Pojkens läxor är gjorda och tänderna är borstade. Nu kommer han springande i sin pyjamas till mamma och utbrister med pigga ögon: ”Mamma, kan jag inte få se ’Äntligen hemma’ på TV, det kan jag väl?”
Det är ett bra program och mamma känner sig helt slut efter dagens arbete. Hon vet att varken hon eller pojken orkar med någon läsning ur Barnens Bibel när programmet väl är slut. Och igår var de borta.
Vi har i flera årtionden fått höra att det är samhället som bär ansvar för barnen. Det innebär bl.a. att föräldrar blivit osäkra i sin föräldraroll. Vi är osäkra på hur, när eller t.o.m. om, vi ska fostra våra barn. Vi litar inte på våra egna känslor och signaler som föräldrar, utan tror att pedagoger sköter och fostrar våra barn bättre än vi själva kan.
När detta synsätt smittar av sig även på den kristna fostran blir det förödande för familj, församling och Kristi kyrka.
Kristna föräldrar börjar tro att det är proffsen som är bäst på att fostra och undervisa deras barn i den kristna tron. Vi förlitar oss på att barnen får vad de behöver för att växa upp som kristna genom att emellanåt ta dem till söndagsskola och sommarläger. Det går att jämföra med att försöka leva på den mat som serveras på fester – och sluta äta vardagsmaten.
Vår tid erbjuder en uppsjö av aktiviteter och allehanda förströelser åt våra barn. Dessa slukar deras uppmärksamhet och intresset är ofta inte så stort när det gäller de lågmälda försöken att förmedla den kristna tron.
Det är viktigt att se att ansvaret för barnens kristna fostran ligger på oss som föräldrar, inte vare sig på församlingen, några få pedagoger eller på barnen själva. Föräldrarna måste visa vägen, bära ansvaret och gå in i kampen för sina barns kristna fostran.
Vissa delar av kristenheten i vårt land är bärare av en god tradition, och jag tror att den lågkyrkliga väckelsens folk har del i denna tradition. De har i sina familjer värnat om att där undervisa sina barn. Det blir ofta inte perfekt, men har alltid skett i tron på att det är bra för barnen att föräldrarna tar detta ansvar. Vi vet att det är Guds vilja att tron på honom ska gå från förälder till barn! (5 Mos. 6:7) Den traditionen behöver vi lyfta fram, ta vara på och vårda. Visst ska man eftersträva proffsighet, uppmuntra och använda sig av goda pedagoger! Men vi behöver inte dem för vardagsmaten! Det är i första hand inte sökandet efter duktiga medarbetare och pedagoger som utgör kampen.
Kristna föräldrar behöver:
- Medvetenhet om sin viktiga roll – om kampen i vardagen, men också att det är en kamp i andevärlden.
- Undervisning om att kristna föräldrar är dugliga vägledare åt sina barn samt att det är deras ansvar att ta denna uppgift på sig.
- Uppmuntran i sin föräldraroll.
- Fler prestigelösa samtal kristna emellan – om den kristna föräldrarollen.
Därför var det med stor glädje jag läste förra numrets två (!) artiklar i Till Liv med anknytning till detta ämne. Gud vill öppna våra ögon. I hemmen förmedlas tron till barnen.
Om det trotsiga barnet en regnig dag ska få gå till skolan utan regnkläder är egentligen ingen viktig fråga. Långt viktigare är kampen för att på ett positivt sätt avsätta tid till bibelläsningen och mysstunden på sängkanten – eller var och när det nu än sker.
Vi har en fantastisk tradition. Låt oss se och hålla fast vid den! Annars kommer barnen att fastna i alla trevliga aktiviteter och framför ”rutorna”.
Bodil Månsson, Ängelholm