kärlek, och att föräldrarna vill det väl även med tillrättavisningen och ’nejet’, även om det protesterar mot ’nejet’ som sådant. Det är inte fasthet utan hårdhet som är motsatsen till kärlek. Fasthet har med pålitlighet att göra och är i själva verket en del av kärlekens natur. Hårdhet hör däremot inte hemma i vård och fostran av barn.

Kärlek utan prestationskrav

Det finns en risk i kristna sammanhang att man på barnen lägger en sorts lyd­nads- och snällhetskris­tendom, medan vi vuxna lutar oss mot nåden. Om man som barn får för sig att Gud bara tycker om snälla och duktiga barn, blir det svårare att senare i livet komma fram till trons vila i Guds nåd i Jesus Kristus; man lever i stället i en ständig ängslan att inte vara till lags. Man lever i rädsla att bli bortstött och förkastad för att man inte är det där snälla, lydiga och duktiga barnet, utan ett som ofta felar och misslyckas. Det kallar Bibeln att leva i lagträldom. Att ana Guds nåd och kärlek trots alla misslyckanden och fall, banar däremot väg för den gen­kärlek som av fritt hjärta vill leva Gud till behag, just därför att Han först har älskat oss. Därför är det vår viktigaste uppgift som föräldrar att förmedla en kärlek, som inte är bunden till krav på prestationer. Barnet behöver veta att föräldrarna aldrig kommer att överge det, trots konflikter och fall av olydnad och bråk. Barnet behöver få leva i viss­heten att föräldrarna trofast kommer att fortsätta sitt vårdande och fostrande arbete. Det är kärlek och tillit, som hos barnet skapar en beredskap att ta till sig vad föräldrarna vill förmedla. Det är precis samma sak med vår gudsrela­tion. Vi älskar, därför att Gud först har älskat oss.

Ansvar och förtroende

Tänk om alla fäder och mödrar verkli­gen skulle inse, att de dels är kallade att representera Gud inför sina barn, och dels är satta att förvalta Guds tillhö­righeter, då de vårdar och fostrar barn, och att de ska avlägga redovisning för sin förvaltning inför Honom! Många föräldrar backar mentalt några steg, när detta ansvar blir klart för dem, och visst är det ett stort ansvar som Gud har lagt på oss föräldrar. Men det är inte bara ett ansvar, det är också ett oerhört förtroende som Gud ger oss, när Han låter oss bli föräldrar. Bibeln ger även oss jordiska föräldrar tröst i vår uppgift, då den säger: Kärleken överskyler en myckenhet av synder. Eller uttryckt på modern svenska: Om barnet i djupet av sin själ vet att det är älskat av sina föräldrar, gör inte vanliga, mänskliga misstag och konflikter så stor skada.

Mitt eget föräldraskap har hjälpt mig att förstå något mycket viktigt om Guds föräldrahjärta. Det gör väl­digt ont i våra jordiska föräldrahjärtan, om våra barn struntar i våra försök att fostra dem och kanske hånar oss – och ännu större blir smärtan om de i värsta fall t.o.m. förnekar oss och säger: ”Jag betraktar dig inte längre som min förälder och vill inte ha med dig att göra.” (Det här är ju något som den himmelske Föräldern verkligen tvingas uppleva.) Och om våra barn lider svårt, som konsekvens av något dumt de gjort, lider också vi föräldrar med dem. När våra barn blir svårt sjuka, känner i varje fall vi mammor, att vi gärna skulle ta på oss barnets lidande och bära det själva om vi kunde, för att barnet skulle få slippa. Men vi kan inte, vi kan bara stå där vid sidan om och försöka trösta och stödja barnet.

Läkande försoning

I sådana situationer börjar vi ana något av hur Guds föräldrahjärta måste känna det inför oss människor. Ja, vi bara anar, för vi skulle aldrig överleva att känna Guds sorg och smärta på riktigt. Men en tröst har vi i allt detta: Det som vi inte kan, det kunde Gud. Han gjorde ju precis det: Vår hjälplöshet inför synden och ondskan fick Hans föräldrahjärta att brista av förbarmande. Därför tog Han våra missgärningar och vårt straff på sig själv och bar allt detta in i döden. I Jesus Kristus tog Han våra synder och felsteg på sina egna axlar och blev ”syn­dabocken” i vårt ställe. Vi behöver inte dö i våra synder.

Ett barn som vet sig vara älskat springer inte och gömmer sig för för­äldrarna, när det har skadat sig, inte ens om skadan är en konsekvens av olyd­nad. I stället springer barnet gråtande och blödande till föräldern för att få såret rengjort och omplåstrat. Och för­äldern rengör och förbinder såret och passar också på att milt påminna barnet om att det är för att undvika sådant här, som man har fostrat som man gjort. Undervisningen var dikterad av kärlek och omtanke. Är det inte vad syndernas förlåtelse handlar om för oss? Det är när vi går till Jesus med våra sår som vi börjar förstå varför Guds Ord är så sant och dyrbart.

När jag har sörjt och våndats med och för mina barn, är det som om Gud har viskat till mig: ”Kanske anar du nu något litet av min sorg och smärta, när ni, mina skapade barn, inklusive du själv, så ofta sviker, och när ni glömmer att det är min nåd och kärlek ni ska bära ut till en vilsen och bortvänd omvärld.” Låt oss i alla fall sträva efter att fullgöra den uppgiften i våra hem och familjer.

Maj-Lis Palo

Luleå

ur Kyrka och Folk nr 1–2, jan 2005